av MAGDALENA DAHLBORG
Under det gångna året har den nyvalde påven Leo XIV framför allt genomfört vad som redan var planerat, så på många sätt kan början på det nya året också ses som den faktiska början på det nya pontifikatet. Vad påven Leo nu säger och gör kan därför också mer än tidigare ses som riktningsgivande för den som vill försöka se hur påven förstår sitt uppdrag och vart det är meningen att han ska leda kyrkan.
Leo XIV har under år 2025 varit påtagligt försiktig med tydliga markeringar. Hans första tid har snarare präglats av en vilja att lyssna, att gå långsamt framåt, och att uppmärksamma olika strömningar och åsiktsriktningar i den universella kyrkan. Det nya året har dock rivstartat med tre händelser som förstås redan nagelfars i många katolska medier då de troligen visar vartåt påven pekar. Talet till diplomatiska kåren och programmet för onsdagsaudiensernas katekesundervisning är på många sätt business as usual, men innehållet kan tolkas som en programförklaring. Det tredje, ett extraordinarie konsistorium (alltså en samling för kardinalskollegiet), har däremot inte förekommit på över tio år och är därför i sig en indikation på hur påven vill leda kyrkan. I dessa tre händelser går det att utläsa ett par viktiga teman. Det första är relationen mellan kyrkofadern Augustinus (354–430) ”två städer”, alltså hur vi som kristna lever ett gudsrikesliv i en värld präglad av att, som påven sagt, ”krig har blivit på modet igen”. Det andra är att överkomma polariseringen inom kyrkan och utanför, och finna vägar tillbaka till såväl multilaterala gemenskaper som personliga vänskaper.
Talet till diplomaterna
I början av varje år ger påven ett slags ”state of the world”-tal till diplomater placerade vid Heliga stolen. Inledningen innehåller i princip alltid vänliga hälsningar, särskilt välkomnande av nya ambassadörer och någon återblick på resor som gjorts under året som gått, denna gång i synnerhet besöket i Iznik, alltså det gamla Nicaea, i Turkiet, till minne av konciliet år 325.
Om jesuiten Franciskus undervisade kyrkan (eller i alla fall försökte) i ignatiansk urskiljning, låter augustinen Leo oss i stället stifta en djupare bekantskap med sin ordens förebild Augustinus. I sitt tal avläste han situationen i världen genom Augustinus bok De Civitate Dei (4 av verkets 22 delar finns utgivna som Guds stad på Artos och Norma), en bok som trots att den skrevs för många sekler sedan är mer än relevant för oss som lever i dag. Den skrevs i en tid präglad av omfattande migration, liksom av politiska och kulturella omvälvningar, och därmed med paralleller till vår egen tid.
Guds stad skrevs som ett svar på anklagelser mot de kristna för Roms fall. Augustinus skriver att världens brustna natur sedan syndafallet innebär att olycka drabbar goda som onda. Viktigare är den himmelska stad som existerar parallellt med den världsliga och låter den som är medborgare i den himmelska staden leva med hopp, dygd och kärlek också i tider av våld och svält. Augustinus gav därmed mothugg också mot de berättelser som kopplade ihop det religiösa och det politiska.
I en värld där nationella ledare ses som utsedda av Gud, och tro kopplas till etnisk tillhörighet och nationalism, påminner alltså Augustinus (och Leo XIV) om att de kristna har ett viktigare medborgarskap i ett rike som inte är av denna världen. Vi behöver leva i världens politiska och kulturella strukturer men får inte leva av dem, eftersom de är präglade av stolthet och egenkärlek. Påven betonar att detta sätt att tolka historien inte främst handlar om att kontrastera evigheten mot nuet och inte heller är ett program för religionens roll i samhället. Det handlar också om vår inställning till det som sker: var och en av oss är en protagonist och har ett medansvar för den historiska utvecklingen.
Påven bekymras av hur de multilaterala sammanhangen förlorat sin roll, och hur en diplomati som baseras på dialog och gemensamma beslut ersätts av en diplomati baserad på styrka. Påven noterar med Augustinus att även de som startar krig strävar efter fred, men en fred på deras villkor. Det var precis en sådan attityd, sade påven, som låg bakom tragedin andra världskriget, ur vars aska Förenta nationerna (FN) föddes för åttio år sedan för att säkra att någonting sådant aldrig skulle ske igen. Det internationella regelverk som många av världens länder kommit överens om finns där för att skydda varje människas värdighet och särskilt att skydda civila i krig och konflikt.
Behovet av ett FN och andra multilaterala organisationer handlar framför allt om att skapa sammanhang där människor kan mötas och samtala öppet. Men det, påpekade påven, kräver också att vi är överens om språket, om begreppen. I dag, menade han, är själva språket under omförhandling mer än någonsin, och används som vapen snarare än för att nå ömsesidig förståelse. Detta sker inte sällan, noterade han, i yttrandefrihetens namn, men leder i stället till motsatsen, eftersom yttrandefriheten garanteras just av att språket är förankrat i verkligheten. När språket förändras för att vara alltmer inkluderande kommer i praktiken den som inte accepterar underliggande ideologier att exkluderas. Samma sak sker med samvetsfriheten och religionsfriheten. Samvetsfriheten, påminde påven diplomaterna om, ska inte ses som ett uppror mot samhället eller staten utan som en rätt att vara sann mot sig själv, därtill en balanserande faktor i relationen mellan den enskilde och kollektivet. Den är i likhet med religionsfriheten en rätt till det mest fundamentala i den egna existensen.
