av THERÉSE OLSSON
Under sommarhalvåret ber jag oftare utomhus än jag gör under vintern och jag har lagt märke till att bönen blir lite annorlunda utomhus. Det ligger ingen värdering i det, det är mer en observation. När jag ber ute gör jag det oftast med öppna ögon, till skillnad från när jag mediterar i kapellet. Det liksom faller sig mer naturligt. Distraktionerna är ju också fler vilket gör det svårare att blunda och skärma av. Kanske är just det en av poängerna med utomhusbön – att vi inte ska skärma av utan be med öppna ögon och se den omvärld som Gud själv alltid ser.
En morgon när jag satt på träbänken intill valnötsträdet i klosterträdgården och stavade på orden i Herrens bön ge oss idag det bröd vi behöver, kom en koltrast oväntat fram. Han bara stod där helt nära med sin svarta dräkt och gulorangea näbb och tittade på mig. Bönen liksom stannade av och det var som att ordet oss fick en ny innebörd. Ge oss, koltrasten och mig, det bröd vi behöver!
Morgonbönen med min skönsjungande vän dröjde sig kvar under dagarna som följde. Den fick mig att börja fundera på hur djurens och naturens behov av ”dagligt bröd” såg ut. Vad för slags bröd hungrar ekorrarna och valnötsträdet i klosterträdgården efter och vilka insatser behöver göras för att i ett större perspektiv utrota den planetära hungern? Det marina ekosystemet behöver till exempel stora insatser mot föroreningar. Nedskräpning har blivit ett så allvarligt problem, inte bara i våra hav utan överallt, att det i många länder införts lagar mot malplacerat avfall. I Sverige är det sedan den 1 januari i år straffbart att kasta saker som cigarettfimpar, tuggummi och papper på gatan. Lägsta bötesbeloppet för ringa nedskräpning, som en fimp, är 800 kr.
Bönen om det dagliga brödet för koltrasten, mig och alla andra medvarelser runt klostret i Linköping, fortsatte under sommaren och jag lade märke till att effekten av bönen började göra det svårare att bara gå förbi skräpet på gatan, men steget att börja plocka var stort. Attityderna och frågorna som blotta tanken på skräpplockning väckte var många. Det drog igång en process som jag ville fortsätta utforska. Så en dag började jag att plocka. Dels för att det hade blivit svårare att bara gå förbi, men också för att jag hade börjat identifiera en vilja att hjälpa till med ”det dagliga brödet”. Det bröd som innebär en lite renare livsmiljö för oss som bor här i kvarteret runt klostret.
Jag bestämde mig för att avsätta en timma i veckan (fredagmornar). Fimpar, kapsyler, flaskor, illaluktande kebabkartonger och kladdiga glassbägare samlades in. Tygkassen blev fort full. Eftersom klostret ligger helt centralt i Linköping, utan murar och på en öppen plats, är det många som passerar både dagtid och nattetid och spåren de efterlämnar är ganska många.
Jag kan inte påstå att jag var direkt överförtjust i denna nya morgonaktivitet. Blev snarare provocerad och bekymrad över att vår stad inte alls visade sig vara alls en så ren och god livsmiljö som jag hade bilden av. Min egen aversion mot skräpplockning var heller inte direkt angenäm att upptäcka. Just därför blev denna morgonaktivitet angelägen. Något hade satts i rörelse.
Man kan hitta ganska mycket otäcka saker i buskarna i city. Hittills hade jag plockat upp allt jag såg, men när jag en morgon hittade ett par smutsiga herrkalsonger nådde jag faktiskt en gräns för vad jag kunde tänka mig att plocka upp. Det sade bara stopp. Så kalsongerna fick ligga kvar och trots alla som dagligen passerade dem, inklusive jag själv, verkade ingen av oss känna sig manad att ta bort dem.
Till slut bestämde jag mig för att gå den där ”extra milen”, utmana min gräns, trots att jag tyckte att det var under min värdighet. Jag gjorde det också av egoistiska skäl eftersom kalsongerna låg bara några meter från klostrets entré!
Är det rimligt och ens vettigt att plocka upp allt skräp man ser? Vad styr våra val att plocka upp och vad styr våra val att låta bli? Kan våra enskilda insatser mot nedskräpning vara ett uttryck av omsorg och ett sätt att bidra med dagligt bröd, om så bara med några ”smulor”, till den som hungrar efter en renare livsmiljö? Hur ser Kristus på nedskräpningen? Finns det skräp som han inte befattar sig med, skräp som är under hans värdighet att plocka upp och som han låter ligga kvar? Om han inte går förbi utan böjer sig ner och plockar upp varenda liten kapsyl, fimp och glasbit, vad betyder det i så fall till oss som är hans vänner och medarbetare?
Det finns både mentala, emotionella och praktiska gränser för vad vi som enskilda personer vill, kan och bör plocka för skräp. Vi gör nog klokt i att inte okritiskt plocka allt vi hittar i buskarna, men vi gör också klokt i att inte oreflekterat och likgiltigt gå förbi. Att nyfiket utforska vad som styr våra val handlar om både urskiljning och om vår ömhet för jorden.
I ljuset av evangeliet får vi alltid hjälp att orientera oss mot det som värnar och vårdar om livet. Där möter oss den Gud som i sin älskade son böjer sig längst ner i allt som heter smuts, synd, skräp och dynga och visar den helighet som är barmhärtighet för världen!
Lördagen den 17 september arrangeras över hela landet en städplockardag. Skolor, föreningar, församlingar, organisationer, kloster, kommuniteter och enskilda personer är välkomna att vara med. På hemsidan för ”Håll Sverige rent” finns information och material att ladda ner. Linköpings kloster kommer också delta!
Sommarens utomhusbön med öppna ögon och skräpplockning i kvarteret runt klostret fortsätter. Det har jag mycket koltrasten, som bad med mig i trädgården den där morgonen i juni, att tacka för. Tack koltrasten!
Therése Olsson, Linköpings kloster, 2022-08-13
Detta är en opinionstext.