av THOMAS IDERGARD Parlamentet i Italien ska snart ta ställning till ett förslag om att krucifix ska bli obligatoriska på alla skol-, universitets- och myndighetsbyggnader i landet. Tidigare i våras beslutade regeringen i den tyska delstaten Bayern om en liknande regel. Argumentet för en sådan ordning är främst att, i en tid av sökande efter identiteter och gemensamma nämnare, betona kristendomen som samhällets värdegrund. Krucifixet blir ett slags kulturell och filosofisk markör, trots att staten är sekulär.
Kritiken mot dessa förslag kommer också från centrala kyrkliga kretsar (se exempelvis här: https://signum.se/italienskt-lagforslag-om-krucifix-far-kyrklig-kritik/). Ett motargument är att det är fel personer som vill ha offentliga krucifix av fel skäl, det vill säga populister (i Italien) eller konservativa (i Bayern) som sägs se åtgärden som ett sätt att markera mot något, främst muslimsk invandring. Ett annat om att staten ska vara just sekulär. Ett tredje, mycket teologiskt, är att Kristus kors och den kristna tron inte får reduceras till en kultursymbol.
Det senare äger förstås central giltighet: kyrkans och samfundens stora utmaning i Västvärlden idag är att förkunna evangeliet om Kristi seger över döden och allas delaktighet i denna genom tro och gärningar. Det vill säga att visa att den kristna tron först och främst svarar på existentiella behov, inte politiska, kulturella eller moraliska. Kristi kors är en symbol för frälsningen som erbjuds alla människor och som kräver ett personligt ställningstagande av var och en. Detta helt bortom kategorier som nation, kultur eller andra identiteter, djupa eller ytliga.
Den västerländska fria och demokratiska samhällsordningen har utvecklats genom en komplicerad samverkan av många faktorer. Kristendomen är en dem, absolut viktig men inte exklusiv. Denna ordning är de flesta, oavsett tro, idag överens om innefattar en sekulär stat som inte favoriserar eller trycker ned vissa former av fredlig religionsutövning.
När detta har konstaterats kommer man dock inte ifrån det faktum att idén om värnet av religionsfriheten och den sekulära staten har uppstått och fått sin mest konsekventa praktik i den kultursfär vars gemensamma tankegods har präglats av kristendomens uppfattningar om människans värdighet och Guds önskan att vi tar emot hans erbjudande i Kristus av fri vilja (vilket också innefattar rätten att inte ta emot hans erbjudande). En tydligt religiös symbol på byggnader som representerar olika offentliga funktioner i en sådan samhällsordning skulle alltså inte ses som ett sätt för staten att försöka styra över religiösa dogmer eller kyrkors och samfunds inre liv. Inte heller att aktivt stödja eller motverka vissa teologiska uppfattningar om den gudomliga uppenbarelsens eller frälsningens natur.
På det här sättet resonerade faktiskt Europadomstolen om de mänskliga rättigheterna när den i mars 2011 slutligen avgjorde en mångårig tvist om förekomsten av krucifix i klassrum i offentliga skolor i just Italien. Domstolen tog fasta på det kristna korsets karaktär som symbol för den mänskliga värdighet ur vilken alla rättigheter kommer, och därmed en samhällsordning som faktiskt medför religionsfrihet och tolerans för alla oavsett tro. På så sätt fann domstolen ingen motsättning mellan upprätthållen religions- och samvetsfrihet för lärare och elever i skolan och krucifix i klassrummen. Den katolska europeiska biskopskonferensen anslöt sig offentligt till domstolens uppfattning, i fallet som den också aktivt hade engagerat sig i till förmån för det slutliga domslutet, som biskopskonferensens ordförande karaktäriserade som ”ett tecken på sunt förnuft, visdom och frihet” (läs mer om hela detta ärende exempelvis här: https://www.catholicnewsagency.com/news/european-court-says-crucifixes-can-remain-in-italian-schools).
Då måste man ju fråga sig om det som gäller för insidan av en offentlig byggnad upphör att gälla på utsidan av den. Själva kärnfrågan i debatten framstår som huruvida alla, oavsett tro, kan bli överens om att det kristna korset, som just Europadomstolen resonerat, representerar en uppsättning värden som äger giltighet och vilkas ursprung är viktigt att åminna om, oavsett ens egen personliga syn på uppenbarelse och frälsning.
Thomas Idergard 2018-07-29