Narkopentekostalism

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PATRICIA LORENZONI

– Reflektioner över det religiösa våldets Brasilien.

På taket till en vattencistern i Zona Norte i mångmiljonstaden Rio de Janeiro har en stor lysande Davidsstjärna rests. Cisternen ligger i det som sedan två år tillbaka, av den kriminella organisationen Terceiro Comando Puro, fått namnet Complexo de Israel. Mitt under pandemin stängde drogkartellen av samtliga infarter till fem angränsande stadsdelar och förklarade ett område med över 130 000 invånare som sitt territorium.

Det är i sig inte nytt. Men vad som utmärker Complexo de Israel är inte bara storleken på det område Terceiro Comando Puro tar i anspråk, utan också hur de förstår sig själva som den ”levande gudens armé” inbegripna i ett heligt krig. Måltavlor blir de i området tidigare så livaktiga afrobrasilianska religionerna. I Complexo de Israel har flera tempel förstörts, och att klä sig i vitt har blivit förenat med risk; färgen förknippas med Iemanjá, den orixá (ande eller gudom) av yorubaursprung som som beskyddar allt vatten och också identifieras med jungfru Maria. Bilder av afrobrasilianska orixás liksom av katols­ka helgon har ersatts med Davidsstjärnor, israeliska flaggor och vissa specifika Bibelord. Mer än en relation till Israel som politiskt projekt, anspelar Davidsstjärnorna på idén om att det judiska folkets återvändande till det heliga landet förebådar Kristi återkomst. I Complexo de Israel är det den organiserade brottsligheten i frälst tappning som styr.

Från mångfald till miliser

De kristna drogkartellerna kan tyckas som en bisarr motsägelse, ändå är det som om flera fenomen som präglar dagens Brasilien här återfinns i koncentrat. Ett är ett stegrande våld som drabbar alla, men allra värst de fattiga. Ett annat, förändringar i det religiösa landskapet. Vi kan också i utvecklingen se den rasism som alltid frodats i ett land som för bara några decennier sedan ännu gärna framställdes som ”landet utan rasism”, men som byggts på rasslaveri och där risken att bli skjuten av polis fortfarande mångfaldigas om du har ”fel” hudfärg. Och slutligen finns här kopplingen till en alltmer auktoritär och ibland explicit antidemokratisk politik, med djupa förgreningar in i den organiserade brottsligheten.

Sedan Jair Bolsonaro tillträdde som president 2019 har datumet för 1964 års militärkupp åter börjat att firas officiellt. Presidenten har upprepade gånger hotat att kalla in militären för att stänga högsta domstolen och kongressen – hur militären skulle agera i en sådan situation är det ingen som vet – och han har tydligt deklarerat att han inte kommer att acceptera en förlust i det presidentval som ska hållas i oktober. Medan Bolsonaro valdes på en aggressiv retorik om polisens rätt att skjuta först och fråga sedan, om att en död bandit är en god bandit, samt att ”goda medborgare” måste beväpnas, har han och hans familj nära band till Rio de Janeiros milícias, miliser. Dessa miliser är paramilitära grupper som sedan millennieskiftet kraftigt utökat sin territoriella makt i Rios fattigare stadsdelar. Ofta agerar miliserna i konkurrens med drogkartellerna, men ibland också – vilket skett i delar av Complexo de Israel – i allians med dem. Miliserna, som huvudsakligen består av korrupta poliser, brandmän, säkerhetsvakter och militärer, är den andra sidan av Rios organiserade brottslighet. De får sina inkomster från beskyddarverksamhet, irreguljära avgifter på el, gas och annan infrastruktur, samt illegala fastighetsaffärer i det som i Sverige skulle kallas för utsatta områden.

Hur, i detta landskap, förstå drogkarteller som agerar i Guds namn? Medialt började fenomenet uppmärksammas först för tre–fyra år sedan, och det kopplades till en kraftig ökning av hot och våld mot afrobrasilianska religionsutövare liksom förstörelse av tempel, men också förstörelse av katolska helgedomar. Kraven på ett specifikt slags religiös renhet kontrasterar mot en tidigare brasiliansk tradition av mångfald. I folkkatolicismen i Brasilien har det alltid funnits ett starkt synkretistiskt drag; ett resultat av hur missionen historiskt befunnit sig mitt i ett sammanhang av kolonial invasion och förslavande av både urbefolkningar och afrikaner. Men synkretismen visar också på den katolska kyrkans förmåga att härbärgera olika kulturella uttryck, vilket möjliggjort för dem som erövrades att se sig själva i och bli medskapare till erövrarnas religion. Människor som kidnappats från Yorubaland i Västafrika kunde känna igen sina orixás i Jesus och i de olika helgonen. Mellan kyrkan och de afrobrasilianska religionerna har det funnits en porositet som från kyrkans perspektiv inte alltid setts som oproblematisk; historiskt har synkretistiska uttryck både fördömts och förbjudits. Men i praktiken har likväl en rik religiös mångfald varit möjlig. Som rikast har denna mångfald varit bland de fattiga, som i stor utsträckning också är ättlingar till erövrade och förslavade.

