Under sju årtionden har han som konstnär fullbordat otaliga storverk. Likväl blev han nästan 89 år gammal. Redan drabbad av dödsfeber arbetade han intill slutet på sin sista, ofullbordade Pietà. För 450 år sedan, den 18 februari 1564, dog renässansgeniet Michelangelo, målare, bildhuggare, arkitekt och diktare – en pessimist med obändig skaparkraft, fritänkare och ändå med en djup, andefylld fromhet.
Mot faderns vilja blev Michelangelo tretton år gammal anställd som elev hos målaren Domenico Ghirlandaio (1449–1494). Här lärde han sig freskmålningens teknik. Hans talang, iver och någon tur förde honom snart till hovskolan i Florens.
Den högtstående bildningen hos släkten Medici, på dess andliga höjdpunkt under Lorenzo il Magnifico, präglade djupt den unge Michelangelo. Från 1491 företog han i hemlighet anatomiska studier på lik. Det var vid denna tid strängt förbjudet, men det gav honom en oskattbar fördel vid framställningen av människokroppen.
Men tiden i konstens florentinska Elysium varade inte länge. Redan efter Lorenzos död anade Michelangelo, till vars många gåvor även dystra föraningar om framtiden hörde, medicéernas förestående fall; 1494 gav han sig i väg till Bologna.
När han kom tillbaka till Florens hade staden fått en helt annan prägel: botpredikanten Girolamo Savonarola höll den i ett järngrepp av religiöst världsförakt och väntan på den yttersta tiden, något som också gjorde ett djupt intryck på Michelangelo. För en konstutövare fanns det då inte mycket plats, och han följde en inbjudan till Rom.
Ur de mycket motsägande erfarenheterna under de tidiga åren i Florens, parade med hans starkt impulsiva natur, uppkom hos Michelangelo en mycket fruktbar motsats: libertinismen i medicéernas skola och den omvändes fromma botfärdighet lösgjorde hos honom energi till att stå emot konventioner i hans konst och till och med uppdragsgivarnas vilja. Den otämjda, övermänskliga kraften i Michelangelos figurer leder till oordning och dynamik, där den toskanska renässansens klassiska komposition begärde en välordnad vila.
Allt mera gick han över till skulptur
Påvarnas stad blev Michelangelos andra ödesort. Här skapade han sina viktigaste verk, om man bortser från den monumentale David i Florens (1504) och programmet i medicéernas kapell (1524–1533). Ursprungligen målare, kände han sig allt starkare dragen till skulpterandet. David skapade han ur ett väldigt marmorblock, som hans föregångare redan hade grovt hugget ut. Både när det gällde David och därefter kände Michelangelo igen figuren redan i den obearbetade stenen och ”befriade” den därur. Pietàn i Peterskyrkan (1499) hör väl till det mest gripande som den västerländska konsten har frambragt.
Michelangelo upplevde tretton påvar. Mest spänningsfylld var hans relation till Julius II (1503–1513), som var lika oeftergivlig, uppbrusande och energifylld som han själv. Först gav honom påven i uppdrag att göra ett gigantiskt marmorgravmonument över sig själv. Sedan tog han honom från det och gav honom i uppdrag att smycka Sixtinska kapellets tak (1508–1512) – ett jätteverk på 520 kvadratmeter, som gjorde honom odödlig som målare.
I sina anteckningar har den både sensible och stolte Michelangelo framhållit hur mycket han led under den krävande och lynnige Julius II. I bild har han förevigat sin plågoande i den kolossala marmorstatyn av Mose i påvens titelkyrka San Pietro in Vincoli.
Efter tjugo år åter i Sixtinska kapellet
En påve av släkten Medici, Clemens VII (1523–1534) nödgade honom 1532 till ännu ett mästerverk inom måleriet: tjugo år efter taket i Sixtinska kapellet fick Michelangelo i uppdrag att skapa en altarfond för kapellet där påvarna väljs. Den mer än 200 kvadratmeter stora Yttersta domen med sina nästan 400 personer präglar än i dag konklaven.
Ett djupt upplevt självporträtt har Michelangelo lämnat i Yttersta domen: han syns i den helige Bartolomaios slaka, tomma hud; plågad och utpumpad av detta jätteprojekt. 66 år gammal, påverkad av världsdomens häftighet och chockverkan, steg konstnären 1541 ner från ställningarna.
Påven Paulus III (1534–1549) beskyddade Michelangelo, men pålade honom strax därefter ännu ett stort byggnadsverk. Mot sin vilja övertog den 71 år gamle att leda byggandet på Peterskyrkan och dess kupol. Parallellt arbetade han på sin Pietà i Florens, där Josef av Arimatai åter visar konstnärens egna drag. 1555 gav han försvagad upp detta arbete.
Michelangelo dog, omgiven av sina vänner, den 18 februari 1564 i Rom. Hans kropp fördes enligt hans önskan i hemlighet till Florens. Målaren och historikern Giorgio Vasari kallade Michelangelos stil ”gudomlig”, ja, en slutpunkt på hela konsthistorien. Själv beskrev han sig som ”en usel, ärelös och förvirrad man”. Men det var just denna passion som gjorde honom odödlig.
Kathpress 2014-02-17