– Några kommentarer från det andliga verkstadsgolvet.
I början av maj månad befann jag mig vid ett större retreatcentrum i USA, som drivs av ett 60-tal apostoliska dominikansystrar. Liksom i allmänhet i västvärlden var systrarna till åren komna, mellan 70 och 102 år närmare bestämt, men de hade god hjälp av lekfolk utifrån för sitt arbete. På helgerna, då antalet gäster var som högst, var dock delar av personalen utifrån lediga och systrarna fick sköta det mesta själva.
Syster Evelyn, som såg ut att vara i 80-årsåldern, tog emot mig när jag anlände till retreatcentret, vilket tillika var systrarnas kloster. Hon visade mig vänligt och pedagogiskt runt i den jättelika anläggningen. Den byggdes en gång i tiden för att rymma 600 systrar och det var inte helt enkelt att orientera sig i alla långa korridorer. Syster Evelyn, som tidigare hade varit lärare vid systrarnas skola i närheten, visste dock hur man ska göra för att folk inte ska gå vilse i kloster. Efter visningen sade hon:
– Nu ska du visa mig vägen till kyrkan och matsalen!
Den helg jag tillbringade vid centret fylldes det av åtminstone fem olika grupper, som ägnade sig åt olika aktiviteter alltifrån missionsadministration till yoga och Centering Prayer.
Systrarna har en välförsedd boklåda, där även deras konstnärliga alster säljs och där gästerna tas emot och registreras vid ankomsten. Gissa vem som ensam tillbringade större delen av helgen i boklådan? – Syster Evelyn. Där fanns alltid folk. Klockan tio på kvällen stängde hon för dagen och gick och lade sig en trappa upp, där även jag sov, och vi delade bekvämlighetsinrättningar och duschar med cirka 20 andra kvinnor i korridoren, ungefär som på ett ungdomsläger. Klockan sju morgonen därpå var syster Evelyn åter på plats i boklådan, där morgonpigga gäster handlade eller bara samtalade med henne.
Jag skämtade med henne och frågade om hon arbetade dygnet runt.
– Å nej, svarade hon, jag sover på natten, men med öppen dörr, för någon kan ju komma och ringa på ytterdörren och då måste jag kunna höra det och gå ner och se vem det är.
När jag uttryckte min beundran över hennes insatser, systrarnas arbete i allmänhet och den varma, öppna atmosfär de skapar, sade syster Evelyne:
– Ja, vi tycker mycket om den här sortens apostolat och alla människor som söker sig hit, men nu vill ju Vatikanen stoppa oss! Du har väl läst skrivelsen till LCWR? – Troskongregationen anklagar oss för att vi inte uttalar oss mot aborter, men det betyder ju inte att vi är för aborter. Vi är verkligen emot dem, men eftersom biskoparna och många andra talar så mycket om det, gör vi andra saker.
Reflektion
Syster Evelyn är urtypen för apostoliska systrar i USA. Flertalet är 70–80 år gamla. Under ett långt liv har de arbetat hängivet och idogt nära människor – ofta bland de mest utsatta under primitiva villkor. Så långt de fysiska krafterna tillåter fortsätter de troget på samma vis. Det är inte förvånande att folk älskar dem och även uttrycker det. Är det sådana som syster Evelyn Vatikanen och vissa av biskoparna i USA uppfattar som ett så allvarligt hot att de måste stoppas med disciplinära medel?!
I skrivande stund (18 maj) har LCWR ännu inte svarat på Troskongregationens skrivelse. Däremot har de meddelat att de vill ta god tid på sig för överläggningar och bön i den svåra situation som uppstått.
Under min tid i USA har jag haft tillfälle att delta i samlingar av olika slag för ordenssystrar, där naturligtvis Vatikanens agerande varit ett ofrånkomligt samtalsämne. Överallt har man uppmanat varandra: ”Vi måste be för kyrkan.” – Som väl är har ännu ingen kunnat stoppa människors bön.
Katrin Åmell