Den religiösa renhetens terror

När evangelikalt kristna drogkarteller skapar sig själva som garanter för religiös renhet, sker ett brott mot denna mångfaldstradition. Drabbade av det religiösa våldet berättar om dödshot och sönderslagna tempel, om budskap målade på väggen: ”Jesus är Herre över denna plats.” I den religiösa renhetens terror, blir Jesus namnet på både ett löfte och ett hot.

Det slags evangelikalism som företräds av personer som ”Peixão”, ledaren för Terceiro Comando Puro och vars namn egentligen är Álvaro Malaquias Santa Rosa, är en del av Brasiliens nypentekostala väckelse. Den första pingstkyrkan i Brasilien, Assembleia de Deus, grundades av svenska missionärer och lärjungar till Lewi Pethrus 1911. I dag är den tillsammans med den 1977 grundade Igreja Universal do Reino de Deus en växande maktfaktor i politiken. Den evangelikala rörelsens senare tillväxt från andra halvan av 1900-talet har varit starkt influerad av US-amerikansk nypentekostalism och framgångsteologi. Medan Igreja Universal härrör direkt ur denna senare våg, har även Assembleia de Deus i sina dominerande skikt orienterat sig mot en mer framgångsteologisk väckelse. Men den evangelikala rörelsen i Brasilien är heterogen och delvis spretig. Exempelvis tillhör den mångåriga politikern Marina Silva, starkt profilerad i frågor om miljö och social rättvisa, även hon Assembleia de Deus.

Genomslaget för de evangelikala kyrkorna har skett på alla samhällsnivåer, inte minst bland de fattigare befolkningsskikten. Den katolska kyrkans svårigheter att erbjuda meningsfull gemenskap för dessa befolkningsgrupper, har lett till att delar av den katolska kyrkan orienterat sig mot rörelsen för karismatisk förnyelse. Men de evangelikala kyrkornas framgångar kan tolkas inte bara som ett misslyckande från den katolska kyrkans sida utan också som kopplade till en vidare samhällsutveckling med nyliberal globalisering och tilltagande politisk vanmakt. Här kan den starka betoningen av individuell frälsning bli det som erbjuder en väg genom förtvivlan.

I relation till just drogkartellerna är det emellertid överlappningen mellan kyrka och politik i ett alltmer våldsamt och auktoritärt samhällsklimat som blir relevant. I Rio definierar sig närmare en tredjedel av befolkningen som evangelikal. Att rörelsen blivit en maktfaktor också i formell politik på nationell nivå syns tydligt i kongressen. Frente Parlamentar Evangélica, den organiserat evangelikala gruppen i kongressen, kom efter valet 2018 att inneha 196 av 513 stolar. I gruppen dominerar nypentekostala samfund, men här finns också katoliker kopplade till den karismatiska förnyelsen. Stödet för den sittande presidenten är starkt. Definierandet av frågor att bevaka som inte i första hand religiösa eller ens kristna, utan som just evangelikala, är del av ett politiskt landskap i vilket vissa mäktiga pastorers intressen kommit att sammanfalla med en alltmer både auktoritär och privilegiebevarande politik. Bolsonaros valkampanj 2018 utgör ett skrämmande exempel.

