av MIKAEL SCHINK
Att den kristna läran utvecklats genom tiden är ett ofrånkomligt historiskt faktum, inte bara för katolska och ortodoxa kristna med sina många koncilier och synoder, utan även för de stora protestantiska reformatorerna Martin Luther eller Jean Calvin, vilkas läror utgjorde nya utvecklingar på sin tid. Därför är paradoxalt nog den protestantiska devisen sola scriptura (Skriften allena) en ny lära inom kristendomen, även om den just består i att hänvisa till Skriften och inte till lärotraditioner som den kristnes enda rättesnöre. I själva verket skulle det vara omöjligt att bedriva teologi och så bilda sig en uppfattning av uppenbarelsen utan att utveckla nya läror om hur olika delar i Bibeln ska tolkas och hänger samman.
Frågan om vilka läror som utgör legitima utvecklingar från den ursprungliga uppenbarelsen, det latinska depositum fidei som på svenska kan översättas som trosarvet, blev central för den anglikanske teologen John Henry Newman under hans intellektuella resa till katolska kyrkan. Han skrev sin Essay on the Development of Christian Doctrine som det sista steget på sin konversionsväg och var ännu inte helt färdig med den när han upptogs i romersk-katolska kyrkans fulla gemenskap den 9 oktober 1845. Denna skrift utgör den engelske teologens mest omfattande presentation av teorin om hur man kan bedöma ifall historiska läroutvecklingar är legitima eller inte. Den utgör också själv ett novum på den teologiska scenen i och med att tidigare skolastisk teologi endast ställt frågan ur en logisk synvinkel, det vill säga i termer av hur olika läror följer från varandra rent begreppsligt. Newman närmade sig problematiken ur ett historiskt perspektiv och tog på så sätt hänsyn till den kulturella, liturgiska, andliga och politiska kontext i vilken kristna läror uppkommit.
Läroutvecklingsteorin tycks också vara relevant i dag. 1990 utkom den Internationella teologiska kommissionen med dokumentet The Interpretation of Dogma där Newmans modell utgör en betydande del och bedöms som en användbar kriteriologi för den samtida tolkningen av dogmer. 2025 tillkännagav dessutom påven Leo XIV att kardinal Newman ska upphöjas till kyrkolärare, vilket kommer att ske den 1 november i år. I det som här följer kommer jag därför att ge en presentation av Newmans tänkande om läroutveckling samt av Newmankännaren Ian Kers applicering av Newmans sju kriterier på Andra Vatikankonciliets lära om religionsfrihet, som enligt många både progressiva och traditionella teologer utgör ett brott med kyrkans tidigare lära. Med hjälp av Newmans kriterier lyckas Ker emellertid visa att den utgör en legitim läroutveckling.
Utvecklingsgången i Newmans tänkande
Newmans teori om läroutveckling berör nästan alla betydande teman i hans teologiska författarskap: förnuftet och trosakten, frågan om kyrkans auktoritet, mariologi, inkarnationen, ecklesiologi och nådens sakramentala karaktär. Man kan därför följa hur teorin utvecklas i hans tidiga skrifter.
I hans första bok, The Arians of the Fourth Century, är läroutveckling ett ständigt underliggande tema. Till exempel lovordar Newman Irenaeus av Lyons distinktion mellan ”en tradition som ersätter eller perverterar inspirerade skrifter, och en helt underordnad tradition som bekräftar och illustrerar dem”. Newman fascinerades av ”sanningens stegvisa inflytande över osanningen” och i synnerhet av ”det remarkabla sätt på vilket den gudomliga försynen använder sig av villfarelser som en förberedelse för sanningen”. Här får vi en glimt av bakgrunden till det kända Newmancitatet från Essay on the Development of Christian Doctrine: ”Att vara djupt inne i historien är att upphöra att vara protestant.” Läroutveckling handlar för Newman inte bara om hur olika dogmer är relaterade till varandra rent konceptuellt, utan framför allt om hur frälsningshistorien fortlöper genom kyrkan, som utgör det synliga tecknet och verktyget för världens frälsning (jfr Lumen gentium, Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan). Dogmutvecklingsteorin omfattar därför också ämnen som ecklesiologi, försyn och eskatologi, det vill säga hur Gud leder sitt folk till sitt rike genom historien.
