av CHRISTOFFER WEDEBRAND
Idealen i samhället kan skifta snabbt. Gårdagens friska vindar känns ofta kvalmiga i dag, liksom flera av dagens frigörande normer lär uppfattas som fängslande i morgon. I samband med paradigmskiften, de skärningspunkter där tidigare förhärskande perspektiv trumfas av nya synsätt, kan flera motstridiga åskådningar leva om vartannat i ett trassligt virrvarr. Det är då svårt att veta hur man bör förhålla sig. I synnerhet som en progressiv fernissa kan visa sig dölja en annan verklighet.
Det verkar vara där vi befinner oss i könsfrågan i dag. Medan tidigare generationers feminister sökte frigöra sig från sin tids bojor, en alltför begränsande förståelse av könets innebörd, tycks de i samband därmed ha fjättrat dagens unga och aktivistiska generation med sina analyser och begrepp. För närvarande förstås könsbegreppet på allehanda sätt. Vad som förut var en oproblematisk sak – låt säga, att som nybliven förälder berätta om ens barn är en flicka eller pojke – verkar i dag nästan kräva en doktorshatt. I Sveriges offentliga samtal särskiljs allt oftare mellan flera sorters kön, såsom biologiskt, mentalt, socialt och juridiskt kön. Det vill därför till att hålla tungan rätt i mun, inte minst som många människor verkar ta anstöt av en felaktig begreppsanvändning. Vad är könet egentligen?
Könet är mer än en fråga om teori
Först och främst är frågan om könets innebörd inte bara ett teoretiskt spörsmål. Det är förstås av detta skäl som begreppsdiskussionen blir så laddad. Våra perspektiv påverkar människor på en konkret nivå. I synnerhet historiskt i västvärlden (och alltjämt på många håll) har könet inte bara varit en fråga om personens biologiska kropp. Biologiska kvinnor skulle dessutom vara kvinnliga och män manliga, således skulle de också verka inom olika sfärer och ha olika uppsättningar skyldigheter och rättigheter. Givetvis har dessa föreställningar varit kvävande för många människor – i synnerhet för kvinnor.
Även vår tids nya perspektiv på könet får konkreta följder. Eftersom människor antas kunna vara ett annat kön i mental mening än vad de är rent biologiskt finns det också ett starkt politiskt stöd i Sverige för dessa personers möjligheter att begära ändringar av sitt kön. I dagsläget kan vuxna människor ändra såväl sitt hos myndigheterna juridiskt registrerade kön som sitt biologiska kön genom olika behandlingar (så långt det nu är möjligt). Detta senare har kommit att kallas ”könskorrigering” eller ”könsbekräftande behandling”, för att understryka hur kroppen rättas till från ett föreställt felaktigt tillstånd. För några år sedan föreslog regeringen att även barn från 15 år och uppåt, utan vårdnadshavarnas samtycke, skulle få möjlighet att begära dessa ändringar.
Förslaget från år 2018 mötte emellertid stark kritik från Lagrådet. Enligt ett nytt lagförslag från regeringen ska barn från 12 års ålder – med vårdnadshavarnas medgivande – kunna ändra sitt juridiska kön. Dock utan att det har skett någon föregående prövning hos sjukvården. Socialminister Lena Hallengren (S) har motiverat förslaget med att ”det är viktigt för den enskilda individen att få leva i det kön och identitet man har […]”. RFSL har beskrivit det som ett stort steg framåt för transpersoners rättigheter. Och det hela låter kanske frigörande. Men vid närmare eftertanke, riskerar inte dessa idéer att vrida klockan bakåt? Och vad säger de om vår syn på den mänskliga kroppens värdighet?
