av REINER WILHELM
Den en gång föredömliga demokratin Venezuela har sedan Hugo Chávez regeringstid präglats av despotism. Sedan 2013 håller sig socialisten Nicolás Maduro alltmer våldsamt kvar vid makten. Kyrkan försöker att hålla emot.
Venezuela är i dag ett fattigt land. Således importeras 85 procent av livsmedlen. Sedan flera år lider landet brist på elektricitet, gas och drivmedel. Inte ens huvudstaden Caracas är garanterad en avbrottsfri strömförsörjning. Till sist kollapsade hela elnätet den 30 augusti 2024. Avbrott och ransoneringar inträffar dagligen. Fyra av fem venezuelaner är fattiga, varannan lider till och med av extrem fattigdom. På grund av beskattningen är många produkter oöverkomliga för större delen av befolkningen. Minimilönen uppgår i omräknat värde till knappt två euro i månaden. Utan överföringar från de vid det här laget nästan 8 miljoner venezuelanska flyktingarna utomlands går det inte att överleva. Ett återupptagande av sanktionerna kommer att leda till ytterligare flyktingströmmar.
Detta samtidigt som Venezuela en gång var en föredömlig demokrati. Det gällde under 1970- och 1980-talet, när de flesta länderna i Latinamerika styrdes av militärdiktaturer. Valet av Hugo Chávez Frías 1998, som 1992 utan framgång hade försökt störta det rådande systemet med en demokratisk pakt, förändrade detta. Hans första handling i ämbetet var en ny författning 1999, som möjliggjorde ett ”direktdemokratiskt” deltagande för folket. Följden blev att Venezuela fram till Chavéz död kom att befinna sig i en permanent valrörelse.
Så länge staten uppfyllde sina åtaganden i konkordatet, att stödja kyrkans infrastruktur och avlöna dess medarbetare, var biskoparna i stor utsträckning återhållsamma i sin kritik av staten. Därför är det inte förvånande att de enkla människorna, som i stor utsträckning hade lagt sin röst på Chávez, alltid betraktade kyrkan som en del av oligarkin, den tidigare styrande överklassen.
Detta visade sig till exempel i den roll som kyrkan spelade i oppositionens kupp mot Chávez 2002. Den dåvarande ärkebiskopen av Caracas, kardinal Antonio Ignacio Velasco García, dök upp tillsammans med kuppmakarnas interimspresident Pedro Carmona på presidentpalatset Miraflores balkong.
Ömsesidigt förtal
Spänningarna mellan Chávez och kyrkan skärptes och utmynnade i att statens betalningar till kyrkan minskade. Framträdande kyrkliga representanter, som den pensionerade ärkebiskopen av Caracas, kardinal Baltazar Porras, framställdes av Chávez iklädda SS-uniformer. Kyrkan var å sin sida inte särskilt finkänslig i sin hantering av presidenten. Sålunda använde den nu avlidne kuriekardinalen Rosalio José Castillo Lara en predikan under en Mariavallfärd till Barquisemeto till att likna regeringen vid en pest, som Guds moder ska befria det venezuelanska folket ifrån.
Snabbt skärpte kyrkan sin kritik mot Chávez regering när det gällde de institutionella förändringarna av det demokratiska systemet. Efter oppositionens bojkott av parlamentsvalet 2005 blev kyrkan slutligen den enda kritiska rösten i landet och utgjorde därmed de facto oppositionen. Det politiska trycket på biskopar och stift enade kyrkan, i motsats till en stark polarisering av befolkningen. Herdabreven gällande olika krissituationer samt biskopsmötena präglades av klarhet och enhet, utan att man avbröt dialogen med regeringen.
Förhoppningen om ett systemskifte efter Chávez död 2013 uppfylldes inte med valet av Nicolás Maduro. Kyrkan blev efter demonstrationerna och de svåra oroligheterna 2014 en viktig aktör i dialogprocessen mellan oppositionen och regeringen. Kardinal Pietro Parolin, dåvarande nuntie i Venezuela och sedan 2013 Vatikanens statssekreterare, ledde då förhandlingarna, även om regeringen försökte att spela ut den venezuelanska kyrkan mot Vatikanen.
Hugo Chávez kunde lita till sin karisma och sina sprudlande inkomster från oljeförsäljningen för att sätta igång sitt program för en ”socialism för 2000-talet”. Sedan dess har de yttre förutsättningarna för hans efterträdare Nicolás Maduro avsevärt försämrats. Oljepriset kollapsade och därmed möjligheten att fortsätta de mångfaldiga sociala programmen inom hans företrädares så kallade misiones.
Maduro såg sig tvingad att hålla sig kvar vid makten genom repression och en allians med militären. Sedan början av hans mandatperiod har hans demokratiska legitimitet varit ifrågasatt. Enligt konstitutionen skulle han nämligen inte ha fått ställa upp i valet efter Hugo Chávez död. Men Nicolás Maduro lyckades upphäva maktdelningen och de demokratiska kontrollmekanismerna och undgå en riksrättsprocess i nationalförsamlingen, som efter valet 2015 var i oppositionens händer. Med hjälp av Högsta domstolen i vilken han hade tillsatt regeringstrogna medlemmar blev parlamentet fråntaget makten och ersatt med en konstituerande församling. Men denna slutförde aldrig sin uppgift att utarbeta en ny konstitution.