Newman tog upp frågan om läroutveckling uttryckligen i sin sista universitetspredikan i Oxford. Här förklarar han att avsaknaden av dogmatiska utsagor eller ofullständighet ”inte innebär att det saknas intryck (impressions) eller implicita omdömen i kyrkan. Det kan gå århundraden utan att en sanning formuleras uttryckligen, trots att den hela tiden har burits i miljontals troendes själar.” Newman ger exemplet att den helige Ande utgår från både Fadern och Sonen. Detta var inte någon dogm under kyrkans första tid, även om enskilda kyrkofäder uttryckte den, men Newman menar att eftersom den nu anses vara en del av tron måste den ha ”omfattats överallt från första början – och därför måste den i någon mån ha omfattats endast som ett religiöst intryck (impression) – och kanske till och med ett omedvetet sådant”.
Om den kristna lärans utveckling
I sin Essay on the Development of Christian Doctrine från 1845 lade Newman fram ”en hypotes för att lösa en svårighet”. Redan när han började skriva var han övertygad om att den romersk-katolska kyrkan var fortsättningen av apostlarnas kyrka, men han upplevde samtidigt att påvedömet skilde sig så mycket från den tidiga kristendomen att det behövdes en teori för att förklara gapet.
Newman började med att argumentera för att själva idén om utveckling var rimlig och sammanhängande. Han menade att kristendomens principer måste anpassas till olika personer och omständigheter, att utveckling är nödvändig för att bestämma om kristendomen ska ha en helig skrift, och att Bibeln själv uppkom genom att utvecklas allteftersom. Det var med andra ord sannolikt att den kristna läran skulle utvecklas över tid, på samma sätt som filosofiska skolor, idéer eller institutioner utvecklas.
Efter att ha visat att läroutveckling som sådan är sannolik formulerade Newman ett antal kriterier för att skilja mellan genuin utveckling och godtyckliga förändringar eller förvanskning av kristendomen. Men dessa kriterier var inte avsedda att fungera som bevis i strikt mening, utan Newman använde sig snarare av en berättande argumentation med konkreta exempel som betonade den sammantagna rimligheten. Denna metod var inte ny utan hade föregångare. Hänvisningar till sannolikheter och kumulativa argument kan återföras till Joseph Butler (1692–1752), medan bruket av ”förhandsrimlighet” kom från Newmans mentor Richard Whately (1787–1863).
Ett av Newmans grundbegrepp var den kristna trons ”levande idé”. Kristendomens levande idé är ofta utbytbar mot ”uppenbarelse”, men medan den levande idén syftar på aspekter som kan begripas med förnuftet, så betonar den senare snarare dess ursprung och transcendens. Newmans grundläggande tes är att kristendomens levande idé förblir densamma men att den breder ut sig och manifesterar olika aspekter av sig själv under historiens gång. Ett av de få ställen där han diskuterar relationen mellan kristendomens idé och dess konkreta manifestationer är hans predikan ”Teorin om utvecklingar i den religiösa läran” från 1843. Han skriver att den kristne, utifrån ett heligt intryck (impression), drar dogmatiska slutsatser. Detta heliga intryck föregår dogmen som ett slags reglerande princip. Han fortsätter: ”Även om utvecklingen av en idé är en deduktion av en proposition från en annan proposition formas dessa propositioner alltid i och kring själva idén (så att säga), och är i själva verket endast aspekter av den.”
Bakgrunden till Newmans teori
Bruket av ”den levande idén” skulle kunna kritiseras som så hopplöst tvetydig att det kan legitimera vilka doktrinära utvecklingar som helst. Därför formulerade Newman stödprinciper för att ge idén ett grundläggande sammanhang. Ett centralt moment i hans tänkande var uppfattningen om tron som en form av ”implicit resonerande”. Andra viktiga element var den dogmatiska och den sakramentala principen.
När det gäller den första komponenten har uppdelningen mellan implicit och explicit resonerande respektive mellan tro och förnuft att göra med deras objekt och de skäl som de använder sig av. Det explicita resonerandet har med principer och skäl som är tillgängliga för alla att göra. På så sätt åtnjuter det explicita resonerandet en viss social och demonstrativ status som det implicita resonerandet saknar. Det implicita förnuftet hör snarare ihop med intuition och personlig övertygelse. Det explicita resonerandet kan användas för att i efterhand rättfärdiga det implicita förnuftets processer, men sådana argument förblir alltid en approximation eftersom det implicita resonerandet stöder sig på innehåll som inte kan fångas i en formell definition. Newman associerade implicit resonerande med framför allt moraliska och religiösa överväganden. Det var här han förlade till exempel samvetets röst eller trosakten. I sin trettonde universitetspredikan förklarar Newman att det explicita förnuftet reflekterar över det implicita förnuftet. Han jämför dessa processer med medvetet och omedvetet resonerande. Implicit resonerande har med ”den levande idén” att göra, medan explicit resonerande angår en kulturs historia, vetenskapliga tradition eller filosofiska skolbildningar.
