Kyrkan unik kontaktyta

av MAGDALENA DAHLBORG

Pandemin drabbar ideella föreningar hårt – riskerar tappa medlemmar” är rubriken på pressmeddelandet från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Myndigheten undersöker varje år, ur något för året intressant perspektiv, villkoren för landets föreningsliv. Den pågående pandemin har förstås haft stor påverkan på föreningslivet, eftersom föreningars verksamhet ofta innebär att människor träffas och gör saker tillsammans.

Läser man rapporten tycks dock rubriken något tillspetsad. Visst har många föreningar fått en minskning av medlemsantalet, men det är inte så konstigt med minskade medlemsantal i föreningar där medlemmar betalar per år eller termin för att delta i verksamhet. Egentligen går det inte att säga så mycket alls om medlemsutvecklingen förrän om några år, när det står klart huruvida de som lämnat under pandemin kommer tillbaka.

Föreningslivets förändring

Även innan pandemin oroade jag mig över att engagemanget i föreningar tycktes minska, enligt mina högst anekdotiska spaningar där jag själv är aktiv. Denna oro bottnar i något annat än oro över enskilda föreningars ekonomi och verksamhet. Föreningslivet, från ungdomsföreningar till pensionärsorganisationer och allt däremellan har minst tre viktiga, mer generella, uppgifter: som demokratiskola, som gemenskap, men också som kontaktyta mellan politiker, offentlig sektor och medborgare genom olika typer av dialogforum, råd och referensgrupper. Särskilt denna sista uppgift är en grund för tilliten mellan invånare och ledning, på såväl lokalnivå som nationellt.

När jag växte upp på 90-talet skojade vi om att ”om två svenskar vill samma sak startar de en förening”. Men hur är det nu för tiden? MUCF:s rapport säger ingenting om medlemsutvecklingen över tid, men det går i stället att finna på informationsportalen CivSam. Där kan man läsa att det verkligen pågår en förändring på föreningsområdet, där det klassiska långsiktiga medlemskapet i folkrörelser minskar, men samtidigt ökar det ideella engagemanget. Den förändring som sker är från klassiska föreningar till nätverk av mer informellt slag, inte att engagemanget i sig blir mindre. Det sker en individualisering, där man engagerar sig för att man har lust eller ser ett visst behov.

En annan trend är att gränserna mellan civilsamhälle och offentlig sektor luckras upp, liksom gränserna mellan civilsamhälle och företag. Detta kan vara en konsekvens av att det ställs högre krav på professionell hantering av till exempel juridik i föreningarna, men också av större intresse för socialt ansvar i företagen och för samverkan mellan olika sektorer.

Medborgarnas röster

Kanske, funderar jag, är det rentav så att explosionen av informella nätverk är medborgarnas svar på professionaliseringen inom föreningslivet – föreningarna blir mer av tjänsteproducenter än gemenskaper, och då söker sig de som främst vill ha gemenskap någon annanstans.

Med denna utveckling blir också den mer oroande delen av MUCF:s nya rapport än mer akut: det tycks bli svårare att få kontakt med politiker och med tjänstemän i offentlig sektor. Påverkansarbetet har drabbats hårt under pandemin, och om gamla inarbetade kontaktytor mellan medborgare och offentlig sektor inte längre fungerar eftersom de bygger på ett föreningsliv som är mindre representativt än tidigare, blir det förstås än svårare för enskilda personer att föra fram sin röst. Där kan de religiösa gemenskaperna, som i många fall är såväl gemenskaper som koncerner och näraliggande det offentliga, hjälpa till.

De religiösa samfunden skär ofta genom såväl sociala som ekonomiska och ofta också etniska gränser och grupper, och samlar människor från riksdagspolitiken till långtidssjukskrivna och hemlösa. Få gemenskaper har sådan bredd bland de som är aktiva och varje vecka samlas. Samfunden bjuds, som en del av föreningslivet, in till dialoger, referensgrupper, remissrundor och krisplanering, och har därför möjlighet att vara röst för de som annars inte hörs. Det är ett ansvar att bära, men också ett hopp.

Magdalena Dahlborg 2021-05-26

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.