av JOHN SJÖGREN
Debatten som blossat upp efter Linda Skugges famösa och ovanligt hänsynslösa sågning i Expressen av Kristina Sandbergs självbiografiska sjukdomsskildring En ensam plats kan vid en första anblick tyckas vara ytterligare en inåtvänd debatt där kultursidorna än en gång diskuterar en intern angelägenhet. Det finns ju få saker som kulturskribenter och kritiker lika gärna talar om som den egna verksamheten. Men i just det här fallet tror jag att det hela faktiskt handlar om något annat. Det handlar om det heliga.
Tidigare i vår diskuterades ”litteraturens kris” i samband med Sven Anders Johanssons essä Litteraturens slut. Visst kan krisande bokhandlare, minskad läsning bland unga och ljudbokens allt större dominans på marknaden till viss del oroa också mig. Men inför Litteraturen, den som ska stavas just så, med inledande versal, har jag svårt att uppbåda någon djupare oro. Den kommer alltid att leva vidare. Ty den är inte bunden vid en viss form. Litteraturen är ytterst sett en språklig manifestation av anden som finns i människan, det heliga i oss som vill komma till uttryck, gestaltas och kommuniceras med omvärlden.
Sedan några hundra år tillbaka har denna ande fångats i tryckta tecken, oftast svarta mot vit botten, i någon typ av bunden bokform. Och det kommer den alldeles säkert, i större eller mindre utsträckning, fortsätta att göra under en lång tid framöver. Men litteraturens ande, det heliga i oss som söker språklig gestaltning, berättandets drivkraft, går att finna lite överallt. Jag hör den i podcastform när Sigge Eklund berättar om Bob Dylan (en konstnär som för övrigt sjöng fram litteraturens ande). Jag hör den när Lana Del Rey viskande sjunger ”When I was a waitress wearing a white dress / Look how I do this, look how I got this” i den helt makalösa låten ”White Dress” på hennes senaste album. Ja, jag hör den i varje äkta mänskligt språkligt uttryck. Och jag tänker: Man måste älska litteraturens ande mer än man älskar de svarta tecknen mot vit botten.
Vad har då detta med Linda Skugges sågning att göra? Jo, jag tror att de flesta läsare och litteraturälskare intuitivt har en känsla för denna litteraturens ande som jag försökt skissera ovan. En kritiker måste handskas med litteraturen utifrån en respekt för denna ande. Hon måste inse att hon sysslar med något där det heliga i människan manifesteras.
Det betyder inte att all kritik måste vara hovsam, hyllande eller tråkig. Tvärtom, den får gärna experimentera med former och absolut vara hård i sina omdömen. En välskriven sågning kan vara något ganska underbart. Men den måste vara skriven med kärlek. Det var det som Skugges text saknade och som jag tror många av dem som upprördes av recensionen instinktivt kände. Detta var en text som inte drevs av kärlek till litteraturen utan, vilket Madeleine Levy i Svenska Dagbladet också lyft fram, snarare var en del i ett eget autofiktivt varumärkesbyggande. Det var en inåtvänd text, mer intresserad av sig själv än av litteraturen.
Själv kom jag mest att tänka på några rader av Paulus när jag läste Skugges text: ”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.”
John Sjögren 2021-05-31
Detta är en opinionstext och åsikterna som framförs är skribentens egna.
Linda Skugge, recension ”Blir inte konst för att man skriver om cancer” i Expressen den 23 maj 2021.