Val och våld

Själv är Bolsonaro uppvuxen katolik, men lät sig 2016 döpas i Jordanfloden av Everaldo Dias Pereira, pastor i Assembleia de Deus tillika politiker, fängslad 2020 för penningtvätt och korruption. Presidentvalskampanjen kretsade kring några centrala element. Ett var en konspiratorisk moralpanik som appellerade till de radikalare delarna av den evangelikala rörelsen och som också stöddes av några av de mest inflytelserika pastorerna i landet. Enligt denna hade det då styrande Arbetarpartiet som målsättning att upplösa familjen genom att förleda barnen till feminism, sexuell promiskuitet och homosexualitet. Valkampanjen kantades av falska nyheter som spreds genom sociala medier, bland annat skulle Arbetarpartiet ha delat ut penisformade nappflaskor på kommunala dagis. Men här fanns också ett misstänkliggörande av det katolska brasilianska biskopsrådet som sades infiltrerat av ”kulturmarxister” och ”genusideologer”. En aggressiv antikommunistisk retorik bakades således ihop med misogyni, sexual­ängslan och homofobi. Den katolska kyrkan kom i många sammanhang att utmålas som principlös och degenererad.

Ett andra element var en skamlös rasism som appellerade till oron hos en huvudsakligen vit övre medelklass över att förlora sina egna privilegier. I ett land där klasslinjer följer ras blir klassutjämning direkt synlig på människors hud. Jag har tillbringat två längre perioder vid det prestigefyllda federala universitetet i Brasília, första gången 2009 och andra 2019. Den förändring som skett på de tio år som gick mellan de bägge vistelserna var påtagligt synlig på campus. Den vita dominansen i studentsammansättningen var helt enkelt mycket mindre 2019 än 2009. Vad detta speglade var att den huvudsakligen icke-vita arbetarklassens barn, för första gången i något större utsträckning upplevde att högre utbildning låg också inom deras räckhåll. För andra skikt i samhället, de som räds att förlora sin priviligierade position, har dessa förändringar upplevts som direkt hotfulla.

Ett tredje element var det som exploaterade människors otrygghet i ett land med skyhög brottlighet. Det tog sig uttryck i den tidigare nämnda glorifieringen av våldet; låt polisen skjuta för att döda, beväpna de ”goda medborgarna” så att de kan skydda sig och sin egendom mot ”banditerna”.

Denna offentliga sanktionering av våld får konsekvenser. Å ena sidan har våldet alltid funnits där, både polis och ”goda medborgare” har dödat fattiga vars enda brott har varit att de är just fattiga. Å andra sidan innebar Bolsonaros valseger att våldet gavs grönt ljus från allra högsta ort. Några månader efter Bolsonaros tillträde lade delstaten Rio de Janeiros dåvarande guvernör, Wilson Witzel, ut en film på Youtube där han tillsammans med en grupp prickskyttar från polisen flyger i helikopter över staden Angra dos Reis. Prickskyttarna avfyrar skott direkt ner mot människor som på oklara grunder misstänks för att vara langare. I videon kallar Witzel det stolt för att ”återställa ordningen i huset”.

Guvernören har sedan dess fått gå. Men inte på grund av den video som visar och uppmanar till potentiellt dödligt våld mot människor vars enda brott är att de rör sig i ett utpekat område. Witzel fick gå till följd av en pandemirelaterad korruptionshärva som också var den i vilken pastor Everaldo var inblandad och som ledde till att han greps.

Värdet på ett liv

Åter till Complexo de Israel. Området består till stor del av det som i Brasilien benämns favelas. På svenska brukar det översättas med ”kåkstad”, men det är en missvisande term. Även om dessa områden börjat som informella kåkstäder, blir de med tiden etablerade bostadsområden. Mellan en femtedel och en fjärdedel av staden Rio de Janeiros invånare bor här, och det som utmärker de här områdena är fattigdom, trångboddhet och bristfällig social service. Kulturellt har de stark afrobrasiliansk prägel; Rios mest ansedda samba­skolor ligger i sådana här stadsdelar.

Kongressen är nästan helt igenom vit. Favelan är till stor del svart. Vad är livet värt i favelan? De boende finner sig klämda mellan drogkartellerna, miliserna och polisen. Om det kan verka som en motsägelse att samma personer agerar både som Guds förmodade krigare, och som knarkkungar och langare, är det samtidigt symptom på ett politiskt klimat där den fattiges liv är värt mindre än den kula som riskerar att ta det. Ett klimat där den officiella politiken kommit att kretsa kring eliminering av det som definieras som ”ont” (det må vara banditen eller den sexuellt depraverade) samtidigt som vadhelst som riktar sig mot detta ”onda” kan placera sig själv i det ”godas” kategori (politikern, pastorn eller polisen, inte sällan lika kriminellt belastad som banditen). Där våldet är fullständigt normaliserat, till och med av den politiska elit som gör anspråk på att företräda kristna värden, upphör den evangelikala knarklangaren att vara en motsägelse. Det finns en kontinuitet i detta våld som inte bara går tillbaka till nypentekostalismens genomslag i Brasilien utan som egentligen sträcker sig genom hela den koloniala historien. När det som i dag är Brasilien en gång erövrades, var det med vad som också då ansågs vara gudomlig sanktion.

