av HEINZ WERNER WESSLER
Winston Churchill hade inget annat än hån att rikta mot det ”halvnakna helgonet” Mahatma Gandhi, men när han ersattes som premiärminister efter andra världskriget var segern för den våldsfria antikoloniala rörelsen i Indien redan klar. Ännu mer: Pakistans och Indiens svårvunna självständighet, den 14–15 augusti 1947, var den första gnistan för eran av avkolonisering.
Muslimska ligan såg de indiska muslimerna som en separat nation med rätt till sin egen stat, nämligen Pakistan. Pakistans grundare, Mohammad Ali Jinnah, kunde övertyga Muslimska ligan om att en muslimsk minoritet alltid skulle förlora på en hinduistisk majoritetsstat. Med tanke på den skenande hinduiska nationalismen i dagens Indien känner många pakistanier sig bekräftade i denna tro.
Mahatma Gandhi såg uppsplittringen av Indien och Pakistan som en tragisk ”vivisektion”, men att ge efter blev oundvikligt för att förhindra värre. Men snabbt visade det sig att priset ändå var högt: 14 miljoner fördrivna människor, runt en miljon döda och en nästan oundviklig ärkefientlighet mellan de båda brödrastaterna Indien och Pakistan, som i dag använder kärnvapen för att avskräcka varandra. Däremot pekade den dåvarande försvarsministern, George Fernandes, en kristen minister i den första hindunationalistiska centralregeringen, på Kina som det verkliga hotet mot Indien i början av Indiens kärnvapenrustning 1998.
Den katolska nunnan Ruth Pfau (1929–2017), Pakistans Moder Theresa, så att säga, som byggde upp ett nationellt nätverk för att bekämpa den skenande spetälska i Pakistan – som faktiskt ledde till att sjukdomen utrotades – kunde arbeta bararmad och barbenad som ung läkare på 1960-talet. Sedan islamiseringsvågen, särskilt under militärstyret (1978–1988) av Zia-ul-Haq, är detta knappast tänkbart längre. Men efter decennier av sammandrabbningar med islamistiskt laddade uppror, efter en period av politisk massmobilisering i islams namn, terrorattacker och våldsamma konflikter mellan sunni- och shia-radikaler, har den revolutionära islamismen förlorat en stor del av sin trovärdighet i landet.
Indien är däremot stolt över att ”dess” muslimer inte lät sig radikaliseras lättvindigt. På den andra sidan av spektrumet, å andra sidan, har hindunationalistiska grupper alltid varit aktiva, som ser minoriteter som tolererade gäster i en hinduisk nation. Dessa krafter, politiskt sammanslagna i Bharatiya Janta Party (BJP), har växt sig starkare sedan slutet av 1980-talet. Dess karismatiske premiärminister, Narendra Modi, har suttit vid makten sedan 2014. Hans motståndare finns i de regionala partierna, det tidigare statsstödjande kongresspartiet är helt nedgånget.
BJP står inte bara för identitetspolitisk. Liksom alla andra partier vill man ha proportionell representation, förespråkar kvinnors befordran, främjar ”sina” muslimer och kristna i partikommittéer och statliga kontor och är noga med att inte ifrågasätta stödåtgärderna för daliter och stambefolkningen. Den nyligen installerade indiske presidenten Draupadi Murmu är en Adivasi (stambefolkningen). Hennes föregångare på ämbetet var en dalit (tidigare kallade ”oberörbara”).
Läskunnigheten, som var mindre än en tredjedel vid självständigheten, är nu långt över 80 procent (Pakistan: cirka 62 procent). Skolor, högskolor och universitet dyker upp överallt. Kristna institutioner spelar en central roll i detta. Detsamma gäller sjukvården. Coronakrisen avslöjade obevekligt svagheterna i det underfinansierade och korrupta statliga hälsosystemet. Kan du inte betala måste du se själv hur du klarar sig när du insjuknar. Även om medelklassen växer, ökar klyftan mellan rika och fattiga – både i Indien och i Pakistan.
Om några år kommer Indien att gå om Kina som landet med den högsta befolkningen i världen, även om fertiliteten nu är under 2,2 per kvinna. Städerna spricker i sömmarna, vägtrafiken och behovet av bostäder, vatten och energi växer oändligt. Luft- och vattenföroreningar i megastäderna har nått katastrofala proportioner. De stigande sommartemperaturerna och de extrema luftföroreningarna har blivit en akut hälsorisk. Det finns hopp om att inte bara staten, utan även religionerna i allt högre grad ägnar sig åt de alltmer förtryckande ekologiska utmaningarna. Det gäller även Pakistan, där Agha Khan Foundation har drivit ett imponerande återplanteringsprogram sedan flera år.
Heinz Werner Wessler 2022-08-12
Detta är en opinionstext.