Korka upp champagnen 2023?

av MAGNUS NYMAN
Nyligen publicerades ett upprop (bland annat i Svenska Dagbladet den 18 maj, på själva Eriksdagen), som ville engagera hela Sverige i ett kommande ”firande” av att landet i texten påstås fylla 500 år genom valet av Gustav Vasa till kung i Strängnäs år 1523.

Undertecknarna, däribland Herman Lindqvist, målar upp ett rätt nationalistiskt och storslaget firande över hela landet, i ”skolor, bibliotek och trossamfund”. Därtill ”med deltagande från akademi, kultursektor, föreningsliv, näringsliv och blocköverskridande politiska företrädare.” Visserligen skall allt ske på ett ”genomtänkt och inkluderande vis” – hur nu detta ska kunna genomföras över hela detta stora fält. Bilden av hjälten Gustav Vasa, den måhända stundom kärve hushållaren, den store nationsbyggaren, dominerar i texten.

Vilka kan komplettera denna seglivade bild? Vilka kan bidra till att kritiskt genomlysa århundraden av propaganda? Det låter som en övermäktig uppgift för den ganska begränsade skaran av forskare inom fältet att på så kort tid och i ett så stort projekt kunna agera annat än som slavar på triumfvagnen.

Firar förresten Sverige 500 år av självständighet år 2023? Och vilken plats har undertecknad i detta firande? På min mors sida härstammar min familj från Blekinge och Skåne. Vad har vi med jubileet att göra? Väl inte mycket. Vi är rätt många som har rötter i Sydsverige (och som när det begav sig var danskar). Knappast firar vi att svenskarna genomdrev blodbadet i Ronneby 1564 när i stort sett samtliga stadens invånare, också kvinnor och barn, mördades (”och skonade man ingen utan slog ihjäl alle” som det med stolthet framhölls i den svenska propagandan).

Inte heller känns det naturligt att fira att Nils Dacke och hans upprorsmän misslyckades i upproret mot centralmakten. Och kan verkligen Snapphanarna i Norra Skåne och deras ättlingar vara helt nöjda med ett firande? Var det förresten en så lysande idé att avskaffa valmonarkin och införa arvsmonarki, liksom att avskaffa den dåtida Nordiska unionen? Nej, jag vill nog inte vara med om att fira ens detta.

Jag jublar inte heller över att ”banden till Rom och det katolska Europa kapades”. I min bok Förlorarnas historia har jag lyft fram några röster som berättar om livet i Sverige efter det att den katolska kyrkan successivt började monteras ned. En av dem som hör av sig är den katolske prästen Hans Pauli som från fängelset suckar över ”handbojor av järn, väldiga fotkedjor, och slutligen mörka fängelsehålor. Detta skedde därför att jag så gott jag kunde försvarade den auktoritet som den romerska kyrkan har.”

Det sägs i uppropet att Gustav Vasas val till kung innebar ”slutet på en lång period av krig”. Det kunde i stället ha stått att det hela inledde en flerhundraårig period av först inbördeskrig (dalauppror, Dacke-uppror, Västgötaherrarnas uppror), därefter krig mot ryssar och danskar, mot polacker och invånarna i det baltiska området. Lägg till detta det trettioåriga krigets lidanden, därefter de långa krigen från slutet av 1600-talet och fram till Karl XII död i Norge 1718. Sverige växte förvisso successivt fram som en militär stormakt, ideologiskt och religiöst likriktad. Är detta värt att fira?

I antologin Doften av rykande vekar (Artos 2016) presenteras för övrigt ett antal problematiska omständigheter för både lekfolk och klosterfolk som utvecklingen i Sverige från 1520-talet och framåt medförde. Bilden av en befriad och gynnad allmoge som konsekvens av svensk självständighet ifrågasätts i flera bidrag i nämnda antologi.

Visst tillhör Gustav Vasa vår historia. Visst går det att minnas hans tid. Men det förslag som nu presenterats låter mera som något för en storvulen nationalromantiker att fundera vidare över än som ett utkast till ett seriöst kritiskt och inkluderande sätt för ”hela landet” att minnas det förflutna på.

