av GÖSTA HALLONSTEN
Om begreppet allmänbildning fortfarande är gångbart, kan det nu konstateras att ordet kanon ingår i allmänbildningen. Sedan staten beslutat upprätta en lista kallad ”svensk kulturkanon” är kanonen på allas läppar. Men stopp – kan man verkligen sätta det grekiska begreppet kanon i bestämd form med den svenska ändelsen? ”Kanonen” betonas ju på andra stavelsen från slutet (paen-ultiman) och verkar då närmast syfta på en artilleripjäs. Kanon i bemärkelsen ”kulturkanon” bör rimligtvis inte böjas så. ”Kulturkanon” måste det heta, både i obestämd och bestämd form.
Men intressantare, eller som man numera säger ’mera intressant’, är förstås att en strikt kyrklig-teologisk term vunnit burskap i det allmänna språkbruket. Nästan alla vet att avgränsningen av Bibelns skrifter kallas kanon. Det har då dubbelbetydelsen ’lista på skrifter som bör/får läsas (i gudstjänsten)’ och ’själva avgränsningen’. Kanon kan dessutom betyda kyrklig rättsbestämmelse – katolska kyrkans interna lagstiftning kallas ’kanonisk rätt’ – och även mässans eukaristibön – canon missae. När det gäller den svenska kulturkanon är det dock från Bibeln som begreppet lånats.
Bibeln, eller den heliga Skrift, har dock inte själv något att säga om sin egen avgränsning. Därför har frågan blivit vanlig om vilket kyrkomöte, alternativt vilken påve, som bestämde vilka skrifter som räknas till den bibliska kanon. Frågans upphov lär vara Dan Browns Da Vinci-koden, som säkerligen ingår i en vidare internationell kulturkanon. Men svaret på frågan är helt enkelt: inget kyrkomöte eller påve har bestämt detta. Studenters förvåning över svaret avspeglar en förändrad rättsuppfattning.
Mellan praxis och auktoritet
I dag utgår folk i regel från att alla lagar och bestämmelser tillkommit genom aktiva beslut av kompetenta myndigheter. Men det är i stort sett en modern föreställning. Äldre rätt byggde på sedvana, konvention. När rätten skrevs ned, kodifierades, fanns den redan och respekterades av de flesta. Den romerska rätten innehöll bara få leges, det vill säga av kompetenta auktoriteter direkt stiftade lagar. Kejsar Justinianus berömda lagsamling från 500-talet (Digestae) var huvudsakligen en samling rättsfall. Den romerska rätten utvecklades primärt genom skiljedomar och tolkningar i dömande instanser, ungefär som en högsta domstol i dagens rättsstat. Så tillkom också den kyrkliga rätten. Förutom de bud och påbud som finns i Gamla och Nya testamentet, särskilt tio Guds bud, Jesusord och apostoliska avgöranden, bestod den av så kallade canones, rättsbestämmelser och avgöranden, som utfärdades på kyrkomöten. Då kan man naturligtvis fråga sig varför inte något allmänt koncilium före 1200-talet brytt sig om att ta upp frågan om Skriftkanon. Det enkla svaret är att avgränsningen av Bibelns skrifter skedde genom praxis. Denna praxis kunde se olika ut på olika håll. Kanon var helt enkelt litet lös i kanterna.
Gamla testamentet
När det gäller Gamla testamentet omfattade som känt den grekiska bibelöversättningen, Septuaginta, fler skrifter än den hebreiska Bibeln, med en förkortning kallad Tanak (Torah, Neviim, Ketuvim: Lagen, Profeterna och Skrifterna). Eftersom Nya testamentet är skrivet på grekiska använde de nytestamentliga författarna konsekvent Septuaginta. Citat och anspelningar på Gamla testamentet avviker därför från den hebreiska text som ligger till grund för de flesta moderna bibelöversättningar.
Nyare forskning har också visat att vid tiden för Jesu uppträdande fanns ingen entydig uppfattning av gränserna för Gamla testamentets kanon. Flera kyrkofäder, bland annat Hieronymus som översatte Vulgata, och Gregorios av Nazianzos, tvekade om Septuaginta eller Tanak skulle vara normerande. Därför är det för de kristna kyrkorna ännu delvis en öppen fråga.
