av THOMAS IDERGARD
När hon medverkade i en TV-intervju just efter valet av Leo XIV till ny påve för ett år sedan, fick Helena D’Arcy, chefredaktören för Katolskt Magasin, frågan om valet av en amerikan skulle ses som någon form av budskap till USA:s president Donald Trump. D’Arcy suckade och gav ett förlösande svar i stil med: ”Nej, allt handlar inte om Donald Trump.”
Denna kommentar har klingat för mitt inre öra när jag följt framför allt de icke-katolska mediekommentatorerna med anledning av Leos ettårsjubileum som påve: Allt i livet, allt i världen och – särskilt! – allt i Katolska kyrkan handlar inte om Donald Trump. Ändå är det huvudingrediensen i mångas spegling och bedömningar av det första året av Leos pontifikat. Den uppmärksammade offentliga konflikten, i huvudsak med inlägg från Trumps sida, har inte varit det enda som hänt i påvens liv och verksamhet det gångna året.
I Donald Trumps värld verkar allt förvisso handla om Donald Trump. Men om vi i världen utanför Donald Trump agerar som om det vore så, bekräftar vi en mycket speciell egocentrism, milt uttryckt, som det av rätt många skäl vore bra att behandla på helt motsatt sätt.
USA som nation har funnits under drygt 10 procent av den tid som Katolska kyrkan har funnits i världen. Under knappt hälften av den tiden, det vill säga 5 procent av kyrkans livstid, har USA varit en världsmakt, ett imperium. Som jämförelse kan påpekas att det tysk-romerska riket har existerat under en mycket längre tid av kyrkans liv. Vidare har Donald Trump varit USA:s president under 0,8 procent av den tid som USA har existerat, vilket motsvarar 0,1 procent av den tid som Katolska kyrkan existerat. Den katolska kyrkan har upplevt nationer, imperier, politiska och ekonomiska system, furstar, majoriteter, opinioner, presidenter och andra härskare komma och gå, och överlevt dem alla. Detta faktum ger ett perspektiv på kyrkans verklighet och uppdrag.
Påvens uppdrag som aposteln Petrus efterträdare utgår från Herrens egna ord till Petrus som svar på dennes bekännelse av Jesus identitet. Detta uppdrag är att vittna om Kristus och förkunna evangeliet i varje tid. Oavsett om det möts med applåder eller ogillande, av både folk och ledare. Jesus har betonat att vi oftast kommer att uppleva det senare.
Leo XIV fullföljer troget detta uppdrag. I relation till USA:s nuvarande president, som vi lite skämtsamt, på känt manér, skulle kunna kalla ”0,1 procent-mannen”, har påven bra direkt apostroferat något som denne har sagt vid ett enda tillfälle. Och det var när Trump hade hotat med att utplåna den iranska civilisationen i det pågående kriget. Utöver det har påven talat i allmänna termer, precis som sina företrädare, om vår kallelse att verka för fred och försoning, och att det, snarare än motsatsen, är den kristna grundkallelsen. Ett budskap att applicera på allt, överallt, i våra enskilda liv och i världspolitiken, i alla världens hörn.
Eftersom Trump med hela sin stil förkroppsligar det som går under beteckningen ”woke”, det vill säga har verklighetsuppfattningen att känslor och vilja manifesterad i höga utrop är vad som definierar sanningen, har han uppenbarligen känt sig träffad av påvens allmänna maningar. Detta misshag började tydligen, har en del amerikanska mediekällor gjort gällande, med påvens fredsmaning direkt efter nyår, långt innan Iran-kriget hade börjat.
En sådan effekt, som den hos Trump, kan nu i sig sägas vara bra då evangeliets syfte ju är vår omvändelse, varvid det är en bra sak att det skaver; evangeliet syftar inte till vårt mys i självrättfärdigande, för det leder inte till gemenskap med Gud vilket är evangeliets enda mål. Men vi bör lyssna på vad påven säger själv när han förklarar bakgrunden till sina tal. Och vi bör, innan vi rusar i väg och bedömer och kommenterar, orientera oss om kontexten.
Vid sin nyligen avslutade rundresa i flera afrikanska länder, präglade av inbördeskrig, tyranni och av att ledare använt religion för att legitimera förtryck och krig, fördömde påven precis allt detta. Som han själv också sade på plats var hans tal för Afrikaresan, givet situationen på de platser han skulle besöka, förberedda långt före det att USA:s president hade känt sig träffad första gången av påvens allmänna maning till fred och försoning.
Om makthavare, vilka de nu än är och var de än finns, upprörs över vad påven säger i allmänna men tydliga termer och med generell verkan, får vi be om att dessa känslor kan vara ett första steg till omvändelse, och inte minst av dem själva ses som det. Världen för den katolska kyrkan och dess högste herde är så ofantligt mycket större och mer än Donald Trump. Tack och lov, får vi tillägga. Vill vi lyssna på kyrkan och påven, som många, glädjande, verkar vilja göra nu, bör vi försöka se till att det också gäller för oss.
Thomas Idergard 2026-05-15
Detta är en opinionstext.