Lingvisterna Anderson Ferreira och Carlos Aberto Baptista menar att det därför blir problematiskt när ”narkopentekostalism” framställs som någonting nytt. Vad som döljs är att terrorn mot de afrobrasilianska templen och religionsutövarna skriver in sig i en mycket längre historia med förföljelse av de svartas och fattigas religioner. Deras poäng är viktig, men likväl finns det någonting mer som behöver förstås i hur världen struktureras genom en radikal evangelikal blick, liksom vilka konsekvenser en sådan blick får i ett land som präglats av synkretistisk mångfald. Sociologen Christina Vital da Cunha har i många år studerat droghandeln i Rios fattiga stadsdelar, och hon påpekar att kartellernas och gängens religiositet i sig inte är ett nytt fenomen. Men tidigare var både ledarnas och langarnas religiösa praktiker snarare kopplade till de afrobrasilianska religionerna, något som i sin tur möjliggjorde en demonisering av dessa från politikers och polisens sida. Cunha beskriver hur polisen i Rio på 1980-talet aktivt försökte rensa bort synliga uttryck för afrobrasiliansk religionsutövning, bland annat genom att måla över bilder av orixás och helgon, och ersätta dessa med texter om Jesus. Genom att angripa de religiösa bilderna som sådana bekräftade dessa polisiära aktioner den i evangelikala kretsar vanliga uppfattningen att de afrobrasilianska religiösa praktikerna tillhörde det ondas sfär.

Redan då var alltså den religiösa symbolvärlden en del av ett slagfält om territoriell makt i de fattiga bostadsområdena. Men, säger Cunha också, i den nypentekostala och i synnerhet den framgångsteologiska strömningen finns dessutom ett ethos som finner resonans med ett lokalt ethos. Detta evangelikala ethos formuleras kring ett föreställt heligt krig, med tydligt åtskilda kontrahenter. Världen struktureras som en kamp mellan ”det goda” och ”det onda”, mellan ”himlen” och ”jorden”, mellan ”andens död” och ”livets härlighet i kyrkan och med Herren”. Det är i denna världsbild som de afrobrasilianska religionerna framträder som, med Igreja Universals grundare Edir Macedos ord, ”demoniska sekter”. När helgon och orixás rensats ut från altaren och bort från väggmålningarna, är det som att ett territorium befriats från demonisk kontroll – oavsett vem agenten för utrensningen är och med vilket våld den genomförs. Här sker en kuslig förening mellan de mest våldsamma av praktiker och de mest självrättfärdigande av åtbörder.

En andlig värld av kamp mellan gott och ont, utan nyanser och utan komplexitet, finner således en sällsam klangbotten i en materiell värld där våldet kommit att så till den grad strukturera livet att gråskalorna utplånas. Om drogkartellernas evangelisering på ytan kan framstå som motsägelsefull, går det alltså att förstå den både i kontinuitet med Brasiliens 500 år långa och socialt sargade historia, och som en följdriktig förlängning av ett nypentekostalt ethos som sammanfaller inte bara med kartellernas utan också med den yppersta politiska elitens intressen. De som drabbas hårdast är, som alltid, den fattiga befolkning som måste leva sin vardag i våldets epicentrum.

Referenser

Gil Alessi: ”A ascensão do ’narcopentecostalismo’ no Rio de Janeiro” i El País Brasil, 27 mars 2021.
Christina Vital da Cunha: ”’Traficantes evangélicos’: novas formas de experimentaçãondo sagrado em favelas cariocas” i PLURAL, vol. 15 2008.
Christina Vital da Cunha: ”Religião e criminalidade: Traficantes e evangélicos entre os anos 1980 e 2000 nas favelas cariocas” i Religião e Sociedade, vol. 34, nr 1 2014.
Anderson Ferreira & Carlos Aberto Baptista: ”Deus no comando: Uma análise do dicurso ’narcopentecostal’” i Revista Humanidades e Inovação, vol. 7, nr 24 2020.
Patricia Lorenzoni: Dagbok från Brasilien: Fascismen utifrån och inifrån. Glänta produktion, Göteborg 2020.

