av ULF JONSSON
Svenska massmedier har ofta, och inte sällan med rätta, beskrivits som religionsblinda. Religiösa frågeställningar och olika slags uttryck för religionens betydelse för kultur, samhällsfrågor och enskilda individer har sedan länge varit underbelysta i svenska massmedier. Få redaktioner i vårt land har någon enda medarbetare med särskild sakkompetens på området.
Skälen bakom religionens sparsmakade närvaro i svenska massmedier har förstås varit av olika slag. En avog inställning mot religion liksom även missuppfattningen att religiös tro i moderniteten skulle ha spelat ut sin roll i människors liv hör säkerligen hit. Den i Sverige vitt spridda idén om religion som en rent privat angelägenhet har förmodligen också bidragit till känslan att det på något sätt är skämmigt att ta upp temat religion i det offentliga rummet. Effekterna av ren och skär okunnighet skall heller inte underskattas i sammanhanget. Den som är obevandrad i Bibelns texter, i den religiösa musikskatten, i den religiösa konsten och i de religiösa högtidernas traditioner klarar ibland inte ens av att känna igen dessa uttryck som religiösa när man möter dem i sin omgivning. Man saknar då förmåga, och ser heller ingen anledning, att uppmärksamma dem inom ramen för sin professionella yrkesverksamhet i mediebranschen.
Sedan några år tillbaka verkar situationen emellertid hålla på att förändras. Det tidigare lätt besvärade tonfallet i skildringarna från kyrkans värld (”vi rapporterar här från världen annorlunda”) byts numera ofta ut mot ett naturligt och okonstlat tilltal, vilket bidrar till att minska det intryck av främlingskap inför trons värld som man tidigare – avsiktligt eller oavsiktligt – ofta förmedlade till sina läsare, lyssnare och tittare.
När kyrkliga företrädare i nyhetsrapporteringen dessutom uppmärksammas som avgörande faktorer för utvecklingen i världen – vilket de ibland är – ja, då har ytterligare ett steg tagits mot en normalisering av trons värld i det svenska medielandskapet. Hit hör exempelvis att svenska mediers rapportering om det senaste påvevalet var påfallande intensivt och att personer med kompetens på området bjöds in för att kommentera de olika stegen i skeendet. Händelsen bedömdes vara av sådan betydelse att den toppade nyhetsflödet i svenska massmedier under flera dygn. Ett annat exempel som kan vara värt att nämna är att Dagens Nyheter den 30 december publicerade en helsidesartikel om den nye påven Leo XIV:s agerande gentemot president Donald Trump. Utifrån förstasidesrubriken ”Nya påven skärper tonen mot Trump” redogör man på ett initierat sätt för den nuvarande påvens kritiska hållning gentemot den amerikanske presidenten, både med avseende på hans inrikespolitik och hans utrikespolitik. Den typen av informativa och välunderbyggda rapporter om den katolska kyrkoledningens ställningstaganden i världspolitiska frågor har hitintills varit ytterst sällsynta i svenska massmedier.
Påfallande är också de många program med religiösa teman som public service sände i samband med det nyligen gångna julfirandet. SVT1 och SVT2 sände på julaftonen sammanlagt inte mindre än åtta program med en utpräglat religiös – och närmare bestämt kristen – tematik, mestadels med fokus på det kristna firandet av Jesu födelse. Det är anmärkningsvärt många. Programmen med de ordinarie traditionsbärarna Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson – inget ont om dem – fick nu göra sällskap inte endast med en julgudstjänst från Linköpings domkyrka och med den sedvanliga direktsända julmässan ledd av påven i Peterskyrkan i Rom. Redan på förmiddagen sände man programmet Om julen – där julen presenterades som ”vår största och käraste högtid, som vi firar till minne av Jesu födelse”. Och före kvällsgudstjänsten från Linköping sändes ett program där en ikonmålare visade ikoner med framställningar av Jesu födelse. Gudstjänsten från Linköpings domkyrka följdes sedan av ett program om historien bakom julpsalmen Stilla natt. Efter kvällsnyheterna från Rapport läste kronprinsessan Victoria upp Lukasevangeliets berättelse om Jesu födelse i Betlehem, och midnattsmässan från Rom följdes omedelbart av två längre program om Jesu liv som sträckte sig en bra bit in på det efterföljande dygnet. Som grädde på moset sändes dessutom på förmiddagen Den stora kyrkflytten, en dokumentärfilm om flyttningen i höstas av kyrkan i Kiruna. Efter den gångna julaftonen torde få av SVT:s trogna följare sväva i okunnighet om ursprunget till det kristna julfirandet. Det är tacknämligt och glädjande.
Den ovan skildrade utvecklingen väcker frågor av olika slag. Vad föranleder exempelvis det stora antalet julsändningar med ett uttalat kristet budskap i SVT? Har önskemål om fler sådana program visat sig i marknadsundersökningarna? Har man tagit intryck av diskussionerna om ett visst växande intresse för kristen tro bland landets yngre befolkning? Eller rör det sig om en generationsväxling bland de egna medarbetarna, där en äldre mer religionsdistanserad generation håller på att bytas ut mot en generation som betraktar religiös tro som ett möjligt svar på en längtan som man själv bär på inombords? Den mest näraliggande förklaringen är väl att man helt enkel bedömer att det faktiskt finns ett intresse bland tittarna för dessa program, annars skulle man knappast sända dem. Man kan också ställa den mer principiella frågan hur stor andel program med en uttryckligt kristen tematik som ett public service-företag kan förväntas sända. Förutom tittarsiffrornas betydelse bör man rimligen också återspegla det religiösa landskapet i landet. De allra flesta personer som deltar i en gudstjänst en vanlig vecka i Sverige besöker en kyrka. Men även landets olika religiösa minoriteter bör ges ett visst utrymme i tv-tablån.
Medielandskapet har förändrats radikalt genom internet. Många människor i Sverige, inklusive en hel del katoliker på orter där man inte har en katolsk kyrka, är vana vid att regelbundet följa gudstjänster i realtid på nätet, oavsett var i världen de firas. Medlemmar i andra religiösa samfund gör på motsvarande sätt. Vill svenska massmedier inte bli akterseglade inom detta område, har man anledning att sända program som fångar intresset hos den del av befolkningen som bänkar sig framför tv:n eller datorn när man sänder gudstjänster och andra former av program som svarar mot människors andliga behov.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 1/2026, s. 4–5.