Men liksom samvetsfriheten är även religionsfriheten hotad världen över, och kristna är den mest utsatta gruppen. I många länder råder ren förföljelse, men också i friare länder blir religiösa uttryck begränsade, i synnerhet när troende försvarar de svagastes rätt till liv, till exempel i frågor om abort, dödshjälp, migration och straff. I själva verket, menar påven, ser vi en kortslutning av mänskliga rättigheter, så att nya rättigheter dels spär ut rättighetsbegreppet, dels begränsar de mer fundamentala rättigheterna och omöjliggör en öppen diskussion.
Trots alla konflikter i världen finns fred kvar som ett svårt men realistiskt mål, men det kräver ödmjukhet och mod. Det världsliga riket präglas av egenkärlek och stolthet, och med dessa kommer rädsla, aggression och en känsla av att behöva försvara sig och bygga upp trygghet genom dominans. Att leva i Guds rike är att sträva efter någonting större än det egna, att ha ödmjukheten att leva sant och modet att förlåta.
Katekesundervisningen
Onsdagsaudienserna är en tradition som började under Pius XII (påve 1939–1958), men antog dagens form med katekesundervisning i kortformat under Paulus VI. Påven Leo har under 2025 fortsatt med jubelårets tema ”hopp”, som det planerades av Franciskus, men har nu aviserat att han framöver tillsammans med oss alla vill närläsa en del av dokumenten från Andra Vatikankonciliet. Själv prästvigd efter Andra Vatikankonciliet noterar han att det inte finns många kvar av dem som var med vid konciliet, och att det är viktigt att vi när vi i dag tolkar konciliet och dess insikter inte går på hörsägen utan själva läser och diskuterar konciliedokumenten. Vältajmat då att Veritas inom kort kommer att ge ut en samlingsvolym med dokumenten, varav en del tidigare inte funnits på svenska, och att Fredrik Heidings utmärkta En kort introduktion till Andra Vatikankonciliet nyligen har släppts.
Valet av ämne för katekesen ska ses i ljuset av påvens större önskan att komma till rätta med en – verklig eller upplevd – polarisering i kyrkan, som direkt går att koppla till olika inställningar till och tolkningar av Andra Vatikankonciliets insikter, reception och implementering. De flesta av dagens katoliker, i synnerhet många av dem som är inblandade i heta debatter på nätforum och i kommentarsfält har ingen egen erfarenhet av tiden före och under konciliet utan lutar sig mot andras återgivningar och tolkningar. Även om man själv har läst dokumenten, är det inte givet att man fått hjälp av goda lärare att förstå texterna i relation till kyrkans tradition och tidigare undervisning. Påvens önskemål är att vi tillsammans med honom, från alla åsiktsläger och bakgrunder, ska djupdyka i texterna tillsammans och återupptäcka vad de faktiskt säger. Inte för att vi därmed nödvändigtvis blir överens om liturgiska uttryck, ekumeniska relationer och lekfolkets roll (för att ta några exempel), utan för att höja nivån på diskussionerna och gå in i verklig dialog med varandra om vad konciliets insikter praktiskt betyder för kyrkan.
Katekeserna inleddes 14 januari med en introduktion till den dogmatiska konstitutionen Dei Verbum, om den gudomliga uppenbarelsen. Även här återvände Leo till ämnet vänskap, och i synnerhet hur vi genom hela Bibeln kan se hur Gud aktivt söker upprätthålla vänskap med människorna, och genom Sonens människoblivande slutgiltigt möjliggör en sorts jämlikhet i vänskapen. Människans relation med Gud är därför i grund och botten en dialog: ”Uppenbarelsen har alltså vänskapens dialogiska natur, och liksom i mänskliga vänskapsrelationer kan den inte framlevas i tystnad, utan växer genom sanna samtal.” Därför behöver kristna leva i och med bön, ”i första hand i den liturgiska och gemensamma bönen, där vi inte bestämmer vad av Guds ord vi vill höra utan låter honom tala till oss genom Kyrkan”, alltså i den gemensamma bön där vi inte kan värja oss för det som skaver, men vidare också i den enskilda bönen där vi dagligen lyssnar till Gud och själva också talar till honom ”inte för att berätta vad han redan vet, utan för att avslöja oss själva för oss själva”. Skriften, säger alltså påven till oss, ska läsas som berättelsen om Guds vänskap med människorna, som också kallar oss till vänskap med varandra. Guds envist upprepade upprättande av vänskapen med människan, till slut genom Sonen själv, kallar oss till samma envishet i vår strävan efter vänskap med Gud. Och den vänskapen tarvar ett öppet lyssnande till Gud och varandra, även till sådant vi har svårare att fördra.