Patricia Lorenzoni är fil. dr i idéhistoria vid Göteborgs universitet, forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PATRICIA LORENZONI

– Reflektioner över det religiösa våldets Brasilien.

På taket till en vattencistern i Zona Norte i mångmiljonstaden Rio de Janeiro har en stor lysande Davidsstjärna rests. Cisternen ligger i det som sedan två år tillbaka, av den kriminella organisationen Terceiro Comando Puro, fått namnet Complexo de Israel. Mitt under pandemin stängde drogkartellen av samtliga infarter till fem angränsande stadsdelar och förklarade ett område med över 130 000 invånare som sitt territorium.

Det är i sig inte nytt. Men vad som utmärker Complexo de Israel är inte bara storleken på det område Terceiro Comando Puro tar i anspråk, utan också hur de förstår sig själva som den ”levande gudens armé” inbegripna i ett heligt krig. Måltavlor blir de i området tidigare så livaktiga afrobrasilianska religionerna. I Complexo de Israel har flera tempel förstörts, och att klä sig i vitt har blivit förenat med risk; färgen förknippas med Iemanjá, den orixá (ande eller gudom) av yorubaursprung som som beskyddar allt vatten och också identifieras med jungfru Maria. Bilder av afrobrasilianska orixás liksom av katols­ka helgon har ersatts med Davidsstjärnor, israeliska flaggor och vissa specifika Bibelord. Mer än en relation till Israel som politiskt projekt, anspelar Davidsstjärnorna på idén om att det judiska folkets återvändande till det heliga landet förebådar Kristi återkomst. I Complexo de Israel är det den organiserade brottsligheten i frälst tappning som styr.

Från mångfald till miliser

De kristna drogkartellerna kan tyckas som en bisarr motsägelse, ändå är det som om flera fenomen som präglar dagens Brasilien här återfinns i koncentrat. Ett är ett stegrande våld som drabbar alla, men allra värst de fattiga. Ett annat, förändringar i det religiösa landskapet. Vi kan också i utvecklingen se den rasism som alltid frodats i ett land som för bara några decennier sedan ännu gärna framställdes som ”landet utan rasism”, men som byggts på rasslaveri och där risken att bli skjuten av polis fortfarande mångfaldigas om du har ”fel” hudfärg. Och slutligen finns här kopplingen till en alltmer auktoritär och ibland explicit antidemokratisk politik, med djupa förgreningar in i den organiserade brottsligheten.

Sedan Jair Bolsonaro tillträdde som president 2019 har datumet för 1964 års militärkupp åter börjat att firas officiellt. Presidenten har upprepade gånger hotat att kalla in militären för att stänga högsta domstolen och kongressen – hur militären skulle agera i en sådan situation är det ingen som vet – och han har tydligt deklarerat att han inte kommer att acceptera en förlust i det presidentval som ska hållas i oktober. Medan Bolsonaro valdes på en aggressiv retorik om polisens rätt att skjuta först och fråga sedan, om att en död bandit är en god bandit, samt att ”goda medborgare” måste beväpnas, har han och hans familj nära band till Rio de Janeiros milícias, miliser. Dessa miliser är paramilitära grupper som sedan millennieskiftet kraftigt utökat sin territoriella makt i Rios fattigare stadsdelar. Ofta agerar miliserna i konkurrens med drogkartellerna, men ibland också – vilket skett i delar av Complexo de Israel – i allians med dem. Miliserna, som huvudsakligen består av korrupta poliser, brandmän, säkerhetsvakter och militärer, är den andra sidan av Rios organiserade brottslighet. De får sina inkomster från beskyddarverksamhet, irreguljära avgifter på el, gas och annan infrastruktur, samt illegala fastighetsaffärer i det som i Sverige skulle kallas för utsatta områden.

Hur, i detta landskap, förstå drogkarteller som agerar i Guds namn? Medialt började fenomenet uppmärksammas först för tre–fyra år sedan, och det kopplades till en kraftig ökning av hot och våld mot afrobrasilianska religionsutövare liksom förstörelse av tempel, men också förstörelse av katolska helgedomar. Kraven på ett specifikt slags religiös renhet kontrasterar mot en tidigare brasiliansk tradition av mångfald. I folkkatolicismen i Brasilien har det alltid funnits ett starkt synkretistiskt drag; ett resultat av hur missionen historiskt befunnit sig mitt i ett sammanhang av kolonial invasion och förslavande av både urbefolkningar och afrikaner. Men synkretismen visar också på den katolska kyrkans förmåga att härbärgera olika kulturella uttryck, vilket möjliggjort för dem som erövrades att se sig själva i och bli medskapare till erövrarnas religion. Människor som kidnappats från Yorubaland i Västafrika kunde känna igen sina orixás i Jesus och i de olika helgonen. Mellan kyrkan och de afrobrasilianska religionerna har det funnits en porositet som från kyrkans perspektiv inte alltid setts som oproblematisk; historiskt har synkretistiska uttryck både fördömts och förbjudits. Men i praktiken har likväl en rik religiös mångfald varit möjlig. Som rikast har denna mångfald varit bland de fattiga, som i stor utsträckning också är ättlingar till erövrade och förslavade.

