av MAGDALENA DAHLBORG
– Böneveckan om kristen enhet 2020.
”De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt.”
Paulus sätts som fånge på ett skepp som ska ta honom från Caesarea till Italien. I höjd med Kreta tvingas de ta skydd, men fortsätter resan trots att vädret blir värre. Paulus förutspår problem, och mycket riktigt fångas skeppet av en våldsam storm och besättningen förlorar kontrollen. Alla ombord fruktar för sina liv, de är utsvultna och trötta. Då får Paulus besök av en ängel, som lovar att de alla ska räddas. Han uppmanar dem att äta, tar ett bröd, tackar Gud och bryter det, och delar ut det till alla. Strax efter går de på grund utanför en okänd bukt med en sandstrand. De räddar sig i land, och de boende på ön Malta tar väl hand om de strandade.
Berättelsen i Apostlagärningarnas tjugosjunde kapitel (båtresan) och särskilt början på det tjugoåttonde (strandningen på Malta) utgör temat för böneveckan för de kristnas enhet, som alltid infaller 18–25 januari. Materialet till böneveckan tas fram av en ekumenisk arbetsgrupp, men alltid på en ny plats i världen. 2020 är det arbetsgruppen ”Kristna tillsammans i Malta” som valt texter och utformat veckans böner, under ledning av monsignore Hector Scerri, ordförande för den ekumeniska kommittén i ärkestiftet Malta.
Republiken Malta är det land i Europa som tar emot flest flyktingar per invånare, och man lever mycket nära båtflyktingarnas verklighet nu, som på Paulus tid. Omkring nio av tio malteser tillhör romersk-katolska kyrkan, men i landet finns också bland annat Church of England, Church of Scotland, den evangelisk-lutherska Andreasgemenskapen samt rumänska, ryska och grekiska ortodoxa. De i landet närvarande kristna samfunden och deras olika hjälporganisationer arbetar aktivt med flyktingmottagande. På Sveriges kristna råds hemsida finns en kort intervju med monsignore Scerri, som berättar om kyrkans arbete med flyktingmottagande på ön.
Böneveckan för de kristnas enhet har en förhållandevis lång historia. 1908 vaknade en rörelse för bön om enhet mellan katolska och anglikanska gemenskaper i ett protestantiskt franciskankonvent utanför New York, och den tog formen av en böneoktav för kristen enhet. Konventet övergick sedermera till den katolska kyrkan men fortsatte att be för enhet och arbetar i dag med ekumenik och interreligiös dialog. Benedictus XV uppmanade 1916 den världsvida kyrkan att delta i böneoktaven samtidigt som den också fick tydligare former inom ramen för det framväxande Kyrkornas världsråd. Rörelserna inom den katolska kyrkan och utanför löpte parallellt under lång tid, då formellt samarbete var omöjligt. Från 1966, med de knutlösanden som kom med Andra Vatikankonciliet, har den katolska kyrkan, genom först Enhetssekretariatet och sedan Påvliga rådet för de kristnas enhet, och Kyrkornas världsråd samarbetat. Formen med nationella arbetsgrupper som tar fram material har gällt sedan 1975.
Materialet för 2020 är översatt till svenska av Per-Magnus Selinder och innehåller förutom en ordning för gemensam andakt även läsningar och reflektioner för varje dag i oktaven samt en nyskriven hymn baserad på Apg 28:2 (översatt till svenska av Per Harling). På Sveriges kristna råds hemsida finns från början av december små filmer med korta reflektioner för de åtta dagarna. Hela materialet på svenska, samt affisch och annat kringmaterial, finns på samma hemsida. Det internationella materialet, jämte översättningar till spanska, italienska, portugisiska, tyska och franska, finns att hämta på den nya hemsidan för Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet, christianunity.va, där det också går att hitta råd för organisering av böneveckan och för bön om kristen enhet under resten av året. Ut unum sint!
Magdalena Dahlborg är red.sekr. för Signum och ordförande för Katolska ekumeniska nämnden, Uppsala.
Detta är en aktuellt-artikel publicerad i Signum nr 8/2019.