av SYSTER INGRID OSB
Stolarna står tätt, tätt, fylls av barn i alla storlekar, morföräldrar, ungdomar, föräldrar och ännu fler barn. Söndagen före Kristi himmelsfärd, någonstans i Sverige. Högmässa som avslutning på helgens läger för barn och ungdomar. Varje stol är upptagen, ändå finns det plats för alla som kommer. Att sitta trångt är inget besvär, bara glädje när så många vill samlas. Min nyvunna fyraåriga vän på stolen bredvid vill ha hjälp att ta av skorna, ställer sig på stolen och vinkar till mamma och syskonen många rader bort. Före mässan har vi pratat en lång stund – om vilka böner vi tycker om och kan, blommor vi plockat, busiga småsyskon och varför det är lättare att bygga koja inomhus – ja helt enkelt om sådant som är viktigt i livet.
Så alldeles tyst är det kanske inte. Att sitta stilla och tyst när det är så många kompisar att fnissa och viska med är inte det enklaste. Men så kommer processionen och nu sjunger vi alla Britt G. Hallqvists suveräna psalm Måne och sol (Cecilia nr 33), trosbekännelse i kompaktformat. Ministranternas allvar är intrycksfullt. För några av dem är det första gången, de erfarna visar väg med blickar och en förstulen puff i rätt riktning. Att liturgin går att se som en helig lek är lätt att upptäcka. Det är inte farligt att göra fel, men det är roligt att lära sig lekens många turer. Vi har alla livet på oss att öva.
Ögonblicket för Fader vår är inne. Min granne, återigen stående på stolen, sjunger med barnets hela inlevelse och allvar, vi runtomkring ler och sjunger, sjunger och ler. Och jag tänker på Augustinus ord om att den som sjunger ber dubbelt, sällan har jag upplevt dem så tydligt gestaltade. Kanske anar vi, lite mer reserverade, vuxna också något av sanningen i Jesu ord om att vi behöver bli som barn. Närvarande i nuet, med inlevelse och frimodighet.
Vid kommunionen slår det mig. Skönheten i en kyrka med otaliga språk, länder, kulturer och traditioner samlade. Visst är det inte utan utmaningar men ändå, vilken rikedom och storhet. Vi är kallade att just i detta brokiga förverkliga pingstundret, att bli ett hjärta och en själ.
Kön till kommunionen tycks aldrig ta slut; barn som högtidligt säger amen när de tar emot livets bröd, de som lägger handen på axeln och blir välsignade, ungdomar som faller på knä, gamla som gör detsamma. De som bugar lite förläget, som om själva rörelsen både känns ovan och efterlängtad, att få erkänna någon vara större än jag själv. Mammor och pappor med sovande barn i famnen krånglar fram en hand för att ta emot, dröjer på steget för att låta barnet bli välsignat.
Mitt i all denna rörelse prästens vitklädda gestalt som står stilla, stadigt. Helt avklädd sig själv och ändå så fullt närvarande. Varje hostia som räcks fram, varje välsignelse som uttalas – som vore det den enda. Ingen masskonsumtion utan åt var och en till just honom eller henne. Kanske är det för att jag tycker mig ana något av Kristusmysteriet som tårarna rinner. Detta att vi blir mötta var och en, precis där vi är. Det delades ut åt var och en efter behov heter det. Men inte för att bli individer utan sammanhang, utan systrar och bröder kallade till gemenskap. Var och en kallade att vara ett prisma som bryter Ljuset så det blir synligt för de andra. Var och en med sin färg och sin egenart.
Jag ser mig omkring på ansikten som för två dagar sedan var okända men nu har blivit kära och kommer att leva länge inombords. Så mycket de alla gett under dessa korta dagar – inspiration, utmaning, vänskap och förtroende. Så mycket godhet och vilja att finnas till för andra. Var och en med sin särskilda kallelse, i skola, kamratgäng, på arbetsplats och i familj… Kallelsen att vara Kristi närvaro just där. Vilket stort och hoppfullt tecken de alla är, små som stora. Detta är också en verklighet idag, överallt i Sverige, det får vi inte frestas att glömma.
Det buffar på mitt ben och jag kikar ner. Gemenskap, sång och bön tar på krafterna och vännen som nyss sprudlade av energi sover nu gott på stolen med huvudet i sin dopfadders knä. Helt i frid, trygg i att hon är medräknad och att någon väcker när det är dags för spring och lek.
Välsignelse och slutpsalm. Processionen tågar ut lika högtidlig som den kom in. Ministranterna glada och stolta över att ha utfört sin tjänst väl. Alla sätter sig ner och fram kliver den som lagat maten under helgen. Det finns middag, säger han, det räcker till alla. Låt bara barnen komma och ta först, så räcker det till alla. Ett eko av Mästarens röst – slå er ner, dela, det räcker och blir över.
I vimlet hinner jag inte se vart min trosvissa lilla vän tog vägen – fyraåringens fart är helt klart överlägsen den hos en medelålders nunna. Kanske ses vi igen, om ett eller många år. Kanske möter jag henne en dag som en lång tonåring på väg ut i vuxenlivet. Men ingen av oss som delat denna helg skiljs åt på riktigt. Vi är indragna i Guds eviga nu. Precis så som vi alla är när vi delar sådant som är viktigt i livet med varandra – bröd, gemenskap, skratt och tårar. Då anar vi också en skymt av den evighet vi är kallade till. Den evighet som räcker åt alla.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2026-05-22
Detta är en opinionstext.