Under presidentvalet i maj 2018 gjorde Maduro anspråk på att ha segrat. Nationalförsamlingen liksom flera länder, däribland USA och Tyskland, erkände inte valresultatet. Regimen gick därefter brutalt fram mot demonstranter och grep ledande oppositionspolitiker. Konflikten mellan nationalförsamlingen och regeringen blev alltmer akut, när det orättmätiga i Maduros återval fastslogs i januari 2019 och Juan Guaidó en vecka senare utropades som interimspresident, som dock på grund av interna stridigheter inom oppositionen inte hade någon framgång i sitt agerande. I slutet av december 2022 avsatte parlamentet, som valts 2015, Juan Guaidós interimsregering. Detta hade blivit möjligt på grund av förändringar av de inrikes- och utrikespolitiska realiteterna. Interimsregeringens stöd smulades sönder på grund av anklagelser om korruption och bristande transparens. På det globala planet kom med Joe Biden i USA, Gustavo Petro i Colombia och Lula da Silva i Brasilien vänsterinriktade presidenter till makten.
2021 hade dialogen mellan Maduros de facto-regering och oppositionsalliansens Plataforma Unitaria Democrática, med representanter för partier och civilsamhället under norsk medling, redan inletts i Mexiko. Syftet var att förbättra den humanitära situationen för befolkningen och att förbereda presidentvalet 2024 med deltagande av oppositionen. I november 2022 undertecknades en överenskommelse om social och humanitär hjälp. En kommission bestående av representanter för oppositionen och regeringen skulle följa frigörandet för humanitära åtgärder av 3 miljarder US-dollar av medel som frysts utomlands. Överenskommelsen har hittills inte förverkligats.
Förhandlingarna mellan regeringen Maduro och Plataforma Unitaria Democrática i Barbados var viktiga inför presidentvalet den 28 juli 2024. Förutom de nämnda aktörerna deltog representanter för regeringarna i Norge, Barbados, Nederländerna, Ryssland, Colombia, Mexiko och – för första gången – USA. Man kom överens om ett fritt och oberoende val av kandidater, frigivning av politiska fångar och fria, demokratiska val under övervakning av internationella valobservatörer, från bland annat Europeiska unionen, Förenta nationerna och den USA-baserade icke vinstdrivande organisationen Carter Center.
I gengäld lättade USA på sanktionerna mot import av olja, gas och guld, som man hade infört 2019 under president Donald Trumps första presidentperiod. Venezuela var avstängt från det internationella finansiella systemet, likaså hade handel med venezuelanska företag som stod regeringen nära stoppats. Återhämtningen i USA:s inhemska ekonomi, det ryska anfallskriget mot Ukraina 2022 och Hamas attack mot Israel 2023 samt den efterföljande bombningen av Gazaremsan ledde till att sanktionerna, som ursprungligen var begränsade till sex månader, upphävdes helt.
Sanktioner är alltid särskilt smärtsamma för den vanliga befolkningen, som sedan flera år lider av knappa ekonomiska resurser, misshushållning och bristande investeringar. Mellan 2014 och 2020 föll bruttonationalprodukten med totalt 74 procent. Även om ekonomin därefter återhämtade sig något och inflationen sjönk från nästan 1,7 miljoner procent 2018 till 85 procent 2024 på grund av en rigorös åtstramningspolitik och en ”smygande” dollarisering, så är Venezuelas ekonomiska misär påtaglig överallt.
Den humanitära nödsituationen har fått kyrkan att bli mer socialt engagerad. Med stöd från den latinamerikanska hjälporganisationen Adveniat förser man människor med mat och mediciner, erbjuder utbildning och tillgång till oberoende, icke regeringskontrollerad information samt stödjer migranter och deras släktingar. Många volontärer, särskilt ungdomar, representerar detta kyrkliga engagemang.
Presidentvalet den 28 juli 2024 innebar en paus i Venezuelas demokratiska historia. Under ledning av valmyndigheten hölls oppositionens primärval i oktober 2023, i enlighet med Barbados-avtalet. María Corina Machado vann dessa med 93 procent av rösterna och ett valdeltagande på nästan 3 miljoner väljare [när Maduro valdes 2013 fanns det indikationer på att det fanns 20 miljoner röstberättigade, övers. anm.] – ingen oppositionell presidentkandidat hade tidigare lyckats uppnå ett sådant godkännande bland hela befolkningen. Reaktionen från Maduro-lägret lät inte vänta på sig. Valframgången ifrågasattes och den regeringsvänliga Högsta domstolen förklarade primärvalen för ogiltiga. Samtidigt bekräftade samma domstol förbudet mot María Corina Machados kandidatur, ett förbud som infördes 2015 för ett år och därefter förlängdes till 15 år i augusti 2023.
