av SVEN HEILO
Ingmar Karlsson: Den nya världs[o]ordningen. Essäer om religion, nation, identitet och politik. Historiska media, 2022, 329 sidor.
Slutorden i författarens förord förtjänar att citeras: ”Syftet med denna bok är att beskriva hur en ny illiberal världsordning har växt fram. Den 24 februari 2022 – en vecka efter det att jag lämnade manus – går nu till historien som ännu ett datum som ändrat världshistoriens gång. Mot denna bakgrund avslutas boken med en essä om krigen i Jugoslavien som bröt ut för 30 år sedan, även då när ett krig i Europa betraktades som uteslutet.” I ett avslutande kapitel, tecknas olika scenarier för den världs(o)ordning som vi nu står inför.”
Med kalla krigets slut hade enligt Samuel Huntington den västerländska fasen i internationell politik nått vägs ände och fokus i stället flyttats till relationerna mellan västliga och icke-västliga civilisationer. I sin bok The Clash of Civilisations and the Remaking of World order (1996) utvecklade han sina teorier. Han indelade världen i sju eller åtta större civilisationer med religionerna som bas: den västliga (som omfattade Västeuropa och Nordamerika), den konfucianska, japanska, islamiska, hinduiska, slavisk-ortodoxa, latinamerikanska och ”möjligen en afrikansk civilisation”. Huntington gav inte judenheten och judendomen någon särskild status utan beskrev Israel som ”en skapelse av västvärlden”.
I tio kapitel smular Karlsson skickligt, detaljerat och systematiskt sönder Huntingtons teorier. Konfucianismen duger inte som sammanfattning av de asiatiska staterna. När president Roosevelt frågade Nationalistkinas ledare Chiang Kai-shek om denne ville ha Vietnam som krigsbyte 1945, svarade denne med hetta: ”Nej, under inga omständigheter!” Ändå klumpar Huntington ihop Vietnam och andra östasiatiska länder med Kina inom en fiktiv ”konfuciansk civilisation”.
Någon allomfattande hinduisk nationalism har aldrig existerat. Den teorin avfärdar Karlsson utan större problem. Islam är ingen monolitisk enhet och panarabismen är enligt honom ”hjärndöd”. I ett kapitel tar Karlsson itu med USA och dess gamla myt om att vara ”världens ljus, en stad uppe på ett berg”. Landets självpåtagna roll som världsfrälsare analyseras med utgångspunkt från premillinarismen och de många extrema protestantiska högerkristnas hybris, lyckas Karlsson punktera: ”President Trump öppnade en Pandoras ask av grumliga religiösa, rasistiska och manikeiska svart-vita föreställningar.”
Karlsson har beskyllts för att vara anti-israelisk ända sedan boken Bruden är vacker, men har redan en man. Sionismen – en ideologi vid vägs ände? (2012). Här fördjupar han sin analys av kulturkampen i Israel och återknyter till tidigare böcker om Palestina och Sykes-Picots uppdelning av Mellanöstern i Englands och Frankrikes intressen.
I kapitlet ”Krig och terror i religionens namn” söker sig Karlsson ända tillbaka till Josuas bok i Gamla testamentet, men huvudtemat är begreppet jihad, som fått många uttolkningar, såväl krigiska som religiösa på det personliga planet. Det är inte bara i islam man talar om ”heligt krig”. I USA finns det fundamentalistiska grupper som i religionens namn förespråkar kristen terrorism, med attacker mot judar, färgade och latinamerikaner, lesbiska klubbar och abortkliniker.
Francis Fukuyamas tes att historien var över efter Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut får också sin släng av sleven i Karlssons bok i kapitlet ”Törnrosas seger över skärselden – den etniska nationalismens återkomst i Europa och följs sedan upp kapitlet, ”Myt, historia, religion och politiki de jugoslaviska krigen – en fallstudie”. Det är en ruggig bekräftelse av Franz Grillparzers (1791–1872) profetia 1849, nämligen att utvecklingen i Europa skulle gå från humanitet, via nationalitet till bestialitet.
Slutkapitlet ”Varthän” ställer läsaren inför en rad frågor, omöjliga att besvara.
Anmälaren kan bara rekommendera denna Ingmar Karlssons senaste, men förhoppningsvis inte sista, bok till fördjupad läsning.
Sven Heilo 2022-08-11
Detta är en opinionstext.