Olikheter är en tillgång

av SYSTER INGRID OSB
Den 21 maj är det tjugofem år sedan de sju bröderna i trappistklostret Notre-Dame de l’Atlas i Algeriet avrättades efter att ha blivit bortförda av islamistiska terrorister två månader tidigare. För det stora flertalet är brödernas liv och öde kanske främst känt genom filmen Gudar och människor. Filmen är inte en strikt dokumentär, men ger en gripande och trovärdig bild av livet i klostret, något som också Bernardo Olivera, generalabbot för trappistorden vid den aktuella tiden, lär ha gett uttryck för. För den som vill fördjupa sin kännedom om bröderna i Atlasklostret finns ett flertal böcker varav jag särskilt skulle rekommendera How far to follow av just Bernardo Olivera.

Martyrernas blod är kyrkans utsäde har det hetat sedan den tidiga kyrkans historia. Därför kan det vara värt att reflektera över vilken frukt vi skulle kunna bära till vår tid genom Atlasmartyrernas vittnesbörd.

Bröderna – Christian, Christophe, Luc, Célestine, Bruno, Michel och Paul – var en skara särpräglade personligheter. Några var intellektuellt lagda, andra föredrog det praktiska arbetet. Där fanns de med poetisk ådra, de pratsamma och de som föredrog tystnaden, några var lugna och saktmodiga, andra emotionellt utlevande. Det låter välbekant, inte sant? Så är det för oss alla i de olika gemenskaper vi är delar av. I församlingen, kommuniteten, på arbetet, i familj och släkt – överallt stöter vi på denna utmaning av att vara olika. Hur hanterar vi den?

Är det inte så att vi ofta upplever det annorlunda eller främmande som störande, något som skaver mot oss. Beroende på situation och temperament reagerar vi med olika taktiker: jämka och släta över, attack och övertalning, undvikande eller resignation. Alla dessa strategier kan ha sin plats, men risken är att de för oss bort från den tillgång som kan rymmas i olikheterna.

Bröderna i Atlasklostret var inte individualister som levde sida vid sida utan beröring med varandra. Nej, tvärtom är det just som gemenskap de kommer att bli ihågkomna, däri ligger styrkan och skönheten i deras vittnesbörd. Att det inte var en lättköpt eller enkel gemenskap kan man ana i de brev och texter som finns efterlämnade. Men svårigheten i att leva tillsammans ledde varken till likriktning eller flykt, istället öppnade de sig för möjligheten att se den andres olikhet som en gåva och en tillgång. Några ord ur Bernardo Oliveras tal vid begravningen ger en utmanande sammanfattning: ”Vi behöver bli störda och utmanade av den andres existens. Låt oss förbli öppna och känsliga för varje röst som utmanar oss.”

I talet syftade detta konkret på brödernas liv mitt i det omgivande muslimska samhället, men det är knappast en övertolkning att även se det som ett vittnesbörd om deras inbördes liv. För det enda hållbara sättet att öva det svåra, men värdefulla, förhållningssättet att se det annorlunda som något berikande är att göra det där vi befinner oss just nu. Med de människor vi har runt omkring oss dagligen. Det främmande vi möter på lagom avstånd kan kännas spännande, desto svårare är det med de olikheter som skaver mot oss i vardagen.

Flera av bröderna återkommer till den kraft som ligger i delandet av de mest vardagliga sysslorna. Bönen förstås, men i hög grad även det dagliga arbetet, gemenskapen vid måltiderna, några enkla ord vid arbetsdagens slut, mötet med byborna vars utsatta villkor de delade i djup solidaritet och kärlek. För dem var allt detta en möjlighet till att möta Kristus, inte ett hinder. Denna insikt gör inte nödvändigtvis livet enklare, men rikare och mera meningsfullt. Kanske kan man våga uttrycka det som insikten om att vi alla kan vara en form av sakramental närvaro för varandra.

Modet och viljan att se det annorlunda som något berikande tror jag är livsviktigt just i vår tid, vare sig det handlar om instängdheten orsakad av pandemin eller en hårdnande och alltmer kategorisk debatt i såväl samhälle som kyrka. Att låta sig störas av den andres existens skulle kunna göra oss mer ödmjuka och öppna för dialog och gemenskap. Det vore ett värdigt sätt att minnas de sju trappistbrödernas vittnesbörd.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2021-05-10

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna