Jakob Ulfsson – ärkebiskop och universitetsgrundare

av MAGNUS NYMAN

Det finns ett antal färgstarka svenska medeltidsmänniskor. Den heliga Birgitta och hennes dotter Katarina står kanske i en klass för sig, men känd inte minst i akademiska kretsar är också Jakob Ulfsson, ärkebiskop av Uppsala och grundare av Uppsala universitet. I år är det 500 år sedan han avled, därav denna lilla påminnelse som endast ger några få glimtar ur hans liv.

Jakob Ulfsson föddes i Hacksta socken i Trögds härad i närheten av Enköping i Uppland någon gång i mitten eller slutet av 1430-talet. Familjen tillhörde lågadeln och förde en örnklo i vapnet. Han avled våren 1521, senast den 25 juni, det vet vi eftersom efterträdaren ärkebiskop Gustav Trolle i ett brev daterat då nämner honom som avliden.

Det svenska 1400-talet beskrivs med rätta som en tid av politiska spänningar inom den nordiska unionen som upprättades år 1397 med inbördes stridigheter som följd, ofta mellan grupper av nordbor i oheliga allianser. Ibland liknade stridigheterna mer inbördeskrig än krig mellan svenskar och danskar. Detta var konflikter som kyrkan inte kunde stå vid sidan av. Inom världskyrkan fanns det likaså spänningar av flera slag. Vem bestämde ytterst i kyrkan? Hur var påvens förhållande till konciliet? Vilket inflytande i lokalkyrkorna kunde furstarna få ta sig? Hur harmoniera nationellt med universellt? Hur uppfatta den nya renässanskulturen? Politiskt fanns därtill konkurrensen mellan England och Frankrike. Det stora tyska kejsardömet var splittrat i otaliga svårstyrda furstendömen. På Iberiska halvön skedde samtidigt en etnisk rensning (fördrivandet av morer och judar). Efter erövringen av Konstantinopel 1453 kom hotet från turkarna att för lång tid eskalera.

Men det går också att skildra seklet som fyllt av kyrkliga reformer (inte minst inom ordnarna), växande städer främst i Norditalien och Flandern, nya universitet, humanistiska strömningar, devotio moderna som betonade den enskildes andakt inför korset och den lidande Frälsaren. Läskunnigheten ökade. Intresset för källkritik och klassiska språk tilltog. Därtill kom boktryckarkonst och blomstrande kultur, sponsrad inte minst av adel och rika köpmannasläkter. Seklet hade ökande kontakter med den ortodoxa kyrkan, inklusive samtal om enhet. Under konciliet i Florens 1439 upphävdes kyrkosplittringen under en kortare period. Lägg till detta att världen vidgades genom ”upptäckten” av Amerika, liksom av fler kontakter med länderna i Asien. I Sverige bidrog Jakob Ulfsson under sina 45 år som ärkebiskop – den längsta tid någon innehaft ämbetet – i hög grad till att främja freden i Norden trots tidens oro. Han satsade därtill på utbildning, boktryckarkonst, kyrkokonst och han stödde aktivt devotio moderna, liksom grundandet av nya kloster.

Rostock – Paris – Rom

Efter studier i hemlandet beger sig Jakob Ulfsson för vidare studier till några utländska universitet. Först hamnar han i Rostock i norra Tyskland, därefter i Paris och till sist i Rom.

Han blev sommaren 1457 inskriven vid universitetet i Rostock, ett ganska ordinärt lärosäte som på grund av läget vid Östersjön lockat många nordbor. Under de 20 åren 1451 till 1471 registrerades 138 svenska studenter i Rostock, endast 38 valde under samma tid andra högskolor. De svenska cistercienserna tycks ha haft ett eget studiehus i staden. Jakob Ulfsson tog baccalaureatus examen (grundexamen, fil. kand.) i Rostock efter cirka två år.

Han anlände därefter våren 1460 till Paris, avlägger magisterexamen vid Parisuniversitetet 1461, sedan ägnade han sig åt fördjupande studier i kyrkorätt, därtill möjligen handledning och undervisning av grundstudenter. En liten grupp nordiska studenter fann ännu under 1400-talet vägen till Paris. Peder Galle, med tiden professor i Uppsala och katolsk kämpe under reformationen, studerade i staden. Biskop Thomas i Strängnäs, Frihetsvisans författare, var i sin ungdom student i Paris. Ja, den finlandssvenske prästen Olof Magnus Stiernkors, som på 1430-talet föreläste över Aristoteles vid Sorbonne, blev under en period rent av fakultetens rektor. Två svenska studenthem fanns i staden.

