av BARBARA CROSTINI
– Apropå debatten om könsjustering och könsidentitet hos unga.
Den pågående debatten om att sänka åldern för könsjustering i Sverige och i Europa har gett ny fart åt intresset för denna heta fråga i den allmänna debatten. Några balanserade och välinformerade artiklar diskuterar frågan på djupet i detta nummer av Signum, med olika perspektiv och underlag för reflektion. Orsakerna till den exponentiella ökningen av antalet tonåringar som kontaktar vården för könsdysforiutredning är inte helt klara. En del av förklaringen kan vara hur ämnet hanteras i medier, sociala såväl som andra, där endast ett narrativ tillåts angående transpersoners identitet. Könskirurgi presenteras som en lösning på känslor av alienation och obehag, även om det dyker upp allt fler fall av personer som ångrat sig, och som fördömer hur svekfulla budskap ges till ungdomar i en utvecklingsfas präglad av sårbarhet och otillräcklig kunskap. Många drar därför slutsatsen att dessa drastiska och ofta irreversibla ingrepp bör undvikas. Att medicinskt göra klara distinktioner och sätta upp tydliga gränser för de beslut som fattas är centralt på den praktiska nivån. Men den omgivande kulturen är också en viktig faktor i frågan. Hur kan dessa känsliga unga människor få hjälp att hantera sina frågor på ett ansvarsfullt sätt?
Den svåra relationen mellan kropp och personlighet blir brännande under puberteten, när de reproduktiva organen förändras till obekanta former, och den sexuella aktiviteten är begränsad och bunden till en rad attityder och relationer som behöver redas ut, upplevas, och långsamt utvecklas. Den processen kan ta en livstid eller mer. Varför antas eller tillåts unga människor att tro att en perfekt version av dem själva ska kunna uppstå plötsligt, genom att hantera dessa subtila och känsliga frågor genom fysiska och medicinska (även psykiatriska) insatser? Vilken är processens plats i förhandlingen om detta komplexa område? I vårt otåliga samhälle frodas photoshoppade självbilder, som ger bekräftelsetörstande ungdomar beundran och tillhörighet.
Som Christoffer Wedebrand påpekar, bidrar dessutom de vägar till förändring, som presenteras för ungdomar som lösning på deras problem, till att könsrollerna förstärks på ett sätt som transidén inte kan höja sig över. Wedebrand beskriver en attityd som historiskt kan förstås som en typ av modern gnosticism. Enligt denna starka strömning skapar sinnet och fantasin den enda verklighet som vi behöver. Kroppsliga behov och begränsningar kan överskridas. Förfinade medicinska tekniker ger oss de metoder som vi behöver för detta överskridande och stärker illusionen av allsmäktighet. Som en konsekvens av detta formas den personliga identiteten enligt personens egen mytologi, oberoende av de detaljerade konkreta omständigheter som definierar varje individs unika tillvaro – med början i den egna kroppen. Identiteten byggs helt upp av de egna strävandena. Denna typ av eskapism tillåter ungdomar som känner sig obekväma med sin könstillhörighet – så som man känner sig obekväm i ett par nya skor – att manipulera sin verklighet, att skapa och leva sin egen myt. Blomnamnsflickor blir till krigspojkar, och alla omkring dem går med på att spela med i ett spel med höga insatser.
Om Wedebrand visar hur även undergrävda könsroller ofrånkomligen förs vidare, understryker Claude Habib det stödnätverk som denna mentalitet skapar bland välmenande kamrater, i synnerhet bland empatiska kvinnliga vänner, på en skala från tolerans till efterliknande. Familjens känslomässiga engagemang i en sådan smärtsam självurskiljande process kretsande runt könsförändring sker under samhällets dömande blick. Den moder som önskar skrika ut smärtan över den identitetsvridning som sådana incitament skapar hos det barn hon namngett och närt, kommer att få uppleva sig utstött. De olika sidorna i denna debatt är förutbestämda, och går inte att ifrågasätta.
I den mån transvestism sägs handla om identitet snarare än endast fysiska hormonobalanser, måste de diskuteras inom de större referensramar som handlar om vad det är att få och att bilda en mänsklig identitet. De omständigheter som är oss givna är inte alltid de vi skulle önska, men för att verkligen vara inkarnerade människor är det i våra omständigheter som vi måste börja. Dessa omfattar inte endast vår fysiska form – inklusive våra sexuella attribut – utan också den förhandling med omgivningen som vår mognad innebär, i första hand representerad av familjen som känslomässig och relationell kärna – föräldrarna som bestämde våra namn, gav oss våra första förebilder för beteende, och under vilkas blick (och juridiska ansvar) tonårstiden utspelar sig. Att tillåta tolvåringar att själva bestämma om sin könstillhörighet uppmuntrar en naturlig flykt in i myten, som ofrånkomligen leder mer till alienation än till frid. Det tynger dem med obegripligt tunga frågor som de borde få en livstid att utforska i frihet. Det förstärker dessutom hotet mot de familjeband som ska hjälpa barnen att överleva tonåren, band som redan är uttöjda under de helt normala spänningarna mellan generationer.
Att upptäcka sig själv i frihet kan inte göras om man blir inklämd i myter som livet inte kan upprätthålla. Att tvinga föräldrar och samhället i stort att spela mytologiska roller som går emot kärnan i våra antropologiskt prövade modeller skapar inte en sann miljö som ger mognaden stöd. Vad det betyder att vara kvinna eller man är bara en komponent av innebörden i att vara en mänsklig varelse. Mer specifikt kan sexualiteten levas ut helt och fullt eller helt avvisas. Det är ett fritt val. Men för att kunna göra det valet ansvarsfullt, och utan att hindras av fördomar om könen, behövs det såväl tid som erfarenhet. Att låta unga människor följa modenycker stärker illusionen att livet helt är i våra egna händer, något som är lika sant som andra gnostiska myter. Att i stället glädjas åt de gränser vi har, och att låta dessa gränser leda oss till fullkomning, kräver rejäl mognad, en mognad som ofta nås genom de ofrånkomliga möten med gränserna som vi drabbas av i form av svårigheter, sjukdom eller praktisk nödvändighet.
Den oändliga potentialen hos ett nyfött barn, vars enda egentliga gräns är könstillhörigheten, kan paradoxalt nog endast leda till ett blomstrande liv genom att fler gränser tillkommer, så att den vaga potentialen fullkomnas i ett verkligt liv. Genom att acceptera vår kropps gränser, och även samhällets gränser, blir vi de vi är, och växer in i vår fulla identitet som den ursprungliga oändliga potentialen – hur svindlande underbar den än är att möta vid födelseögonblicket – inte är i närheten av. Att skapa sin egen identitet är en absolut rättighet, men att tro att detta kan göras utan förebilder, utan gränser, utan andra människors åsikter, är inte bara farligt utan ofta också destruktivt. Det psykiska välmående som friheten är menad att skapa förstörs oftare än det stärks.
Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 2/2022.