Ett andra viktigt element i Newmans teori är den ”dogmatiska principen”, som har att göra med kyrkans åtagande att bevara enheten, objektiviteten och det gudomliga ursprunget i trosarvet. Den dogmatiska principen balanserar Newmans dynamiska förståelse av tron och bidrar till att skilja ut kristendomen från antika filosofiska strömningar och från heresier. De förra lämnade föga utrymme för uppenbarelse i kristen mening, och båda förkastade tanken på en yttre läroauktoritet.
En tredje tanke som genomsyrar Newmans tänkande är den sakramentala principen, vilken enligt Newman har sitt ursprung i inkarnationen, i Kristus och i kyrkans sakramentalitet och förmedling av helgelse. Den sakramentala principen har att göra med att Gud är närvarande på ett dynamiskt sätt i kyrkans liv: hennes sakrament, liturgi, heliga platser, reliker, riter och symboler blir konkreta bärare och uttryck för den gudomliga närvaron. På så sätt kunde kristendomen spridas och anpassa sig till olika omständigheter utan att förlora sin grundläggande karaktär. Den sakramentala principen gör att läroutvecklingen inte bara blir en idéhistorisk process, utan den förankras i kyrkans liv, handlingar och institutioner.
De sju noterna eller testen
Dessa underordnade principer utgjorde för Newman ett ramverk för att urskilja den kristna lärans historiska konturer i grova drag, men de var i de allra flesta fall alldeles för allmänna för att kunna skilja legitima utvecklingar från avvikelser. För att bemöta denna oklarhet utformade Newman sina sju ”test”, ”noter” eller kännetecken. Dessa är (1) bevarande av lärans typologi, (2) kontinuitet i underliggande principer, (3) förmåga till anpassning, (4) logisk följdriktighet, (5) tidiga antydningar till framtida utvecklingar, (6) bevarande av tidigare läror, och (7) beständig livskraft.
Newman illustrerar den första principen, bevarandet av lärans typologi, med en jämförelse med fysisk tillväxt. Även om kroppens delar, proportioner och egenskaper förändras när den växer, förblir den levande organismen samma typ av varelse. Vuxna djur har samma konstitution som vid födelsen, unga fåglar växer inte upp till att bli fiskar, och barnet förvandlas inte till djur. Newman citerar kyrkofadern Vincentius av Lerinum (död ca 445), som använder just denna bild med hänvisning till den kristna läran: ”Låt själens religion”, skriver han, ”efterlikna kroppens lag, vilken med årens gång visserligen utvecklas och växer ut i sina rätta proportioner, men förblir ändå identiskt vad den var. Små är spädbarnets lemmar, ungdomens större, men de är desamma.” Newman inför emellertid förbehållet att det första kriteriet inte kan appliceras så att all variation avvisas. Ibland kan det tvärtom vara så att förnekandet av förändring leder till att typen inte bevaras. En genomgång av de första ekumeniska koncilierna visar just att de katolska biskoparna gjorde tillägg till trosbekännelsen för att bevara den ursprungliga tron från en felaktig förståelse. Paradoxalt nog kan alltså motstånd mot att förändra läran leda till att den sanna tron inte bevaras utan går förlorad.
Newmans andra not eller kännetecken är kontinuitet i underliggande principer. Det är just för att utveckling sker i enlighet med vissa principer som lärans typologi bevaras. Newman härleder ett antal grundläggande teologiska principer från bibelställen rörande inkarnationen – att det finns dogmer i meningen övernaturligt uppenbarade sanningar, att människan genom tron ska samtycka till dessa sanningar, att materien kan helgas genom att Gud själv antog en materiell kropp, att Gud genom inkarnationen vill helga människan med nåden, att människan inte kan helgas utan en viss askes, och att synden är ett hinder för människans helgelse. Sådana principer är enligt Newman ”själva verktygen för läroutveckling”. Han menar att ”om det är sant att den senare kyrkans principer är desamma som den tidigare, så innebär det att hur mycket tron än varierar mellan de två perioderna så överensstämmer den senare i grunden mer med den tidigare än den skiljer sig från den, eftersom det är principerna som bär upp och formar lärorna”.