Även på andra håll studerade svenskar, främst vid de tyska universiteten. Från Leipzig har vi ett brev daterat 1424 av Uppsalakaniken Carolus Johannis från Västland, som berättar om livet vid studentkollegiet, collegium minus, där var och en vid måltiderna hade egen kniv, bägare och brödstycke ”liksom munkarna”, man slog sig ned vid borden i den ordning man kom, och texter ur Bibeln förelästes vid måltiderna, ”ett berömvärt levnadssätt”. Denna typ av studentliv var snarare regel än undantag. Även i Italien fanns det ständigt en grupp nordbor, främst vid universiteten i Perugia, Padua, Bologna och Rom.

Men vi ska inte idealisera. Munken Johannes i Vadstena visar i sitt Förmaningsbrev på en annan sida av studentlivet – att spendera stora belopp och mycket tid, utan att lyckas något vidare med studierna. En fiktiv student suckar i hans berättelse: ”jag må väl sörja och gråta, att jag har varit i studiet i Paris, ty jag har inte det som Paris klerker bör ha, varken är jag baklarius, mästare licenciatus eller doktor, utan snarare skamligt förtärt min tid och mina penningar.”

År 1465 återfinner vi Jakob Ulfsson i Rom, sannolikt för fortsatta studier i kyrkorätt. År 1466 blir han i mars diakonvigd och i april prästvigd. Han utses till kyrkoherde i Munktorp, därefter tilldelas han ytterligare tjänster, allt som ett slags avlöning för att kunna stanna i Rom som prokurator vid kurian för att där främja domkapitlets i Uppsala och ärkebiskopens intressen, liksom svenska frågor mer generellt.

Inför arbetet i kurian uppger han att han både på fädernet och mödernet härstammar från ädla familjer – de nobili genere ex utroque parente procreatus – han tycks också ha fått stöd av den ganska strikte och ofta försiktigt misstrogne påven Paulus II som till skillnad från en del andra senmedeltida påvar fäste stor vikt vid att värdiga personer tillsattes till kyrkans ämbeten. Ulfsson tycks ha haft en ljusare personlighet än påven men präglad av rättrådighet. Långt senare beskriver han sig själv som en person som ingen funnit ”med något löst tal eller halvt ord, utan med Guds hjälp med allvar och stadighet”. Hans moderne levnadstecknare Gösta Kellerman skriver i sin avhandling om honom: ”Ärkebiskop Jakob synes också med sin måttfulla och fasta personlighet ha tillvunnit sig respekt inom vida kretsar.”

Ärkebiskop

Som svensk prokurator vid kurian, med goda kontakter med påven, var hans utnämning till ärkebiskop närmast självklar. Den 15 april år 1470 vigs han – efter att ha blivit utvald och utnämnd av påven Paulus II – i Sankta Birgittas hus i Rom till ärkebiskop av Uppsala av den då landsflyktige ärkebiskopen Simon från Montenegro, tillsammans med två andra vigbiskopar som tjänstgjorde vid kurian. I slutet av maj inleds resan hem och på Birgittadagen den 7 oktober samma år välkomnas den nye ärkebiskopen officiellt i Uppsala. Birgittadagen var en lämplig dag, Jakob Ulfsson menade själv att han hyste stor vördnad, multa devotione, för det nordiska helgonet.

Tiden med Jakob som ärkebiskop präglades som sagt av spänningar mellan danska och svenska intressen, liksom av de problem som Hansans ekonomiska intressen skapade. Lägg därtill konflikter mellan stad och land, liksom mellan olika regioner. Det är lätt att glömma att det i en sådan tid fanns starka nationella hänsyn som talade för att det var viktigt att bevara den nordiska unionen, som från början var tänkt som ett fredsprojekt, en pax scandinavica som kunde förhindra att de urgamla stridigheterna mellan de nordiska folken fortsatte. En bis­kop under denna tid var oftast en lärd person med makt och med internationella kontakter. Han var inte bara stiftets ledare utan ingick i rikets styrelse. Ungefär vart fjärde år besökte han församlingarna i Ärkestiftet (där hela Norrland inkluderades) för konfirmation, visitationer och andra biskopliga uppgifter. En inte alldeles lätt uppgift med tanke på de primitiva vägarna och de stora avstånden. Jakob tycks under konflikterna mellan svenskar och danskar ha betonat freden i sig, hans främsta intresse var inte vilken sida som vann utan att våld och stridigheter upphörde.