Den religiösa renhetens terror

När evangelikalt kristna drogkarteller skapar sig själva som garanter för religiös renhet, sker ett brott mot denna mångfaldstradition. Drabbade av det religiösa våldet berättar om dödshot och sönderslagna tempel, om budskap målade på väggen: ”Jesus är Herre över denna plats.” I den religiösa renhetens terror, blir Jesus namnet på både ett löfte och ett hot.

Det slags evangelikalism som företräds av personer som ”Peixão”, ledaren för Terceiro Comando Puro och vars namn egentligen är Álvaro Malaquias Santa Rosa, är en del av Brasiliens nypentekostala väckelse. Den första pingstkyrkan i Brasilien, Assembleia de Deus, grundades av svenska missionärer och lärjungar till Lewi Pethrus 1911. I dag är den tillsammans med den 1977 grundade Igreja Universal do Reino de Deus en växande maktfaktor i politiken. Den evangelikala rörelsens senare tillväxt från andra halvan av 1900-talet har varit starkt influerad av US-amerikansk nypentekostalism och framgångsteologi. Medan Igreja Universal härrör direkt ur denna senare våg, har även Assembleia de Deus i sina dominerande skikt orienterat sig mot en mer framgångsteologisk väckelse. Men den evangelikala rörelsen i Brasilien är heterogen och delvis spretig. Exempelvis tillhör den mångåriga politikern Marina Silva, starkt profilerad i frågor om miljö och social rättvisa, även hon Assembleia de Deus.

Genomslaget för de evangelikala kyrkorna har skett på alla samhällsnivåer, inte minst bland de fattigare befolkningsskikten. Den katolska kyrkans svårigheter att erbjuda meningsfull gemenskap för dessa befolkningsgrupper, har lett till att delar av den katolska kyrkan orienterat sig mot rörelsen för karismatisk förnyelse. Men de evangelikala kyrkornas framgångar kan tolkas inte bara som ett misslyckande från den katolska kyrkans sida utan också som kopplade till en vidare samhällsutveckling med nyliberal globalisering och tilltagande politisk vanmakt. Här kan den starka betoningen av individuell frälsning bli det som erbjuder en väg genom förtvivlan.

I relation till just drogkartellerna är det emellertid överlappningen mellan kyrka och politik i ett alltmer våldsamt och auktoritärt samhällsklimat som blir relevant. I Rio definierar sig närmare en tredjedel av befolkningen som evangelikal. Att rörelsen blivit en maktfaktor också i formell politik på nationell nivå syns tydligt i kongressen. Frente Parlamentar Evangélica, den organiserat evangelikala gruppen i kongressen, kom efter valet 2018 att inneha 196 av 513 stolar. I gruppen dominerar nypentekostala samfund, men här finns också katoliker kopplade till den karismatiska förnyelsen. Stödet för den sittande presidenten är starkt. Definierandet av frågor att bevaka som inte i första hand religiösa eller ens kristna, utan som just evangelikala, är del av ett politiskt landskap i vilket vissa mäktiga pastorers intressen kommit att sammanfalla med en alltmer både auktoritär och privilegiebevarande politik. Bolsonaros valkampanj 2018 utgör ett skrämmande exempel.

