av SYSTER INGRID OSB
Är det ödmjukhetens renässans vi bevittnar?
Utnämnda ministrar, idrottsstjärnor, artister och andra offentliga personer, många är de som talar om den ödmjukhet de känner inför sina uppdrag och uppgifter. Googla på exempelvis ”fotboll ödmjukhet” eller ”ödmjukhet politiker” om du inte lagt märke till detta.
Det är fullt möjligt att de många som berättar om den ödmjukhet de känner faktiskt är uppriktiga. Och i den mån de menar allvar är det hoppingivande. För det borde tyda på att vi lever i en tid då man sätter andras bästa framför den egna agendan, lyssnar eftertänksamt, premierar samarbete framför individualism och tar ansvar även när det är obekvämt. Inte stoltserar med att ha fått rätt. Och, inte minst, står för och ber om förlåtelse för begångna felaktigheter. Erkänner att det inte är det egna jaget och dess idéer universum kretsar kring.
I denna samtidsspaning slås jag av att det oftast talas om ödmjukhet inför något, innan man mött den krassa verkligheten i ett uppdrag. Desto mer sällan hör man någon vittna om den ödmjukhet de känner i efterskott. När korten ligger på bordet och var och en kan bedöma resultatet. Och här uppstår ett glapp. Är ödmjukhet endast ett signalord? Som framför allt används för att stärka det egna varumärket, för att det låter bra och, ja, ödmjukt.
För är det inte så att det är relativt lätt, till och med naturligt, att känna sig ödmjuk inför en ny eller avgörande uppgift? Man står där med såväl förhoppningar som farhågor och hoppas kunna använda de gåvor man har så väl som möjligt.
Men desto mer utmanande är det att fortsätta vara ödmjuk under resans gång med de utmaningar och svårigheter som möter. Oavsett om det gäller en fotbollsmatch, ett politiskt uppdrag eller oss var och en i vårt vardagliga liv. För när mina egna uppfattningar utmanas, begränsningar blottas, andra människor och tillvaron i stort ställer sig i vägen för mina planer – det är då det börjar kosta på att försöka vara ödmjuk.
Den som med uppriktighet kan visa sig ödmjuk när såväl segrar och förtjänster som tillkortakommanden och fel ligger i öppen dager, har nått en hög grad av mognad. Att vara ödmjuk i segerns stund kan visa sig lika svårt som när det står klart att man gjort felbedömningar och misstag. Så sanningshalten i att någon uttrycker sin ödmjukhet kan inte prövas annat än i efterhand. När allsvenskan är avgjord, mandatperioden är över, ridån har gått ner eller texten är skriven. Gärningar talar ju som regel tydligare än aldrig så många ord.
Den helige Benedikt ägnar ett omfattande kapitel i sin klosterregel åt just ödmjukheten. Ingen som gjort sig mödan att läsa och söka förstå kan längre se ödmjukheten som något lättvindigt. Det är en livslång process, med många fallgropar, svårigheter och utmaningar. Inte av arrangerat slag utan för att det är så livet ter sig när vi vill ta det på allvar. Benedikt beskriver tolv steg, som inte är en linjär utveckling utan snarare olika facetter av vad som kan hjälpa oss att vinna ett ödmjukt sinne. De tolv stegen leder inte upp i rampljusets sken, utan ner på jorden. Ödmjukhetens steg leder in i verkligheten om oss själva, med såväl goda som dåliga egenskaper, tills vi står stadigt rotade i tillvaron. Målet? Det är egentligen inte ödmjukheten i sig utan fullkomlig kärlek. Att kunna leva vidhjärtat, utan fruktan och ängsliga blickar på vad som kan tjäna mina intressen bäst. Så paradoxalt nog är ödmjukhet ett högt anspråk, trots ordets jordbundna rötter. Det latinska ordet för ödmjukhet, humilitas, kommer från humus som betyder jord.
Benedikts Regel är knappast ett humoristiskt dokument, och ändå finns det passager som tycks skrivna med glimten i ögat. Som när det står att man inte ska vilja kallas helig förrän man är det – för att det ska sägas med desto större sanning. En vänlig, men tydlig, påminnelse om att vi så gärna vill klä oss i lite bättre kläder än de som är sanna. Detsamma tror jag kan gälla för ödmjukheten. Vi ska inte vilja kallas ödmjuka förrän vi är det. Och, en verkligt ödmjuk människa skulle sannolikt aldrig hålla med om att hon är just ödmjuk.
Den ödmjuke känner man igen på de få orden heter det i Regeln. Den som säger sig känna ödmjukhet bör därför kanske akta sig för att alltför ivrigt uttrycka det. Utan hellre låta liv och gärningar vittna om denna inställning. Först då kan vi avgöra om det verkligen är en ödmjukhetens renässans vi lever i eller om det enbart är verbalt garnityr, lika innehållsrikt som nöjesfältets sockervadd.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2022-10-23
Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.