Ärkebiskop Jakob såg sig nog främst som en moderator, han understödde tanken på en pax scandinavica inte minst på grund av hotet från Ryssland, som särskilt kunde utarma Finland, ”den fattiga landsända” som låg i konfliktens epicentrum. Ja, om krig eller inbördeskrig utbröt ”då vore allt Sveriges rike fördärvat”.

Under sin studietid hade Jakob mött och uppenbarligen influerats av några olika andliga riktningar. Redan i Rostock mötte han kartusianerna, en strikt eremitorden som blomstrade vid denna tid. Orden berömde sig av att ”aldrig ha reformerats eftersom den aldrig hade deformerats” – dess kloster Marienehe utanför Rostock höll viss kontakt med universitetets lärare och studenter. Orden gynnade spridning av litteratur, inte minst fromma skrifter, och kom att få många kloster med tryckerier allt­eftersom den nya tekniken med tryckta böcker spreds. Passionsmystik och asketisk efterföljelse av Jesu liv, kors och pina, frodades i dessa kretsar. Jakob Ulfsson påverkades uppenbarligen. Senast i Paris läser han texter av Jean Gerson, en gång kansler för Paris­universitetet och välkänd i fromma sammanhang för sina böcker om andliga övningar, korsmystik och kristen dödsförberedelse. Gersons mer filosofiskt nominalistiska sida verkar inte ha fångat Ulfsson. Gerson sympatiserade under sitt liv med kartusianerna. Under Ulfssons tid som ärkebiskop kommer två av Gersons böcker att ges ut på svenska i Uppsala. Af dyäfwilsens frästilse från 1495 är den första tryckta boken på svenska språket.

Jakob Ulfssons mer privata färdigheter vet vi inte så mycket om. Tydligen hade han god sångröst: ”därefter inledde herr ärkebiskopen med klar stämma Veni sancte Spiritus och Veni creator Spiritus (…) varvid hela prästerskapet fortsatte sjunga till slutet under jubel och knäfall” kan man läsa i Vadstenadiariet i samband med Katarina av Vadstenas beatificering. Hans röst hördes i den stora folksamlingen, tydligen klart och vackert.

Uppsala universitet

Ärkebiskop Jakob avsåg att höja nivån på prästutbildningen i landet. I detta sammanhang måste etablerandet av Uppsala universitet ses. Grundandet var säkert också stimulerande för den nationella självkänslan, men primärt handlade det om att höja prästernas bildningsgrad. Få präster utanför ordnarna och de små (katedral)städerna hade någon egentlig universitetsutbildning, vanligen fick några år i katedralskolorna räcka, följt av praktisk utbildning vid stiftets domkyrka. Det var av vikt för kyrkan att förbättra utbildningen, och då krävdes inhemska högre skolor. Grundandet av universitet sker nästan samtidigt i Danmark och Sverige, även om Uppsala överraskande nog blir först ut på planen. Genom påven Sixtus IV:s bulla av år 1477 blev Uppsala universitet grundat. Undervisningen tog sin början på den heliga Birgittas festdag den 7 oktober samma år.

Det var som framgått svårt att resa utomlands för en medeltida student, faror av alla slag – menade också Jakob Ulfsson – hotade: skeppsbrott, pirater, krig, sjukdom (inte minst pesten), därtill var det kostsamt. Få kunde, vågade eller ville, detta trots att de behärskade latin, de lärdas språk, ge sig av på sådana studieresor. Samtidigt måste vi notera att de som ändå gav sig ut visste att de hörde hemma i en större kontext: ett gemensamt lärt språk, en snarlik studie­ordning, en europeisk kultur, en enad kyrka.

