Kronlid blandar ihop myt och vetenskap

av JOHN SJÖGREN
När Sverigedemokraternas Julia Kronlid häromdagen valdes fram till riksdagens andra vice talman skapade det direkt motstånd och rubriker. Det gällde inte bara hennes tidigare abortkritiska inställning. Att avvikande uppfattningar i den etiskt minst sagt komplicerade abortfrågan inte tillåts är sedan tidigare välkänt. Vad det dock framförallt gällde var hennes kreationistiska föreställningar. I en intervju i tidskriften Sans ifrågasatte Kronlid evolutionsteorin och sade sig vägra acceptera tanken på att människan härstammar från aporna.

Jag håller med Christer Sturmark, som i Dagens Nyheter skriver att det är djupt problematiskt med en politiker som ”flagrant förnekar den vetenskapliga metoden”. Kronlids föreställning om världens uppkomst och människans härkomst springer ur en apart läsning av Genesis skapelseberättelse(r) som växt fram ur en specifik gren av kristenheten, vilket Joel Halldorf förtydligar i en intressant artikel i Expressen.

Jag tror att det hela grundar sig i en väldigt modern missuppfattning vad gäller förhållandet mellan myt och sanning, eller förhållandet mellan myt och vetenskap. I den breda kristna traditionen har Bibelns skapelseberättelse tolkats just som myt, inte som en naturvetenskaplig teori om hur kosmos vuxit fram. Den som besitter någon som helst känslighet för genrer märker detta så fort hen slår upp de första sidorna i Genesis (Första Moseboken).

Att den märkliga läsning som Kronlid företräder uppstått tror jag till stor del beror på att de vetenskapliga sanningsanspråken blivit de enda verkligt gångbara i det moderna. Myten anses inte längre härbärgera sanning. Vilket inte minst märks i vårt dagliga språkbruk där ordet myt blivit synonymt med lögn. Men för de pre-moderna människor som författade, eller snarare skrev ner, Gamla testamentets skapelseberättelse var myt snarare synonymt med djupaste sanning. Det är alltså stor skillnad på myt i bemärkelsen faktoid eller ogrundat rykte och myt som meningsfullt narrativ.

Myten berättar om en annan typ av sanning än den som vetenskapen söker. En sanning som ligger på en annan nivå och kanske rent av i någon mening föregår och grundlägger den vetenskapliga. Myterna och de stora berättelserna är ett slags extraherande av tillvarons innersta mönster. Myten berättar för oss om verklighetens djupaste mening. Kanske är det som den amerikanske jesuiten Robert Spitzer uttryckt saken, att myt är fiction men inte fictional. Myten må vara fiktion i mer bokstavlig mening, men är för den skull inte rent påhitt.

Naturvetenskapen visar oss förvisso att vår värld innehåller och är uppbyggd av en massa förunderliga mönster. Naturvetenskapen pekar i mytens riktning. Men den kan inte i sig själv säga något om meningen, om de djupare strukturer som skapelsen vilar på. Naturvetenskapen kan inte ersätta metafysiken, aldrig dödförklara myten. Det finns för övrigt en lång tradition inom den systematiska teologin som utifrån filosofiska och teologiska kategorier reflekterar över alltings upphov och upprätthållande. Skapelsemyterna har därmed glädje av den förnuftsmässiga skapelseteologin som sin tvillingsyster.

Carl Gustav Jung, en av de 1900-talstänkare som tydligast kartlagt människans mytologiska tankemönster och stått upp för mytens sanningsvärde, beskriver modernitetens förträngande av myten som en meningskris. Vilket riskerar att skapa en patologisk kultur. Jung skriver: “Meningslöshet förhindrar livets fullhet och betyder därför sjukdom. Mening gör däremot mycket, kanske allt, möjligt att uthärda. Ingen vetenskap kommer någonsin att ersätta myten, och ingen myt kommer någonsin att kunna skapas av vetenskapen […] Det är inte vi som hittar på myten, utan den talar till oss som ett ‘Guds ord’.”

När myten inte längre anses bära på någon sanning måste man i en vetenskapstroende tid göra den till just vetenskap för att dess legitimitet ska kunna upprätthållas. Men istället för ett infantilt ifrågasättande av vetenskapen borde vi som fortfarande bejakar myten stå upp för dess unika värden. Kort sagt: Bibelns skapelsemyt är inte vetenskap. Men det gör den inte mindre sann.