Kropp och själ, eller antingen eller
Enligt den traditionella kristna tron är människan en oupplöslig enhet av kropp och själ. Hon är inte bara det ena (som stenar) eller det andra (som änglar). Tvärtom är enheten mellan kropp och själ så djup att ”deras förening bildar en enda natur”, som det uttrycks i Katolska kyrkans katekes. Själen allena är därför inte människan, liksom inte heller bara kroppen – människan är en förkroppsligad själ. Eftersom människan i sin helhet är skapad till att vara Guds avbild äger inte bara själen utan även kroppen en alldeles särskild värdighet. Med en vacker formulering heter det i katekesen att:
”Människans kropp har del av hennes värdighet som Guds avbild: den är mänsklig kropp just därför att den besjälas av den andliga själen, och det är den mänskliga personen i sin helhet som i Kristi kropp skall bli Andens tempel.”
Detta kroppsbejakande och holistiska perspektiv kommer till uttryck i den katolska kyrkans förståelse av könets innebörd. Eftersom kropp och själ hänger ihop måste även könet i någon mening vara en fråga om både och snarare än antingen eller. Det kroppsliga återverkar på själen, liksom själen återverkar på kroppen. Könet omfattar därför hela personen och är någonting gott som Gud vill. Kvinnan och mannen är med lika värdighet skapade till Guds avbild och avspeglar – just genom att vara kvinna respektive man – ”Skaparens vishet och godhet”. Övertygelserna att människan har en alldeles särskild värdighet och att kroppen och själen hänger samman är givetvis inte unik för de kristna (än mindre för katolikerna). Dessa föreställningar präglar även andra religioner och sekulära livsåskådningar.
Men dessvärre kan i grund och botten goda idéer leda till förödande konsekvenser. Enligt ovan har föreställningen att könet är mer än kroppen ofta använts för att rättfärdiga djupgående orättvisor. Feminister inom den genusteoretiska tanketraditionen har därför velat avgränsa könet till att bara vara en fråga om kropp. Att vara kvinna eller man har med andra ord setts som en rent biologisk fråga, i likhet med frågan om vilken art en individ tillhör. Ingenting kommer så att säga på köpet med könet. En viktig förgrundsgestalt för detta perspektiv i Sverige är Yvonne Hirdman. I en klassisk artikel från år 1988 i Kvinnovetenskaplig tidskrift introducerade Hirdman begreppen genus, könsroll eller socialt kön och genussystem. Med genus avsågs ”föränderliga tankefigurer” om män och kvinnor som utnyttjade den biologiska skillnaden könen emellan. Med utgångspunkt i dessa tankefigurer antogs hela system etableras i form av sociala, ekonomiska och politiska ordningar som missgynnade kvinnor.
Tills alldeles nyligen var detta synsätt gängse i Sveriges offentliga samtal, men det har alltmer kommit att ifrågasättas av ett annat perspektiv. Här avgränsas könet till det själsliga planet. Det innebär inte nödvändigtvis att könet ses som någonting som en person aktivt väljer, genom att anta en viss mental inställning. Men åtminstone antas personen kunna upptäcka sitt kön oberoende av sina kroppsliga attribut. Eftersom könet – eller ”könsidentiteten” – antas vara en mental fråga ses det också som möjligt att födas i fel kropp, vilket skapar behov av så kallade könsbekräftande behandlingar.
Viktiga men för långt gångna korrigeringar?
Inom båda perspektiven ovan ifrågasätts föreställningen att könet är en fråga om både kropp och själ. Alltså att könet måste omfatta både personens biologiska och mentala dimensioner, eftersom människan till sin natur är en förkroppsligad själ. Men ifrågasättandet sker på diametralt motsatta sätt. I det ena fallet skalas själen bort – könet ses bara som en fråga om kropp. I det andra fallet står själen tvärtom i fokus – kroppen ses som av perifer betydelse.
För den som vill hålla samman kropp och själ kan detta tolkas på två sätt, i likhet med frågan om ett glas vatten är halvtomt eller halvfullt. Å ena sidan, alltså: Båda synsätten har fel! Eller, å andra sidan: Båda synsätten rymmer viktiga insikter! I det senare fallet skulle perspektiven kunna ses som viktiga korrigeringar av tankegångar som har dragits för långt. Men givetvis riskerar också perspektiven i sig själva att utgöra för långt dragna resonemang.