Det tredje kännetecknet är förmåga till anpassning. Newman syftar här på att kyrkan inkorporerar nya element från den omgivande kulturen. Kardinal Avery Dulles kommenterar detta kännetecken med en bild. Han skriver: ”Liksom en frisk organism bygger upp sig själv genom att ta till sig föda, så tar kyrkan upp det som kan införlivas i de kulturer den möter och omformar det hon tillägnar sig.”
Newmans fjärde test, logisk följdriktighet, innebär att även om kristna läror normalt inte växer fram genom syllogismer, så måste man retrospektivt kunna visa att de är i enlighet med logiska regler. Det betyder inte nödvändigtvis att doktrinära utvecklingar måste vara analytiska utsagor i meningen att senare läror inte tillför någonting nytt, utan logisk följdriktighet kan till exempel innebära att nya läror framstår som speciellt lämpliga i förhållande till tidigare. Som illustration till hur en lära leder vidare till en annan menade Newman till exempel att man från dopet kan härleda bland annat syndernas förlåtelse efter dopet, botgöring, gottgörelse, skärselden, förtjänstfulla gärningar och den monastiska regeln. Utrymmet tillåter inte en redogörelse för Newmans argumentation i varje enskilt fall, men när det gäller exempelvis den första punkten menar han att det var orimligt att kyrkan inte skulle ha förmågan att förmedla syndernas förlåtelse till dem som syndade efter att de tagit emot dopet, åtminstone när kyrkan inte längre var en liten, förföljd minoritet, utan hade spridit sig över hela världen.
Antydningar till framtida utvecklingar – den femte noten eller kännetecknet – följer från Newmans lära om den levande idén. Eftersom utvecklingar i stor utsträckning inte är någonting annat än aspekter av idén, kommer idén att manifestera sig på ett rikare sätt under gynnsamma omständigheter. Ett exempel är vördnaden för mirakulösa reliker. Newman skriver att detta bruk kommer från principen att materien är mottaglig för nåd och kan bära på en gudomlig närvaro, en princip som i sin tur grundar sig i inkarnationen.
Enligt det sjätte kännetecknet måste tidigare läror bevaras när nya utvecklas. Newman menar därför att en förändring som vänder utvecklingens gång är en förvanskning. Han skriver att äkta utveckling innebär ett verkligt och påtagligt tillägg som samtidigt inte leder till förlust eller förkastande av det som föregått utan tvärtom skyddar och bekräftar det. Läroutvecklingen är därför en process som bevarar snarare än ersätter tidigare doktriner.
Newman framhåller att förvanskning av läran är en kort och snabb process, och att förfall, även om det tar lång tid, saknar livskraft. Äkta läroutveckling kännetecknas av beständig livskraft, vilket är det sjunde kännetecknet. Newman påpekar därför att ”heresiers förlopp alltid är korta”, medan varaktigheten hos en lära är ett kännetecken på äkta utveckling.
Tillämpning på religionsfriheten
Det var den välkände amerikanske teologen John Courtney Murray som utformade Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfriheten, Dignitatis humanae. Han ansåg själv att detta var konciliets mest kontroversiella dokument eftersom det lade fokus på frågan om läroutveckling. Konciliefäderna skriver uttryckligen i första avsnittet att ”konciliet har för avsikt att utveckla de senaste påvarnas lära” (doctrinam evolvere intendit). Under åren efter konciliet utbröt därför debatt om huruvida denna utveckling är legitim, en debatt som fortsätter än i dag. Dilemmat består i att bland annat Gregorius XVI:s encyklika Mirari vos (1832) och Leo XIII:s Libertas (1888) lärde att staten borde erkänna katolicismen som den sanna religionen och använda maktmedel för att begränsa offentlig utövning av andra religioner, inklusive protestantismen. Andra Vatikankonciliet förklarade å andra sidan i Dignitatis humanae att staten inte skulle använda maktmedel för att begränsa andra religioner till förmån för den sanna tron, eftersom det skulle innebära en kränkning av människans rätt till religionsfrihet, som grundar sig i den mänskliga personens värdighet.
