av ANDERS PILTZ
Det hände sig att påven Johannes XXIII besökte dominikanernas generalmästare i dennes tjänsterum på Aventinen, en av Roms kullar med magnifik utsikt över staden. Efter att en stund ha försjunkit i betraktelse vid fönstret fastslog påven att denna vy är den vackraste i hela staden, e questo è infallibile, ”och detta är ofelbart”.
För att förstå orden som utslag av påvens mångomvittnade skämtlynne måste man veta något om Första Vatikankonciliets definition 1870 av den påvliga ofelbarheten, den romerske biskopens fullmakt att på hela kyrkans vägnar och i frågor gällande tron och moralen uttala sig ex cathedra, med ianspråktagande av hela sin auktoritet som Petri efterträdare, fälla ett avgörande som är irreformabelt, det vill säga i sitt sakinnehåll inte kan ändras, bara förtydligas, och således är ett definitivt och representativt uttryck för kyrkans tro. Den romerske biskopen tillerkändes samtidigt universaljurisdiktion över hela kyrkan, det vill säga rätt och plikt att ingripa direkt i alla lokalkyrkors angelägenheter och styrelse, när detta är av nöden påkallat. Udden var riktad mot gallikanismen, den rörelse inom den franska kyrkan som hävdade sin självständighet mot Rom, en konflikt som pågått sedan högmedeltiden.
Denna dogmatiska definition var minst sagt kontroversiell: ett antal biskopar reste sin väg innan omröstningen ägde rum, för att slippa ta ställning. Efter konciliet bildades den gammalkatolska kyrkan, ett nytt samfund utan kontakt med Rom. I Tyskland inledde Bismarck den så kallade kulturkampen mot den katolska kyrkan, som på detta sätt hade markerat sin övernationella egenart och sitt motstånd mot politisk styrning.
Innebörden i definitionen 1870 är att ofelbarhet, det vill säga frihet från fundamentala misstag i trosfrågor, är något som Kristus velat att kyrkan som helhet ska vara utrustad med. Påven utövar kyrkans ofelbarhet, som garanterar dess eskatologiska oförstörbarhet som trosgemenskap. För att uttrycka denna kyrkans ofelbarhet finns en handlingskapabel personlig högsta instans som garanterar trosgemenskapens enhet i fundamentala tros- och moralfrågor, om (och endast om) dessa ingår i den gudomliga uppenbarelsen (depositum fidei), en gång för alla anförtrodd åt kyrkan via apostlarna.
En missförstådd dogm
Men få dogmer har gett upphov till så många missförstånd och orimliga övertolkningar som denna, högtidligt fastslagen av ett allmänt koncilium, det vill säga med största tänkbara tyngd och anspråk. Vid Första Vatikankonciliet segrade ultramontanismen över nationalkyrkligheten, och den påvliga suveräniteten skulle sätta sin prägel på katolskt kyrkoliv under det följande århundradet, tydligast manifesterad av Pius XII (1939–1958), en påve som med medial genomslagskraft förkroppsligade den romerska centralismen och gärna ville uttala sig om alla tidens frågor. Man kunde få intrycket att konciliernas epok nu var över. Varför samla biskopar från hela världen till överläggningar, när man lika gärna kunde invänta ett romerskt dekret, enligt (en tolkning av) Augustinus gamla formel: Roma locuta, causa finita: Rom har talat, saken är avgjord?
Härav bestörtningen när Johannes XXIII vid julen 1959 förklarade att han ämnade utlysa ett nytt allmänt koncilium för att åstadkomma en ”uppdatering”, ett aggiornamento, av kyrkans hållning till den moderna världen. Han, den vänlige, till synes oförarglige patriarken i Venedig, hade valts efter Pius XII, i tanken att han – genom sin höga ålder (77) och att han aldrig gjort något väsen av sig – kunde bli en lämplig övergångspåve medan man fick tid att fundera på en mer betydande efterträdare till megastjärnan Pius. Ingen, inte heller Johannes, förutsåg vad följderna skulle bli av ett koncilium. I Milano lär ärkebiskop Montini, sedermera Paulus VI, ha utbrustit: ”Vad har nu den helige gubben hittat på?”