Kardinalskollegiets arbetsmetoder
Nyårstalet och onsdagskatekesen är dock delar av årets vanliga lunk. Det som verkligen stack ut under årets första veckor var inkallandet av kardinalskollegiet till ett extraordinarie konsistorium 7–8 januari, det första som hållits sedan 2014. Leo XIV har dessutom meddelat att han ämnar samla till konsistorier årligen, nästa gång redan i slutet av juni. Mötet föregicks av en hel del spekulationer om varför påven kallat in kardinalerna och vad som skulle diskuteras, inte minst då ryktet gick att liturgin skulle stå på agendan.
Även med kardinalerna betonade påven vikten av vänskap. Kardinalskollegiet är, säger påven, visserligen rikt på kunskap och erfarenhet men trots detta ”inte en grupp experter utan en trosgemenskap. Först då vars och ens gåva bärs fram till Herren och återskänks av honom kan de genom hans nåd ge rik frukt.” Mycket pekar på att påven verkligen önskar få glädje av kollegiet som just kollegium, och stärka kardinalernas sammanhållning och vänskap. I förlängningen kan det innebära en bättre kontakt mellan Vatikanen och alla delar av världskyrkan. Samtidigt kan det vara svårt för kardinaler från geografiska och ekonomiska periferier att verkligen delta i årliga flerdagarsmöten.
Nära inpå konsistoriet fick kardinalerna meddelande om fyra ämnen som skulle diskuteras: Kyrkans uppdrag i ljuset av den apostoliska uppmaningen Evangelii gaudium, synodalitet, den apostoliska konstitutionen om kurians arbete Praedicate evangelium, samt liturgin. Konsistoriets första session gick åt till att välja två av dessa, då påven menade att tiden inte räckte till för alla fyra, och kardinalernas röster föll då på kyrkans uppdrag och på synodalitet. Påven flaggade dock för att frågorna om kurians arbetssätt och om liturgin är konkreta och brännande frågor som kommer att tas upp senare, eftersom de behöver lösas.
Konsistorier hålls ofta i form av plenarsammankomst med en introduktion och sedan diskussion i helgrupp. Leo valde dock att fortsätta den form som användes vid synoden om synodalitet, med samtal i mindre grupper varav en del sedan redovisades i plenum. Ett fåtal sessioner med möjlighet att göra öppna inlägg hölls, men med mycket begränsad talartid och utan utrymme för alla som ville yttra sig. Detta har förstås föranlett en del kritik, men ska också ses som att påven prövar sig fram, för samtidigt har många kardinaler också uttryckt att smågruppsstrukturen tillåter dem att lära känna varandra bättre och även ger en bättre dynamik i diskussionerna och underlättar samtal.
Nya arbetsmetoder har alltid barnsjukdomar, och den som suttit i andra stora möten kan ha förståelse för kardinal Raymond Burkes konstaterande i en intervju med College of Cardinals Report: smågrupperna tillät kardinalerna att komma närmare varandra, men smågruppssamtal i stor sal är hopplöst för den som har hörselnedsättning, och när ett flertal av kardinalerna är 80+ och inte läser sin e-post dagligen kan inte handlingar skickas digitalt bara ett par dagar före mötet. Troligt är att arbetsformerna kommer att utvecklas, i synnerhet när meningen är att kardinalerna ska mötas så pass ofta, för samtidigt uttryckte många uppskattning för denna möjlighet att komma närmare varandra och faktiskt kunna fördjupa samtalen på sätt som inlägg i plenum inte tillåter.
När påven Leo vände sig till kardinalerna vid valda tillfällen under konsistoriet betonade han att han behöver dem som kollegor och rådgivare, att de har valt honom och att han behöver kunna räkna med dem. De valda fokusfrågorna för konsistoriet skulle diskuteras med ledning av huvudfrågan: ”Med sikte på de närmaste ett eller två åren, vilka överväganden och prioriteringar kan vara vägledande för påven och kurian inom de diskuterade områdena?”
Avslutande reflektion
Om början på år 2026 också ska ses som den faktiska början på Leo XIV:s pontifikat, tycks återupprättande av vänskapliga relationer vara det som ligger påven närmast om hjärtat. Det tar sig uttryck dels i hur vi som kristna i världen ska kunna leva som de Gudsrikesmedborgare vi är, dels i att överkomma en situation där skillnader i åsikter får relationer att rämna, och där skillnader i hur begrepp används leder till att som Augustinus säger ”en människa hellre talar med sin hund än med en främling”.
Talet till diplomaterna avslutades med en referens till ett annat av kyrkans stora helgon och förebilder, Franciskus av Assisi som är älskad långt utanför den katolska kyrkans gränser. Den helige Franciskus avled i oktober 1226, och påven Leo har utlyst ett särskilt Franciskusjubelår som firande och lyfte fram honom som förebild:
Hans liv strålar klart, inspirerat av modet att leva i sanning och av vetskapen om att byggandet av en fredlig värld börjar med ödmjuka hjärtan vända mot den himmelska staden. Ett ödmjukt och fredsälskande hjärta är vad jag önskar för var och en av oss, och för alla i våra länder, i början av detta nya år.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 1/2026, s. 6–9.