I sin bok Newman on Vatican II argumenterar teologen Ian Ker att man kan använda sig av Newmans sju test för att visa att Dignitatis humanae utgör en äkta läroutveckling. När det gäller den första noten eller kännetecknet, bevarande av lärans typologi, hänvisar Ker till att konciliet inte på något sätt förnekar skyldigheten att ansluta sig till den sanna religionen. Konciliet betonar i stället att denna skyldighet grundar sig i människans förmåga att upptäcka och välja det som är sant, även i religiösa frågor. För att därför bevara möjligheten att ansluta sig till den sanna religionen måste människan alltså ha friheten att själv upptäcka och välja den.
I fråga om det andra kännetecknet, kontinuitet i underliggande principer, identifierar Ker två sådana: å ena sidan människans skyldighet att söka den sanna religionen, och å andra sidan samvetets suveränitet. Ker menar att dessa två grundsatser är aspekter av den kristna ”idén” som måste balanseras i relation till omständigheterna. Den första principen betonades i en fullständig katolsk kontext såsom 1800-talets Italien (även om Newman själv ansåg att det även där vore bättre för kyrkan att inte använda politiska maktmedel). För att i ett pluralistiskt samhälle bevara den kristna idén måste kyrkan betona den andra principen.
Newmans tredje kännetecken, förmåga till anpassning, tas upp uttryckligen av koncilietexten. Ker noterar att deklarationen säger att konciliet reagerar på yttre influenser när det hänvisar till den växande insikten om människans värdighet och vikten av ansvarsfull frihet i motsats till statligt tvång. Genom beredskapen att integrera idéer från den omkringliggande kulturen utan rädsla för att kompromettera sina egna läror uppvisar kyrkan därför det tredje kännetecknet.
Den fjärde noten, logisk följdriktighet, följer i fallet Dignitatis humanae från motiveringen till den första. För att kunna upptäcka och välja den sanna religionen, måste människan ha friheten att göra det. Det är därför deklarationen hänvisar till att ”sanningen inte kan göra sig gällande annat än genom sin egen sanning”.
Beträffande det femte testet, tidiga antydningar till framtida utvecklingar, hävdar Ker att man knappast kan finna ett bättre exempel på detta än Jesus Kristus själv, som just vittnade om sanningen utan att göra våld på någons frihet.
Eftersom kyrkan i och med Dignitatis humanae uppenbarligen ändrade sin inställning till religionsfrihet kan det sjätte kännetecknet, bevarande av tidigare läror, bara respekteras genom att man hänvisar till mer grundläggande utgångspunkter. Ker åberopar därför återigen de två principerna att människan är skyldig att söka och välja den sanna religionen och att den sanna religionen finns i den katolska kyrkan. Han menar att det som ändrades var implementeringen av dessa principer i relation till en ny kulturell och politisk kontext. Man måste alltså skilja mellan kyrkans lära och dess konkreta implementering.
När det gäller det sjunde och sista kännetecknet, beständig livskraft, kan läran om religionsfriheten anses klara testet i och med att det gått 60 år sedan Dignitatis humanae promulgerades. Trots att vissa schismatiska grupperingar avvisar dokumentet, och även om teologer fortfarande debatterar hur det ska tolkas, har religionsfriheten konsekvent bekräftats av de senaste påvarna.
Newmans relevans i dag
När den då nye påven Leo XIII (1810–1903) år 1878 tillfrågades om vilken riktning hans pontifikat skulle ta, svarade han att det skulle visa sig genom utnämningen av hans förste kardinal. Valet föll på John Henry Newman, den då 78-årige teologen som länge varit misstänkliggjord och isolerad på grund av att han inte bedrev skolastisk teologi och ställde sig tveksam till lämpligheten av Första Vatikankonciliets definition av påvens ofelbarhet. Att påven Leo XIV (född 1955) nu kort in på sitt pontifikat tillkännager att han ämnar göra samme kardinal Newman till kyrkolärare den 1 november 2025 visar på Newmans fortsatta relevans. Även om Newman knappast längre kan betraktas som kontroversiell, anteciperade han Andra Vatikankonciliet och pekade ut vägen för en kyrka som både är trogen sin tradition och öppen för nya utvecklingar. Därmed framstår hans livsverk som en påminnelse om att äkta förnyelse alltid växer ur trons djupaste källor.
Mikael Schink är jesuitpater och dr i systematisk teologi vid universitet i Fribourg i Schweiz.17
Ur Signum nr 6/2025, s. 13–18.