Andra Vatikankonciliet avhölls 1962–1965, mestadels under ledning av påven Montini. Av den romerska kurian var det tänkt som ett högtidligt godkännande och undertecknande av förberedda texter, men mycket snart tog de sammankallade biskoparna över initiativet (med påvens goda minne) och utgången kom att bli en annan än man hade väntat sig.
Om allt detta finns en oöverskådlig litteratur. Här ska vi fästa uppmärksamheten vid en aspekt, som under konciliet fick stort utrymme, kollegialiteten. Hur ska man tänka sig, och hur ska man praktisera, det faktum att inte bara den romerske biskopen – som en sorts autokrat av Guds nåde – utan varje biskop har ansvar för hela kyrkans bästa, och detta i kraft av sin vigning? (Enligt planerna skulle saken ha behandlats av Första Vatikankonciliet, som dock avbröts av fransk-tyska krigets utbrott och aldrig återupptogs.) En viktig del av den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium, antagen i november 1964, handlar om detta. I korthet sägs där att biskopskollegiet tillsammans med sitt huvud (den romerske biskopen) i kraft av sin sakramentala vigning och samhörighet är det fortlevande apostoliska kollegiet. I högtidligaste form utövar kollegiet sitt ansvar i ett koncilium, där man alltså samlas och dryftar frågorna ansikte mot ansikte, men det kan också ske kollegialt och globalt ”per capsulam”, dock alltid på påvens initiativ och med påvens godkännande.
Efter konciliet instiftade Paulus VI 1965 den så kallade biskopssynoden, en permanent institution med representanter ur världsepiskopatet, som samlas till regelbundna överläggningar. Synoden är normalt inte beslutsfattande utan rådgivande, utom i de fall där påven beviljat den möjlighet att fatta beslut, som då ratificeras av påven. Biskopssynoden blev det institutionella resultatet av den mångomtalade kollegialitetsprincipen.
En uppseendeväckande nyordning
I och med påven Franciskus (som tillträdde 2013) har nyckelbegreppet kollegialitet nu ersatts av ett nytt lösenord: synodalitet, av grekiskans sy’nodos, ”rådslag, samråd, kongress, koncilium”. ”Det är synodalitetens väg som Gud förväntar sig av kyrkan i det tredje årtusendet”, sade han vid femtioårsjubileet av biskopssynodens tillkomst. Den dynamiske påven Bergoglio har uppfattat den nuvarande biskopssynoden som alltför ”statisk”, och han är angelägen att göra något åt saken, för att inte bara biskopar utan hela gudsfolket ska kunna göra sin röst hörd och utöva medinflytande på kyrkans dagordning och handlingssätt. Denna avsikt fick ett ansikte 18 september 2018 i och med den apostoliska konstitutionen Episcopalis communio. En ”apostolisk konstitution” är den högtidligaste formen för påvlig lagstiftning, och i fortsättningen får biskopssynoden ett avsevärt större inflytande över kyrkans vägval. Denna konstitution, som delvis ersätter gällande kanonisk lag, har en slutkläm som faller i ögonen: när slutdokumentet från en synod är praktiskt taget enhälligt antaget och därefter recipieras av påven ska synodens resultat inte längre ses som en konsultativ omröstning utan betraktas som en del av Petri efterträdares ordinarie läroämbete och undertecknas gemensamt av påven och de deltagande biskoparna (i likhet med konciliedokument).