John Sjögren 2022-09-27

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN
När Sverigedemokraternas Julia Kronlid häromdagen valdes fram till riksdagens andra vice talman skapade det direkt motstånd och rubriker. Det gällde inte bara hennes tidigare abortkritiska inställning. Att avvikande uppfattningar i den etiskt minst sagt komplicerade abortfrågan inte tillåts är sedan tidigare välkänt. Vad det dock framförallt gällde var hennes kreationistiska föreställningar. I en intervju i tidskriften Sans ifrågasatte Kronlid evolutionsteorin och sade sig vägra acceptera tanken på att människan härstammar från aporna.

Jag håller med Christer Sturmark, som i Dagens Nyheter skriver att det är djupt problematiskt med en politiker som ”flagrant förnekar den vetenskapliga metoden”. Kronlids föreställning om världens uppkomst och människans härkomst springer ur en apart läsning av Genesis skapelseberättelse(r) som växt fram ur en specifik gren av kristenheten, vilket Joel Halldorf förtydligar i en intressant artikel i Expressen.

Jag tror att det hela grundar sig i en väldigt modern missuppfattning vad gäller förhållandet mellan myt och sanning, eller förhållandet mellan myt och vetenskap. I den breda kristna traditionen har Bibelns skapelseberättelse tolkats just som myt, inte som en naturvetenskaplig teori om hur kosmos vuxit fram. Den som besitter någon som helst känslighet för genrer märker detta så fort hen slår upp de första sidorna i Genesis (Första Moseboken).

Att den märkliga läsning som Kronlid företräder uppstått tror jag till stor del beror på att de vetenskapliga sanningsanspråken blivit de enda verkligt gångbara i det moderna. Myten anses inte längre härbärgera sanning. Vilket inte minst märks i vårt dagliga språkbruk där ordet myt blivit synonymt med lögn. Men för de pre-moderna människor som författade, eller snarare skrev ner, Gamla testamentets skapelseberättelse var myt snarare synonymt med djupaste sanning. Det är alltså stor skillnad på myt i bemärkelsen faktoid eller ogrundat rykte och myt som meningsfullt narrativ.

Myten berättar om en annan typ av sanning än den som vetenskapen söker. En sanning som ligger på en annan nivå och kanske rent av i någon mening föregår och grundlägger den vetenskapliga. Myterna och de stora berättelserna är ett slags extraherande av tillvarons innersta mönster. Myten berättar för oss om verklighetens djupaste mening. Kanske är det som den amerikanske jesuiten Robert Spitzer uttryckt saken, att myt är fiction men inte fictional. Myten må vara fiktion i mer bokstavlig mening, men är för den skull inte rent påhitt.

Naturvetenskapen visar oss förvisso att vår värld innehåller och är uppbyggd av en massa förunderliga mönster. Naturvetenskapen pekar i mytens riktning. Men den kan inte i sig själv säga något om meningen, om de djupare strukturer som skapelsen vilar på. Naturvetenskapen kan inte ersätta metafysiken, aldrig dödförklara myten. Det finns för övrigt en lång tradition inom den systematiska teologin som utifrån filosofiska och teologiska kategorier reflekterar över alltings upphov och upprätthållande. Skapelsemyterna har därmed glädje av den förnuftsmässiga skapelseteologin som sin tvillingsyster.

Carl Gustav Jung, en av de 1900-talstänkare som tydligast kartlagt människans mytologiska tankemönster och stått upp för mytens sanningsvärde, beskriver modernitetens förträngande av myten som en meningskris. Vilket riskerar att skapa en patologisk kultur. Jung skriver: “Meningslöshet förhindrar livets fullhet och betyder därför sjukdom. Mening gör däremot mycket, kanske allt, möjligt att uthärda. Ingen vetenskap kommer någonsin att ersätta myten, och ingen myt kommer någonsin att kunna skapas av vetenskapen […] Det är inte vi som hittar på myten, utan den talar till oss som ett ‘Guds ord’.”

När myten inte längre anses bära på någon sanning måste man i en vetenskapstroende tid göra den till just vetenskap för att dess legitimitet ska kunna upprätthållas. Men istället för ett infantilt ifrågasättande av vetenskapen borde vi som fortfarande bejakar myten stå upp för dess unika värden. Kort sagt: Bibelns skapelsemyt är inte vetenskap. Men det gör den inte mindre sann.

John Sjögren 2022-09-27

Detta är en opinionstext.