De katolska och ortodoxa kyrkorna utgår från Septuaginta, dock med en liten skillnad mellan öst och väst. Protestantiska kyrkor följer den hebreiska Bibeln, men enligt Luther var ändå de så kallade gammaltestamentliga apokryferna (de deuterokanoniska böckerna) ”god och nyttig läsning”. De fanns med i Gustav Vasas och Karl XII:s biblar, varför de också spelar en stor roll i den svenska kulturtraditionen. När The British and Foreign Bible Societies började bekosta tryckning av svenska biblar krävde man dock att dessa skrifter skulle uteslutas, eftersom även anglikanska kyrkan delar den strikta uppfattningen.
Nya testamentet
När det gäller Nya testamentet visar de tidiga kyrkofäderna att de fyra evangelierna och de äkta Paulusbreven tidigt blev kanoniska. Länge var sedan Athanasius påskbrev från 367 det tidigaste skriftliga beviset på Nya testamentets kanon med dess nuvarande omfång på 27 skrifter. År 1740 upptäckte en italiensk lärd en handskrift från slutet av 100-talet där en kanonlista fanns, som dock inte hade alla 27 skrifterna. Den har efter upptäckaren blivit kallad canon muratori. Men återigen: ingen av dessa skrifter talade om kyrkomötesbeslut. Skriftkanon växte fram genom praxis. Kanske har under någon tid det så kallade Thomasevangeliet, andra gnostiskt färgade skrifter eller det förlorade Paulusbrevet till Laodicaea lästs i gudstjänsten. De Tolv apostlarnas lära (Didache) och Hermas Herden har också varit aktuella.
Från 300-talets mitt är vi på säker mark: den konvention som gäller än i dag om vilka skrifter som får läsas i gudstjänsten ligger fast. Det hindrar dock inte att vissa skrifter är mindre viktiga. Evangelierna och Paulusbreven står ju i en klass för sig. I östkyrkan finns en viss skepsis mot Uppenbarelseboken och på motsvarande sätt mot Hebreerbrevet i väst. Luther kritiserade Jakobsbrevet och kallade det för ”en halmepistel”. I nutiden har lutherska teologer talat om en Kanon im Kanon. Men sedan Marcion i mitten på 100-talet rensade ut och gjorde sin egen smalare kanon, som förkastades av kyrkan, har ingen vågat sig på det försöket.
Och när det gäller kyrkomöten så finns det faktiskt beslut. Men det rör sig först om lokala synoder på 300–400-talet som bekräftar de 27 skrifternas kanonicitet. Eller om sena beslut på förekommen anledning. Man talar om var kanons gränser går eftersom någon har ifrågasatt dem. Så vid unionskoncilierna, till exempel i dekretet om union med de så kallade Jakobiterna (Florens 1441), eller i Tridentinum (1546) där listan på de skrifter som gäller i den katolska kyrkans kanon förstås är riktad mot reformationen.
En svensk kulturkanon
Vilken relevans har allt detta för diskussionen om den svenska kulturkanon? Förslaget om att upprätta en sådan mottogs med skepsis. Jag delade denna skepsis. En kulturkanon tillkommer inte genom regeringsbeslut, utan genom praxis. När jag gick i skolan fanns det en sådan. Kanske stod det i läroplanen. Hur som helst läste alla Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, och en hel del annat. Men förändringen var på gång. Min far citerade gärna Fänrik Ståls sägner eller Frithiofs saga. Men vi fick inte läsa dem i skolan, så jag fick själv leta upp böckerna i hans bokhylla. Ja, sedan vet vi hur det gick. Man sjunger inte längre kanon i skolan. Det blev apokryfer över hela linjen när den nya skolpolitiken implementerades.
O quae mutatio rerum! Och det är kanske därför, alltså på förekommen anledning, som nu kulturkanon måste upprättas av en statlig utredning ledd av mannen i trätofflor med halsduken, en skåning som vågat ta på sig detta uppdrag mot kulturelitens motstånd. Ja, så var det ju med de kyrkliga kanonuttalandena också: på förekommen anledning. Men märk väl. Sedan konciliet i Trento, Tridentinum, som pågick 1545–1563, har inget sådant beslut behövts; Första Vatikankonciliet (1869–1870) bekräftar beslutet vid Tridentinum. Därför kommer idén om att permanenta kanon-kommittén nog inte heller att förverkligas. När väl en kanon är upprättad fungerar den av sig själv, och till skillnad från Bibelns omfång kommer kulturkanon att förändras succesivt.
Gösta Hallonsten är professor emeritus i teologi vid Lunds universitet och Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 6/2025, s. 7–9.