Val och våld

Själv är Bolsonaro uppvuxen katolik, men lät sig 2016 döpas i Jordanfloden av Everaldo Dias Pereira, pastor i Assembleia de Deus tillika politiker, fängslad 2020 för penningtvätt och korruption. Presidentvalskampanjen kretsade kring några centrala element. Ett var en konspiratorisk moralpanik som appellerade till de radikalare delarna av den evangelikala rörelsen och som också stöddes av några av de mest inflytelserika pastorerna i landet. Enligt denna hade det då styrande Arbetarpartiet som målsättning att upplösa familjen genom att förleda barnen till feminism, sexuell promiskuitet och homosexualitet. Valkampanjen kantades av falska nyheter som spreds genom sociala medier, bland annat skulle Arbetarpartiet ha delat ut penisformade nappflaskor på kommunala dagis. Men här fanns också ett misstänkliggörande av det katolska brasilianska biskopsrådet som sades infiltrerat av ”kulturmarxister” och ”genusideologer”. En aggressiv antikommunistisk retorik bakades således ihop med misogyni, sexual­ängslan och homofobi. Den katolska kyrkan kom i många sammanhang att utmålas som principlös och degenererad.

Ett andra element var en skamlös rasism som appellerade till oron hos en huvudsakligen vit övre medelklass över att förlora sina egna privilegier. I ett land där klasslinjer följer ras blir klassutjämning direkt synlig på människors hud. Jag har tillbringat två längre perioder vid det prestigefyllda federala universitetet i Brasília, första gången 2009 och andra 2019. Den förändring som skett på de tio år som gick mellan de bägge vistelserna var påtagligt synlig på campus. Den vita dominansen i studentsammansättningen var helt enkelt mycket mindre 2019 än 2009. Vad detta speglade var att den huvudsakligen icke-vita arbetarklassens barn, för första gången i något större utsträckning upplevde att högre utbildning låg också inom deras räckhåll. För andra skikt i samhället, de som räds att förlora sin priviligierade position, har dessa förändringar upplevts som direkt hotfulla.

Ett tredje element var det som exploaterade människors otrygghet i ett land med skyhög brottlighet. Det tog sig uttryck i den tidigare nämnda glorifieringen av våldet; låt polisen skjuta för att döda, beväpna de ”goda medborgarna” så att de kan skydda sig och sin egendom mot ”banditerna”.

Denna offentliga sanktionering av våld får konsekvenser. Å ena sidan har våldet alltid funnits där, både polis och ”goda medborgare” har dödat fattiga vars enda brott har varit att de är just fattiga. Å andra sidan innebar Bolsonaros valseger att våldet gavs grönt ljus från allra högsta ort. Några månader efter Bolsonaros tillträde lade delstaten Rio de Janeiros dåvarande guvernör, Wilson Witzel, ut en film på Youtube där han tillsammans med en grupp prickskyttar från polisen flyger i helikopter över staden Angra dos Reis. Prickskyttarna avfyrar skott direkt ner mot människor som på oklara grunder misstänks för att vara langare. I videon kallar Witzel det stolt för att ”återställa ordningen i huset”.

Guvernören har sedan dess fått gå. Men inte på grund av den video som visar och uppmanar till potentiellt dödligt våld mot människor vars enda brott är att de rör sig i ett utpekat område. Witzel fick gå till följd av en pandemirelaterad korruptionshärva som också var den i vilken pastor Everaldo var inblandad och som ledde till att han greps.

Värdet på ett liv

Åter till Complexo de Israel. Området består till stor del av det som i Brasilien benämns favelas. På svenska brukar det översättas med ”kåkstad”, men det är en missvisande term. Även om dessa områden börjat som informella kåkstäder, blir de med tiden etablerade bostadsområden. Mellan en femtedel och en fjärdedel av staden Rio de Janeiros invånare bor här, och det som utmärker de här områdena är fattigdom, trångboddhet och bristfällig social service. Kulturellt har de stark afrobrasiliansk prägel; Rios mest ansedda samba­skolor ligger i sådana här stadsdelar.

Kongressen är nästan helt igenom vit. Favelan är till stor del svart. Vad är livet värt i favelan? De boende finner sig klämda mellan drogkartellerna, miliserna och polisen. Om det kan verka som en motsägelse att samma personer agerar både som Guds förmodade krigare, och som knarkkungar och langare, är det samtidigt symptom på ett politiskt klimat där den fattiges liv är värt mindre än den kula som riskerar att ta det. Ett klimat där den officiella politiken kommit att kretsa kring eliminering av det som definieras som ”ont” (det må vara banditen eller den sexuellt depraverade) samtidigt som vadhelst som riktar sig mot detta ”onda” kan placera sig själv i det ”godas” kategori (politikern, pastorn eller polisen, inte sällan lika kriminellt belastad som banditen). Där våldet är fullständigt normaliserat, till och med av den politiska elit som gör anspråk på att företräda kristna värden, upphör den evangelikala knarklangaren att vara en motsägelse. Det finns en kontinuitet i detta våld som inte bara går tillbaka till nypentekostalismens genomslag i Brasilien utan som egentligen sträcker sig genom hela den koloniala historien. När det som i dag är Brasilien en gång erövrades, var det med vad som också då ansågs vara gudomlig sanktion.