Inte minst vi kristna har mycket att tacka de genusteoretiskt orienterade feministerna för. Det må vara att den kristna tron i grund och botten har en kroppsbejakande och holistisk hållning. Men samtidigt måste ändå medges att denna inställning har använts för att skapa och upprätthålla orättfärdiga maktstrukturer könen emellan. I praktiken har kvinnor och män inte betraktats som lika värdiga avbilder av Gud. Ett ofantligt antal genusanalyser har avslöjat skenheligheten i denna ordning genom kritiska frågor om varför kvinnor ska förpassas till vissa sfärer som en följd av sina kroppar, med ett stort mått av skyldigheter men endast en liten uppsättning rättigheter.
Men även om genusteorin har inneburit en viktig korrigering har den kanske också haft sina baksidor. Inte minst de senaste årens omsvängning indikerar att könet för många människor faktiskt handlar om någonting mer än bara kroppen. Att vi numera ger själen stort utrymme skulle på samma sätt kunna ses som en viktig korrigering. Även denna andliga ansats har dock sina baksidor. Jag ser åtminstone tre tänkbara problem. Att betrakta könet i strikt mentala termer riskerar att leda till begreppsliga meningslösheter och på sikt vrida klockan bakåt, samt skapa grogrund för en förminskande syn på den mänskliga kroppen. Detta trots att perspektivet i dag framhålls som radikalt och framåtsträvande.
Meningslöst, bakåtsträvande och förminskande
För det första: Det är inte en enkel sak att definiera saker och ting i upplevelsetermer. Hur ska vi förstå påståenden i stil med att vi är det kön som vi upplever oss vara? En möjlig tolkning vore att en person blir kvinna eller man genom att uppleva sig vara just kvinna respektive man. Vad jag kan förstå förutsätts ofta denna tolkning i det offentliga samtalet – upplevelsen antas konstituera könet. Med en formell definition skulle det kunna uttryckas enligt följande: ”Kvinna/man = Upplevelsen av att vara kvinna/man”. Ett avgörande problem med denna definition är dock att den är cirkulär och därför begreppsligt meningslös. Hur kan jag veta om jag upplever mig vara kvinna eller man om upplevelsen är vad som gör mig till kvinna respektive man? Med ett tekniskt språk innesluts det ord som ska definieras (kvinna/man) i sin egen definition. Därmed går definitionen runt, runt utan ände. Det framgår tydligt om vi vidareutvecklar den formella definitionen ovan: ”Kvinna/man = Upplevelsen av att vara… upplevelsen av att vara … upplevelsen av att vara …” i all oändlighet.
För det andra: Av rent logiska skäl kan alltså inte upplevelsen av att vara ett visst kön göra en person till detta kön. Men det finns också ett annat sätt att definiera könet i upplevelsetermer. I detta fall blir inte personen kvinna eller man genom att uppleva sig vara kvinna respektive man (vilket vore cirkulärt) utan genom att uppleva sig vara kvinnlig respektive manlig. Enligt denna könsdefinition antas könet konstitueras genom diverse stereotypa föreställningar om (eller uttryck för) könen. Stereotyperna kan röra skilda ting, exempelvis preferenser i form av leksaker, fritidssysselsättningar, klädstil, studieinriktning och yrke. Även denna tolkning verkar ofta förutsättas i det offentliga samtalet. Den kommer bland annat till uttryck i barnlitteraturens värld genom böcker som ”Jag är Linus – En pojke med snippa” och ”Jag är Bella – En flicka med snopp.” Trots sin vagina verkar Linus genom sina pojkaktiga preferenser (leka med bilar, avsky mot klänningar) bli en pojke, alltmedan Bella (som gärna vill leka med dockor, klä sig i klänning) av samma skäl tycks bli en flicka sin penis till trots.
