Louvren öppnar bysantisk avdelning

Laurence des Cars, som helt nyligen har utnämnts till chef för det prestigefyllda museet Louvren, har meddelat att man inom kort kommer att tillskapa en avdelning som helt ägnas åt Bysans och Orientens kristna. Manuella Affejee, Vatikanstaten, intervjuar bysantinologen Ioanna Rapti om detta projekt som har planerats sedan länge, och vad det kommer att medföra.

Ioanna Rapti är forskningschef vid högskolan EPHE (École pratique des hautes études) och specialist på den bysantinska världens och Orientens kristnas konsthistoria och arkeologi.

Hur mottog du som bysantinolog denna nyhet?

Naturligtvis gläder jag mig över denna nyhet och över att få se ett projekt förverkligat, som ligger mig varmt om hjärtat; ett projekt där jag har haft möjlighet att se de förberedande stadierna med stora utställningar ägnade åt olika aspekter av den bysantinska världen och utbredning (Armenia Sacra år 2007 och Sainte Russie år 2010). Jag är också nyfiken på hur det ska ta sig ut. Det kommer säkert att ta tid för avdelningen att möjliggöra för besökarna att upptäcka den bysantinska världen som är oerhört rik och mångsidig. Det är alltså ett utomordentligt initiativ, men vi kan inte vänta oss att det genast ska förändra människors inställning.

Det anses att de föremål som Louvren hyser inte får den uppskattning som de förtjänar. Generellt skulle den bysantinska epoken och det som hör till den i begränsad omfattning lyftas fram eller presenteras. Hur kan man förklara detta?

Jag skulle vilja modifiera det första påståendet, för den bysantinska konsten är förvisso utställd på Louvren, men man måste veta var den finns! Och det kommer man att göra, med en annan pedagogik och en annan typ av exponering, med den särskilda avdelningen. För närvarande har vi storartade nyinredda salar om det bysantinska Egypten. Genom avdelningen för konstföremål kan man även se sambandet mellan den bysantinska världen och västvärlden, med föremål som räknas till de absoluta mästerverken bland Louvrens samlingar.

Det är ˮden bysantinska världen” som saknas. Man ser föremål och konst, man uppskattar klenoderna, men man förstår inte att det är den bysantinska världen eller de kristna i Orienten. För att göra det skulle man behöva läsa, informera sig eller undervisas, och det är faktiskt beklagligtvis så att undervisningen om den bysantinska världen är bristfällig inom det statliga skolsystemet och mycket litet närvarande på universitetsnivå. Detta har flera orsaker. Till att börja med är det ett svårt och komplext ämne, som inte prioriteras bland skolans huvudområden. Bysantinologin har dock sedan 1800-talet eller ännu längre en stark tradition i Frankrike. Men det bristande intresset för Bysans hör säkert till svårigheterna att göra kopplingar mellan den världen och dagens samhälle. Detta leder också till ett allmänt ointresse för klassiska studier, för allt som rör den bysantinska världens språk grekiska och latin. I stället gynnas de områden eller undervisningsämnen som har mera omedelbar tillämpning. Det är en utbredd inställning, och Bysans drabbas naturligt av konsekvenserna.

Detta rike hade dock ett oerhört stort inflytande. Man ser det tydligt i Mellanöstern, i de slaviska länderna och på Balkan. Hur är det med Västeuropa?

Det är samma sak, men måste leta efter det. Man finner det bysantinska arvet på oväntade ställen, i neo-bysantinska verk – till exempel i mosaikerna i basilikan Fourvière i Lyon – och i litteratur och teater från 1900-talet, en epok som präglas av förtjusning för den bysantinska världen. Man kan även nämna rörelsen i England med neo-bysantinsk arkitektur vid sekelskiftet 1900. [Exempel på detta är den katolska Westminster Cathedral, övers. anm.] Och tänk även på modehuset Dolce & Gabbana, som för några år sedan hade en kollektion med bysantinska mosaiker återgivna på modekläder. Bysans finns lite varstans i fantasin men missförstådd eller föga uppskattad som ett inslag i vår civilisation.

Du säger ˮmissförståddˮ, men varför? På grund av fördomar, kanske?

Uppfattningen av Bysans präglas fortfarande av de stereotyper som uppstod under upplysningens tidevarv; nämligen en vidskeplig, auktoritär, absolutistisk och våldsam värld. Det är visserligen inte helt och hållet motsatsen som gäller, men det finns också flera sidor av den bysantinska världen som helt och hållet ignoreras i denna schablonbild.

Vilken betydelse har tillskapandet av denna avdelning i ljuset av den svåra situationen för de kristna i Mellanöstern och av de faror som fortfarande hotar deras dyrbara kulturella arv?

Det kommer att vara till nytta, inte bara för de orientaliska kristna utan även för allmänheten och det västerländska samhället som blir medvetna om den stora variationen i vår värld och vårt förflutna. Men det är inte Louvrens avdelning som kommer att rädda de kristna i Orienten vilkas uthållighet har varit beundransvärd genom seklerna.

Men jag är säker på att denna avdelning, oavsett vilka museimässiga eller lärda val som avgör hur utställningarna formas, kommer att möjliggöra för oss alla att förstå den medeltida världens mångsidighet och rikedom, religionens betydelse som tankesystem samt den kulturella och språkliga mångfalden. Och vi förstår bättre en hel väg för att överföra antikt vetande och världens utveckling, som har format den moderna, västerländska och europeiska världen.

Jag är lycklig över att se det kulturella arvet i centrum för vår uppmärksamhet under dessa senaste månader. Särskilt viktigt är det för dem som befinner sig i konfliktzoner. Världsarvet, utöver de omedelbara hoten och riskerna, är en spegel där vårt samhälle där man även kan se det förflutna. Det är oerhört viktigt för att definiera oss själva. Att bevara, uppskatta och förstå Orientens kristnas kulturella arv innebär också att vi själva accepterar det andra.

Red. 2021-07-07

Detta är en nyhetstext som ursprungligen publicerades i Vatican News, franska redaktionen, den 20 juni 2021.