Lingvisterna Anderson Ferreira och Carlos Aberto Baptista menar att det därför blir problematiskt när ”narkopentekostalism” framställs som någonting nytt. Vad som döljs är att terrorn mot de afrobrasilianska templen och religionsutövarna skriver in sig i en mycket längre historia med förföljelse av de svartas och fattigas religioner. Deras poäng är viktig, men likväl finns det någonting mer som behöver förstås i hur världen struktureras genom en radikal evangelikal blick, liksom vilka konsekvenser en sådan blick får i ett land som präglats av synkretistisk mångfald. Sociologen Christina Vital da Cunha har i många år studerat droghandeln i Rios fattiga stadsdelar, och hon påpekar att kartellernas och gängens religiositet i sig inte är ett nytt fenomen. Men tidigare var både ledarnas och langarnas religiösa praktiker snarare kopplade till de afrobrasilianska religionerna, något som i sin tur möjliggjorde en demonisering av dessa från politikers och polisens sida. Cunha beskriver hur polisen i Rio på 1980-talet aktivt försökte rensa bort synliga uttryck för afrobrasiliansk religionsutövning, bland annat genom att måla över bilder av orixás och helgon, och ersätta dessa med texter om Jesus. Genom att angripa de religiösa bilderna som sådana bekräftade dessa polisiära aktioner den i evangelikala kretsar vanliga uppfattningen att de afrobrasilianska religiösa praktikerna tillhörde det ondas sfär.

Redan då var alltså den religiösa symbolvärlden en del av ett slagfält om territoriell makt i de fattiga bostadsområdena. Men, säger Cunha också, i den nypentekostala och i synnerhet den framgångsteologiska strömningen finns dessutom ett ethos som finner resonans med ett lokalt ethos. Detta evangelikala ethos formuleras kring ett föreställt heligt krig, med tydligt åtskilda kontrahenter. Världen struktureras som en kamp mellan ”det goda” och ”det onda”, mellan ”himlen” och ”jorden”, mellan ”andens död” och ”livets härlighet i kyrkan och med Herren”. Det är i denna världsbild som de afrobrasilianska religionerna framträder som, med Igreja Universals grundare Edir Macedos ord, ”demoniska sekter”. När helgon och orixás rensats ut från altaren och bort från väggmålningarna, är det som att ett territorium befriats från demonisk kontroll – oavsett vem agenten för utrensningen är och med vilket våld den genomförs. Här sker en kuslig förening mellan de mest våldsamma av praktiker och de mest självrättfärdigande av åtbörder.

En andlig värld av kamp mellan gott och ont, utan nyanser och utan komplexitet, finner således en sällsam klangbotten i en materiell värld där våldet kommit att så till den grad strukturera livet att gråskalorna utplånas. Om drogkartellernas evangelisering på ytan kan framstå som motsägelsefull, går det alltså att förstå den både i kontinuitet med Brasiliens 500 år långa och socialt sargade historia, och som en följdriktig förlängning av ett nypentekostalt ethos som sammanfaller inte bara med kartellernas utan också med den yppersta politiska elitens intressen. De som drabbas hårdast är, som alltid, den fattiga befolkning som måste leva sin vardag i våldets epicentrum.

Referenser

Gil Alessi: ”A ascensão do ’narcopentecostalismo’ no Rio de Janeiro” i El País Brasil, 27 mars 2021.
Christina Vital da Cunha: ”’Traficantes evangélicos’: novas formas de experimentaçãondo sagrado em favelas cariocas” i PLURAL, vol. 15 2008.
Christina Vital da Cunha: ”Religião e criminalidade: Traficantes e evangélicos entre os anos 1980 e 2000 nas favelas cariocas” i Religião e Sociedade, vol. 34, nr 1 2014.
Anderson Ferreira & Carlos Aberto Baptista: ”Deus no comando: Uma análise do dicurso ’narcopentecostal’” i Revista Humanidades e Inovação, vol. 7, nr 24 2020.
Patricia Lorenzoni: Dagbok från Brasilien: Fascismen utifrån och inifrån. Glänta produktion, Göteborg 2020.

Patricia Lorenzoni är fil. dr i idéhistoria vid Göteborgs universitet, forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2022.