Musik i pingst

av JOHN SJÖGREN

Nu står pingsten, kyrkans födelsedag, för dörren. Pingsten, som med ett uttryck från Esaias Tegnér, ibland brukar kallas för ”hänryckningens tid” förknippas ofta med det extatiska. När Anden sänkte sig över lärjungarna den första pingstdagen blev de ju utom sig och kunde plötsligt tala och göra sig förstådda på jordens alla språk. Jag har alltid tänkt mig att detta Andens språk, detta tungotal, måste ha låtit som musik. För musiken är ju i sanning ett sådant universellt språk, som alla kan förstå och ta till sig, och dessutom något som kan få oss att extatiskt röra oss ut ur oss själva. Musiken, tänker jag, är Andens språk.

Därför kommer här några tips på passande musik att lyssna till under pingsthelgen, i olika genrer och stilar. Trevlig lyssning och Glad Pingst!

Donald Byrd – Pentecostal Feelin’

Jazztrumpetaren Donald Byrd är mest känd för sina kommersiellt mycket framgångsrika skivor från 1970-talet som blandade funk, jazz, soul och R&B. Men redan på 60-talet gjorde han en rad utmärkta skivor för Blue Note i den tidens dominerande jazzgenre, hard bop. En personlig favorit från denna era är albumet Free Form som inleds med den själfullt svängiga ”Pentecostal Feelin’”. Kanske inte musik för den stillsamma pingstmeditationen, men väl musik för att få igång pingstaftonens (födelsedags)fest.

 

Arvo Pärt – Veni Creator

Veni Creator Spriritus är en av de klassiska pingsthymnerna. Här i en tonsättning av den estniske kompositören Arvo Pärt, den avskalade enkelhetens och glasklara andlighetens store mästare. Det finns ett anslag i Pärts tonspråk som alltid väcker något djupt inom mig till liv, ett minne eller någon slags längtan. Jag tror det bästa sättet jag kan formulera det på är: Arvo Pärts musik får mig att längta hem.

 

The Monks of the Abbey of Rouen – Veni Sancte Spiritus

För en tid sedan berättade Anders Ekenberg i en text här på Signums hemsida om det imponerande projektet Neumz. En hemsida och app som snart har samlat all (!) gregoriansk sång på ett enda ställe. Här hör vi en annan av de klassiska pingsthymnerna just i gregoriansk stil. Kanske kan man under lyssningen stämma in i textens bön om Andens sju gåvor: vishet, förstånd, rådgivning, styrka, insikt, fromhet och gudsfruktan.

 

Van Morrison – Spirit

Den irländske soulsångaren Van Morrisons musik är genomsyrad av andlighet. Några av hans kändaste låtar, som ”Have I Told You Lately” och ”Whenever God Shines His Light”, är rena lovsånger. Hans kanske allra bästa låt, ”In the Garden”, är ett slags meditation över treenigheten. Den här låten är en bön om att ett ljus ska få lysa in i mörkret, om den kraft som Anden ger. ”Never let Spirit die / Oh No, Spirit don’t ever die”.

 

John Coltrane – The Father And The Son And The Holy Ghost

När John Coltrane mot slutet av 1950-talet försökte bli av med sitt heroinberoende stängde han in sig i ett rum i sitt barndomshem, beslutsam om att inte komma ut förrän beroendet var övervunnet, och bad till Gud: ”Om jag lyckas med detta då ska varje ton jag spelar från och med nu vara en lovsång till Dig.” En vecka senare klev han ut ur rummet, fri från sitt beroende. Och han gjorde som han lovat. Allt han spelade därefter var till Guds ära.

John Coltrane är en av 1900-talets största musikaliska genier, men också något av en andlig mästare och mystiker. I Kalifornien finns rent av en församling och en kyrka helt tillägnad hans andliga arv. Denna låt, hämtat från hans sena frijazzperiod, är minst sagt intensiv. Anden blåser som bekant som den vill; det gjorde också Coltrane. Inte musik för alla, men för den som är upplagd väntar ett slags andligt stål- och reningsbad.

 

Gustav Mahler – Veni Creator Spiritus (från Symfoni nr 8)

Gustav Mahlers väldiga åttonde symfoni, som brukar kallas ”de tusendes symfoni” på grund av det stora antal musiker och sångare som krävs för att framföra den, inleds med en tonsättning av pingsthymnen Veni Creator Spiritus. Det är en explosion av närmast skrämmande skaparkraft. Denna väldiga koloss till symfoni (den består av två stora block av musik, där den andra delen är en närmast timmeslång och operaliknande gestaltning av slutet av Goethes Faust) är erkänt svår att få bukt med. Men det är en fantastisk symfoni, och några uttolkare har verkligen lyckats få fram både nyanserna och kraften i denna massiva musik. En personlig favorit är Klaus Tennstedts (överlag en bra Mahlertolkare) inspelning från 1991 med Londons filharmoniker. Detta är sant extatisk musik. Lyssna och bli hänryckt!

John Sjögren 2021-05-21

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.