Detta uppseendeväckande stadgande sägs i konstitutionen vara en organisk utveckling av ”Andra Vatikankonciliets rika arv” och får anses som ett avgörande brott med den romerska centralismen. Här anges också vad som utmärker det synodala tillvägagångssättet: en möjlighet att tala öppet, att i klarspråk ventilera sin lojala frustration tillsammans med medansvariga kolleger, ett tillfälle att fördjupa förståelsen av den kristna läran, finna mer ändamålsenliga strukturer och nya vägar för spridandet av evangeliet. En synod ska inte syfta till självbevarelse (autopreservazione) utan evangelisation (man märker Bergoglios temperament bakom ordvalet). Hela biskopskollegiet utövar på detta sätt sitt gemensamma ansvar för hela kyrkans väl. Påven är den som sammankallar och ratificerar resultatet av arbetet, men synodarbetet ska föregås av en konsultativ process ute i lokalkyrkorna, där både herdarnas och folkets åsikter inhämtas, i syfte att finna den enhet och samstämmighet som härrör ”inte från mänskliga beräkningar utan från lydnaden för Kristi Ande”, lyhördheten för sensus fidei, som ”inte kan fastställas med röstetal utan är kyrkans konsensus, frukten av den helige Andes handlande, den Ande som är själen i Kristi enda kyrka”.
Den påvliga universaljurisdiktionen utövas alltid, heter det vidare, i sakramental samhörighet (communione) med de övriga biskoparna och hela kyrkan. Påven behöver sina medbröders råd, klokhet och erfarenhet. ”Petri efterträdare ska förkunna för alla vem Kristus är, den levande Gudens Son, men samtidigt måste han vara lyhörd för vad den helige Ande låter dem säga som tar till sig dessa Jesu ord: Du är Petrus, Klippan, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka”, så har Franciskus förtydligat tanken i ett annat sammanhang.
I sin förnyade form sammanträder biskopssynoden i ordinarie eller urtima sessioner i angelägna frågor (till exempel ekumeniska, som det uttryckligen heter). Alla katoliker har rätt att skriva direkt till generalsekretariatet. Högskolorna engageras att leverera forskningsunderlaget för debatterna, och experter på de aktuella frågorna inbjuds att delta i diskussionen, dock utan rösträtt. Varje dags samling inleds med att evangelieboken högtidligt introniseras, för att det yttersta syftet med överläggningarna aldrig ska förloras ur sikte.
Synodaliteten i urkyrkan och det första årtusendet
I Apostlagärningarna tecknas den första bilden av den synodala principen. Man hade ställts inför en ny fråga utan självklart svar: måste icke-judar som ville bli kristna först genomgå den mosaiska initiationen, omskärelsen, och iaktta övriga rituella regler? Problemet dryftades vid ”apostlamötet” i Jerusalem år 49 (Apg 15, Gal 2:1–10), kyrkans omvälvande första synod, som skulle påverka resten av kyrkohistorien. Församlingen i Antiochia (Syrien) vill ha svar på denna fråga och hänvänder sig till ”apostlarna och de äldste” i församlingen i Jerusalem och skickar dit Paulus och Barnabas. Församlingen där församlas tillsammans med apostlarna och de äldste (15:4) för att undersöka saken. Paulus och Barnabas redogör för vad som inträffat. Därefter följer en lång och livlig diskussion (15:7a). Man lyssnar därefter uppmärksamt på Petrus auktoritativa vittnesmål och trosbekännelse (15:7b–12). Jakob tolkar det inträffade i ljuset av ett profetord (Amos 9:11 f.; Apg 15:14–18) och framhåller att Gud vill att alla människor ska bli räddade och att han utvalt ett folk åt sig bland folken (15:14), och han föreslår några förhållningsregler (15:19–21). Hans tal visar en vision av en kyrka som är fast rotad i Guds plan och samtidigt beredd att bli närvarande i historiens utveckling. Man fattar så ett beslut och skickar några sändebud med ett brev som med några undantag dispenserar från de mosaiska reglerna och ger några praktiska anvisningar, en lättnad som väcker stor glädje i Antiochia (15:30–31).
Alla är delaktiga i beslutsprocessen, men i förhållande till sin respektive roll. Frågan presenteras för hela menigheten, som också bevittnar beslutet, men det är i första hand apostlarna, Petrus och Jakob, som för ordet och som tillsammans med de äldste utför sitt ledningsuppdrag. Beslutet fattas av Jakob, som förestår församlingen i Jerusalem, med åberopande av den helige Ande, som garanterar att kyrkan inte avviker från Jesu evangelium: ”Den helige Ande och vi har beslutat” (15:28). Beslutet accepteras av hela menigheten (15:22) och därefter av församlingen i Antiochia (15:30–31).