På de svenska synoderna under det sena 1400-talet hade man gång på gång talat om en reformatio morum, en reform av sederna. I en sådan ingick både högre utbildning och personlig fromhet, gärna efter modell från de reformerade ordnarna och tidens centrala andliga krafter. I hög grad delade ärkebiskop Jakob förhoppningarna.

Universitetet i Uppsala fick ett kort liv som katolsk högskola, såväl reformationens generella misstro mot katolska utbildningsanstalter, som pesten som besökte staden fick verksamheten att gå på sparlåga redan 60 år efter starten. Först en bit in på 1600-talet skedde en nystart, nu som ett lutherskt lärosäte (men fortfarande med en och annan ”kryptokatolik” i lärarkåren, så till exempel professor Johannes Messenius), studiekurserna, upplägget, litteraturen, latinet och den generella världsbilden förblev dock länge nästan desamma som tidigare.

Gruppen medeltida studenter i Uppsala blev aldrig talrik, även om vi känner namnen på några vars föreläsningsanteckningar finns bevarade, inte minst gotlänningen Olaus Johannes Gutho, som senare blev munk i Vadstena kloster och avled i Polen år 1516. Anders Piltz har i sin undersökning Studium Upsalense (1977), granskat dessa tidiga studentanteckningar. Piltz konstaterar att Uppsala inte avviker i upplägg, ämnen och litteratur från motsvarande tyska universitet.

Universitetet i Uppsala erbjöd undervisning i Artes-fakultetens ämnen (eller i vart fall i några av de sju ”fria konsterna”, naturligtvis filosofi, men också språk, grammatik, matematik och astronomi), därtill teologi och juridik. Antalet lärare var begränsat. Viktig var Ericus Olai (studier i Rostock och Siena), bibelteolog, fantasifull ”gotisk” historiker, död i Uppsala julafton 1486. En annan lärare, Peder Galle, levde till slutet av 1530-talet, han var en av de ledande katolikerna under den lutherska reformationen i konfrontation med reformatorn Olaus Petri. Galle hade studerat i Rostock, Paris och Siena. Andreas Bruse och Petrus Olai, två andra lärare, hade båda tillbringat tid i Rostock och var sannolikt präster vid domkyrkan, vid sidan av sina lärargärningar. Johannes från Mechelen tycks ha varit den ende utlänningen i lärarkåren. Han föreläste år 1484 över Aristoteles De anima. Sammantaget kunde lärarkollegiet presentera de stora teologerna och filosoferna, liksom ge nödvändig juridisk skolning, inte minst i den omfattande kyrkorätten, därtill ge glimtar från i vart fall den lärda världen i Paris, Rostock, Rom, Siena, Mechelen och Louvain.

Kartusianerna

Kartusianklostret i Mariefred som grundades 1493 fick sitt tryckeri 1498, och klosterkyrkan var färdig 1504. Här begravdes Sten Sture, den nationelle stridbare ledaren, hit kom Jakob Ulfsson 1515 efter att på grund av hög ålder ha avsagt sig ärkebiskopsämbetet. Han tycks trots åldern behållit ett klart sinne ända till slutet, men blev skröplig till kroppen. Själv menar han år 1520: ”Jag kan illa bereda mig i husen, halvt värre på marken”. Året efter, 1521, senast i slutet av juni, avlider han som inneboende i klostret i Mariefred. Kartusianerna brukar berömma sig av att skapa helgon, men utan att göra dem kända för omvärlden (Cartusia sanctos facit, sed non patefacit), hur de lyckades med Jakob Ulfsson får vi således aldrig veta.

År 1526 upplöses genom Gustav Vasas personliga ingripande kartusianklostret, det första av många kloster som kungen stänger ned. Stenarna från klostret kom till nytta när Gripsholms slott skulle byggas.

I sitt testamente önskade Jakob att få sin grav i Uppsala domkyrka ”utanför den heliga jungfruns kor … under fötterna på dem, som i påskveckan sjunger hymnen Dicant nunc Judei”. Med andra ord hamnade han under en period – var han vilar i dag är oklart – alldeles i närheten av den plats där Gustav Vasa senare blev begravd, den man som personligen beslagtog kartusianklostrets gods och gårdar och snart därefter bröt förbindelserna med Rom, liksom för en tid nästan raserade Uppsala universitet, men det är en annan historia.

Magnus Nyman är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst.

 

Ur Signum nr 6/2021.