Som synes vänder detta ut och in på genusperspektivet. Om dessa föreställningar vinner fäste finns här stor potential att på sikt pressa könen till separata sfärer och så vrida klockan bakåt. Detta har också uppmärksammats av genusforskarna. Exempelvis har ovan nämnda Yvonne Hirdman uttryckt följande: ”Att […] tro att man är fri från […] kulturella avlagringar av genus, att det finns något opåverkat rent ’där inne’ som vet att det är en pojke, eller flicka, man eller kvinna, är ju självfallet idiotiskt: det enda man vet är att man medvetet, men mest omedvetet anammat dessa stereotypa bilder av kön, och det är dessa föreställningsikoner man känner att man ’är’ och vill bli.”
För det tredje: Förutom ovan nämnda problem tycks det mentala perspektivet på könet även kunna innebära ett förminskande av den mänskliga kroppen. Förvisso visas ett stort intresse för denna kropp, som vid behov ska korrigeras för att överensstämma med personens upplevda kön. Men det verkar vara just upplevelsen – det själsliga, mentala – som antas konstituera mig som den jag är och som därför också bestämmer mitt kön. I så fall är inte kroppen en del av personen som sådan, dennes ”jag”. I stället för att ses som en förkroppsligad själ tycks människan betraktas som en själ fången i ett kroppsligt skal. Notera föreställningen att personer kan födas i fel kropp. Men kan kroppen ha del av min värdighet som människa om den inte samtidigt är en del av mig?
Avslutande reflektioner
Vi kristna är inte ensamma om att tillskriva människan en alldeles särskild värdighet, just i hennes egenskap av att vara människa. Denna övertygelse delas av flera andra religiösa och sekulära livsåskådningar. Men om människan har en särskild värdighet, så saknar också allt det som inte är en del av människan samma värdighet. Ur detta perspektiv är det angeläget att hålla ihop kropp och själ. Om kroppen och själen hänger ihop – om det materiella och andliga inte lever sida vid sida utan bildar en gemensam verklighet i form av den mänskliga personen – så måste även könet i någon mening vara en fråga om både och. Det kroppsliga återverkar då på själen, liksom själen återverkar på kroppen.
Det är dock inte riskfritt att göra könet till en fråga om mer än bara kroppen. Såväl historiskt som i vår tid har det lett till förödande konsekvenser för världens kvinnor. Alla holistiska tolkningar av könsbegreppet måste därför vägledas av övertygelsen att kvinnor och män besitter samma värdighet. Tolkningarna måste också vägledas av insikten att kroppen inte förutbestämmer själen på sådant sätt att alla kvinnor har samma karaktärsegenskaper, och på samma sätt för männen, utan att det finns stort utrymme för individuell variation.
Både genusperspektivet och det nya, mentala, perspektivet på kön bidrar med viktiga insikter. Men de verkar bli problematiska i renodlad form. Ur ett politiskt perspektiv kan det tyckas odelat positivt att öka människors handlingsutrymme, i detta fall genom att tillhandahålla inte bara vuxna utan även barn möjligheter att ändra såväl biologiskt som juridiskt kön. Men om min argumentation i denna artikel håller, så vilar en sådan politik på övertygelser som inte är invändningsfria. Diskussionen om transvården stannar ofta vid de i och för sig viktiga frågorna om risken för biverkningar från behandlingarna eller att patienterna ångrar sig i efterhand. Men i förlängningen torde inte de föreställningar som underbygger de politiska förslagen återverka bara på de personer som upplever sig vara födda i fel kropp. Hur vi ser på könet påverkar i slutändan oss alla. Det kan därför finnas anledning att stanna upp och reflektera. Vilken köns- och människosyn vill vi låta vägleda vårt samhälle?
Referenser
Om regeringens lagförslag, samt om socialministerns och RFSL:s uttalanden, se Expressen. 2021. ”Regeringen: Barn från tolv år ska kunna byta kön”.
Omnämnda barnböcker är författade av Camilla Gisslow och utgivna på Tallbergs förlag.
Katolska kyrkans katekes. Del 1, avdelning 2, kapitel 1, § 6.
Yvonne Hirdman. 1988. ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”. Kvinnovetenskaplig tidskrift.
Yvonne Hirdman. 2021. ”I fängelset som kallas kvinna”. Kvartal. (Citatet är taget från denna artikel.)
Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet.
Ur Signum nr 2/2022.