Magnus Nyman 2021-05-19

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Artikeln i Svenska Dagbladet den 18 maj 2021 finns att läsa via länken här  På nätet har artikeln rubriken ”Engagera hela landet i firandet av Vasa” medan det i pappersutgåvan hette ”Engagera hela landet i firandet när Sverige fyller 500”

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGNUS NYMAN
Nyligen publicerades ett upprop (bland annat i Svenska Dagbladet den 18 maj, på själva Eriksdagen), som ville engagera hela Sverige i ett kommande ”firande” av att landet i texten påstås fylla 500 år genom valet av Gustav Vasa till kung i Strängnäs år 1523.

Undertecknarna, däribland Herman Lindqvist, målar upp ett rätt nationalistiskt och storslaget firande över hela landet, i ”skolor, bibliotek och trossamfund”. Därtill ”med deltagande från akademi, kultursektor, föreningsliv, näringsliv och blocköverskridande politiska företrädare.” Visserligen skall allt ske på ett ”genomtänkt och inkluderande vis” – hur nu detta ska kunna genomföras över hela detta stora fält. Bilden av hjälten Gustav Vasa, den måhända stundom kärve hushållaren, den store nationsbyggaren, dominerar i texten.

Vilka kan komplettera denna seglivade bild? Vilka kan bidra till att kritiskt genomlysa århundraden av propaganda? Det låter som en övermäktig uppgift för den ganska begränsade skaran av forskare inom fältet att på så kort tid och i ett så stort projekt kunna agera annat än som slavar på triumfvagnen.

Firar förresten Sverige 500 år av självständighet år 2023? Och vilken plats har undertecknad i detta firande? På min mors sida härstammar min familj från Blekinge och Skåne. Vad har vi med jubileet att göra? Väl inte mycket. Vi är rätt många som har rötter i Sydsverige (och som när det begav sig var danskar). Knappast firar vi att svenskarna genomdrev blodbadet i Ronneby 1564 när i stort sett samtliga stadens invånare, också kvinnor och barn, mördades (”och skonade man ingen utan slog ihjäl alle” som det med stolthet framhölls i den svenska propagandan).

Inte heller känns det naturligt att fira att Nils Dacke och hans upprorsmän misslyckades i upproret mot centralmakten. Och kan verkligen Snapphanarna i Norra Skåne och deras ättlingar vara helt nöjda med ett firande? Var det förresten en så lysande idé att avskaffa valmonarkin och införa arvsmonarki, liksom att avskaffa den dåtida Nordiska unionen? Nej, jag vill nog inte vara med om att fira ens detta.

Jag jublar inte heller över att ”banden till Rom och det katolska Europa kapades”. I min bok Förlorarnas historia har jag lyft fram några röster som berättar om livet i Sverige efter det att den katolska kyrkan successivt började monteras ned. En av dem som hör av sig är den katolske prästen Hans Pauli som från fängelset suckar över ”handbojor av järn, väldiga fotkedjor, och slutligen mörka fängelsehålor. Detta skedde därför att jag så gott jag kunde försvarade den auktoritet som den romerska kyrkan har.”

Det sägs i uppropet att Gustav Vasas val till kung innebar ”slutet på en lång period av krig”. Det kunde i stället ha stått att det hela inledde en flerhundraårig period av först inbördeskrig (dalauppror, Dacke-uppror, Västgötaherrarnas uppror), därefter krig mot ryssar och danskar, mot polacker och invånarna i det baltiska området. Lägg till detta det trettioåriga krigets lidanden, därefter de långa krigen från slutet av 1600-talet och fram till Karl XII död i Norge 1718. Sverige växte förvisso successivt fram som en militär stormakt, ideologiskt och religiöst likriktad. Är detta värt att fira?

I antologin Doften av rykande vekar (Artos 2016) presenteras för övrigt ett antal problematiska omständigheter för både lekfolk och klosterfolk som utvecklingen i Sverige från 1520-talet och framåt medförde. Bilden av en befriad och gynnad allmoge som konsekvens av svensk självständighet ifrågasätts i flera bidrag i nämnda antologi.

Visst tillhör Gustav Vasa vår historia. Visst går det att minnas hans tid. Men det förslag som nu presenterats låter mera som något för en storvulen nationalromantiker att fundera vidare över än som ett utkast till ett seriöst kritiskt och inkluderande sätt för ”hela landet” att minnas det förflutna på.

Magnus Nyman 2021-05-19

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Artikeln i Svenska Dagbladet den 18 maj 2021 finns att läsa via länken här  På nätet har artikeln rubriken ”Engagera hela landet i firandet av Vasa” medan det i pappersutgåvan hette ”Engagera hela landet i firandet när Sverige fyller 500”