Som en avledningsmanöver iscensatte regimen en folkomröstning om regionen Essquibo. Det handlar om ett område på cirka 160 000 kvadratkilometer i dagens Guayana, som omfattar nästan tre fjärdedelar av dess landområde och som Venezuela gör anspråk på. Men valdeltagandet blev trots valplikt lägre än regeringens förväntningar och bekräftade dess bristande mobiliseringsförmåga.
Demokratirörelsens ledare
När María Corina Machado inte fick delta i valet, bestämde sig Plataforma Unitaria Democrática för Corina Yoris som ersättningskandidat. Hon hindrades från att registrera sig. Strax innan ansökningstiden löpte ut och efter påtryckningar från USA, Colombia, Brasilien och Europeiska unionen tilläts Edmundo González Urrutia att bli kandidat. Den åldrade diplomaten ansågs som föga känd och karismatisk. Trots största möjliga obstruktion genom falska nyheter, mordhot, skrämseltaktik och gripanden av valkampanjens anhängare lyckades radarparet Machado-González mobilisera landets väljare och skicka egna övervakare till vallokalerna. De ifrågasatte det av det nationella valrådet tillkännagivna resultatet att Maduro vunnit valet med 51 procent av rösterna.
Inbjudan till Europeiska unionens valobservatörer togs tillbaka redan i maj. Ett flygplan med högt uppsatta valövervakare från Latinamerika och Spanien hindrades kort inpå valdagen från att landa. De tillåtna oavhängiga valövervakarna från Förenta nationerna och Carter Center bekräftade att valen på intet sätt hade hållits i enlighet med demokratiska principer, och de anklagade regeringen Maduro för flagrant manipulation av valet.
Hittills har den nationella valkommissionen inte försett allmänheten med några bevis för Maduros valseger. Däremot agerar säkerhetsstyrkorna, framför allt militären, polisen och underrättelsetjänsten, med yttersta brutalitet mot demonstranter, regimkritiker och opposition. Enligt regeringen arresterades mer än 2 400 personer kort efter valet, däribland ett stort antal minderåriga och kvinnor. Under protesterna miste 24 personer livet och många skadades. Medlingsförsök från grannländerna Brasilien och Colombia har misslyckats.
Inför presidentinstallationen den 10 januari 2025 uppmanade biskoparna till respekt för väljarnas röster, respekt för mänskliga rättigheter, frigivning av politiska fångar, efterlevnad av konstitutionen och offentliggörande av valunderlagen.
USA:s dåvarande utrikesminister, Antony Blinken, kommenterade den 9 januari Maduros installation på följande sätt: ”Det venezuelanska folket och världen vet att Nicolás Maduro klart förlorade presidentvalet 2024 och att han inte har någon rätt att göra anspråk på presidentämbetet.” EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, Kaja Kallas, förklarade: ”Den venezuelanska regeringen har försuttit ett viktigt tillfälle att respektera folkets vilja och att värna en transparent övergång till demokrati med garantier för alla. Nicolás Maduro saknar därmed legitimiteten hos en demokratiskt vald president.” Maduros installation ägde rum i en protokollsal i nationalförsamlingen och var extremt kort. Den svaga närvaron av internationella statschefer och regeringsföreträdare var påfallande.
Från demokratins bålverk till bålverk mot demokratin
Maduro-regeringens förtryck riktar sig inte längre enbart mot venezuelanska medborgare. Sedan några månader tillbaka finns bland fångarna även medborgare från USA, Latinamerika och Europa som anklagas för sabotage. Situationen för de venezuelanska oppositionsmedlemmar som tagit sin tillflykt till den argentinska ambassaden är fortfarande olöst. Nya lagar har trätt i kraft, till exempel NGO-lagen, enligt vilken regeringsoberoende organisationer är skyldiga att offentliggöra sina finansieringskällor, målgrupper och allt sitt arbete samt att få det godkänt av myndigheterna.
Som svar på det amerikanska lagförslaget BOLIVAR – Banning Operations and Leases with the Illegitimate Venezuelan Authoritarian Regime (Förhindrande av handels- och ekonomiska förbindelser med den illegitima venezuelanska regimen), lade Maduro fram lagen Simón Bolívar, uppkallad efter den legendariske frihetskämpen från Sydamerika. Den möjliggör fängelsestraff på upp till 25 år, en livslång uteslutning från politik och konfiskering av alla tillgångar för dem som stöder eller uppmanar till tillämpningen av internationella sanktioner mot Nicolás Maduros regering. Därtill kommer lagen Fascistisk konspiration som riktar sig mot privatpersoner. Denna öppnar dörren för godtycke och begränsar kraftigt de mänskliga rättigheterna.
Demokratins bålverk har nu blivit ett bålverk mot demokratin. I denna situation har Venezuelas kyrka funnit sin roll på de fattigas sida. Man försöker, genom såväl tyst diplomati i bakgrunden som med tydliga krav på och uppmaningar till respekt för demokratiska spelregler, att förmå regeringen att återgå till rättsstatlighet och demokrati.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 5/2025 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de.
Reiner Wilhelm är verksam vid hjälporganisationen Adveniats Latinamerika-avdelning. Han har särskilt ansvar för bevakningen av Brasilien, Colombia och Venezuela.
Ur Signum nr 6/2025, s. 48–51.