Alltså en dynamisk process: inledningsvis delade meningar och häftig debatt, därefter lyssnande till Andens ledning genom vittnesbördet om Guds handlande, sedan utbyte av åsikter och slutligen enhällig samstämmighet (grek. homothymadón), vilken blivit följden av en gemensam urskillningsprocess av vad som bäst gagnar kyrkans evangeliserande uppdrag. Denna apostoliska procedur fortlevde i ur- och fornkyrkan. Cyprianus i Nordafrika vid mitten av 200-talet vittnar om detta: å ena sidan får inget göras ”utan biskopen”, å andra sidan handlar biskopen aldrig utan presbyterernas och diakonernas råd och folkets samtycke. I början av 300-talet, när förföljelserna hade upphört, bildades kyrkliga provinser kring metropoliterna, biskoparna i huvudstäderna. Vid konciliet i Nicaea (325) tillerkändes biskopsstolarna i Rom, Alexandria och Antiochia företräde bland biskopssätena. År 381 lades Konstantinopel till listan, och senare Jerusalem. I väst betraktade man inte kyrkan i Rom som ett patriarkat på samma nivå som de östliga utan tillerkände den romerske biskopen, som Petrus efterträdare, en särskild förrangsställning i världskyrkan. Den romerska stolen blev appellationsinstans vid tvistigheter i lokalkyrkorna, på grund av Petrus martyrium i Rom, och de romerska biskoparna betraktades som Petrus efterträdare. Men den synodala principen erkändes av alla: frågor som övergår en enskild biskops kompetens ska hänskjutas till den främste biskopen, men denne kan inte göra något utan de andras samtycke (som det formulerades i slutet av 200-talet). Under det första årtusendet utvecklades synodala strukturer som var oskiljaktigt knutna till primatet, och detta teologiska arv tycks utgöra den nödvändiga grunden och möjligheten att läka den öst-västliga schismen.
Synodmodellen, en väg framåt
Här är inte platsen att teckna utvecklingen av det romerska primatet och de situationer och konflikter som ledde fram till definitionen 1870. Som bekant är denna dogm en av de stora stötestenarna inom kristenheten. De samfund som uppkom ur reformationen på 1500-talet erkänner inget ”petrinskt” ämbete. De ortodoxa kyrkorna kan inte tänka sig att tillerkänna påven i Rom ett universellt jurisdiktionsprimat, men kanske rollen som den universella kyrkans talesman. För dem är synodalitet ett grundbegrepp, som på rysk botten även födde det filosofisk-politiska begreppet sobornost, konciliaritet, en princip som teologen Vladimir Losskij såg som det enda medlet att åstadkomma solidaritet inom hela mänskligheten: att enskilda grupper sätter det allmänna bästa före sina egna privilegier.
I den nu pågående dialogen mellan den katolska och ortodoxa kyrkan säger dokumentet från överläggningarna i Chieti (2016) och som bär titeln ”Synodalitet och primat under det första årtusendet” att kyrkans samhörighet har sina rötter i den heliga Treenigheten. Denna nya konsensus om synodalitetsprincipen tillåter ett avspänt och objektivt studium av de knutar som återstår att lösa. Det gäller också möjligheten för alla döpta att vara medansvariga för och delaktiga i kyrkans handlande, så att samspelet mellan alla, några och en når den rätta dynamiken. Påven Franciskus har sagt: ”Jag är övertygad om att också utövandet av det petrinska primatet kan framträda i klarare ljus i en synodal kyrka. Påven står inte där ensam, över kyrkan. Han står i den som döpt bland de döpta och i biskopskollegiet som biskop bland biskopar och samtidigt kallad att som aposteln Petrus efterträdare leda kyrkan i Rom, som bland de andra kyrkorna presiderar i kärlekens gemenskap”, det sista en formulering av kyrkofadern Ignatios av Antiochia, död år 107.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.
Detta är huvudartikel publicerad i Signum nr 8/2019.