Vatikanen har översatt och låtit publicera ”normer” som skall användas för att bestämma trovärdigheten av påstådda marianska uppenbarelser. Reglerna har under 30 år bara varit tillgängliga på latin.
Normer och förfaranden för urskiljning av förmodade uppenbarelser godkändes av påven Paulus VI år 1978 och distribuerades till världens biskopar men blev aldrig officiellt utgiven eller översatt till något annat språk. Men under de senaste tre decennierna har icke auktoriserade översättningar dykt upp runt om i världen, enligt kardinal William Levada, prefekt för Troskongregationen.
I en skrivelse daterad i december 2011 uttryckte kardinalen att han ”anser att det nu är lämpligt att publicera dessa ’normer’ i översättning”. Detta sker för att ”hjälpa biskopar och präster i den katolska kyrkan med den svåra uppgiften att urskilja förmodade uppenbarelser och extraordinära fenomen med förmodat övernaturligt ursprung”. Kardinal Levada skriver, att han hoppas att normerna ”kan vara användbara för teologer och experter inom detta område i kyrkan eftersom dessa frågor alltid kräver ett noggrant övervägande”.
Mer än ettusenfemhundra visioner av Maria har rapporterats från olika håll i världen, men under det senaste århundradet har endast nio fall fått kyrkans godkännande som äkta och trovärdiga.
Fastställande av sanningshalten i en uppenbarelse åligger den lokale biskopen och det är Vatikanen som etablerar normerna för processen. Förfarandet som leder fram till ett erkännande av en uppenbarelse är en lång process som i vissa fall tar hundratals år. Vittnen måste höras och frukten av uppenbarelsen, såsom helanden och påstådda under, måste undersökas noggrant.
Enligt normerna skall den lokala biskopen inrätta en kommission bestående av teologer, kyrkorättsliga experter, psykologer och läkare för att hjälpa honom fastställa fakta. Man undersöker mentala, moraliska och andliga effekter och allvaret i uppenbarelsen och om meddelandet i uppenbarelsen är fritt från teologiska och doktrinära fel.
En biskop kan komma till en av tre slutsatser, han kan bestämma att uppenbarelsen är sann och värd att tro på, han kan säga att uppenbarelsen inte är sann vilket lämnar möjligheten öppen för att överklaga, eller han kan säga att han för tillfället inte kan avgöra sanningshalten och behöver mer hjälp med utredning.
Om den lokale biskopen inte kan avgöra frågan övergår utredningen till landets biskopskonferens. Om inte heller de kan komma till en slutsats lämnas ärendet över till påven som delegerar frågan vidare till troskongregationen som kan ge råd eller utse andra att undersöka frågan vidare.
De påstådda uppenbarelserna i Medjugorje i Bosnien-Hercegovina är ett exempel på en situation där landets biskopar begärt att Troskongregationen skall ingripa.
I Medjugorje-fallet inrättade troskongregationen en internationell kommission 2010 för att undersöka påståendet om de sex ungdomarna som påstår att Maria har visat sig för dem dagligen med början 1981. Uppenbarelserna i Medjugorje fortsätter enligt uppgift och tusentals reser till den lilla staden varje månad.
Påven Benedictus XVI har bekräftat att kyrkan inte kräver av de troende ska tro på uppenbarelserna, inte ens de som erkänts av kyrkan. I sin skrivelse citerade kardinal Levada påven med att skriva: ”Kriteriet för att bedöma sanningen i en privat uppenbarelse är dess orientering till Kristus själv i det att han inte leder människor bort från Jesus, men uppmanar till en närmare gemenskap med honom och evangeliet.”
Kardinalen citerade även Johannes av Korset som starkt betonade att Gud sagt allt han har att säga i Jesus Kristus, hans ende son och ordet som blev kött. ”Varje person som ifrågasätter Gud eller önskar en vision eller uppenbarelse är skyldig inte bara till dumt beteende utan också till att kränka Gud genom att inte fixera sina ögon helt på Kristus utan att istället leva med en önskan om något annat”, skrev Johannes av Korset.
CatholicHerald.co.uk 2012-05-25