BENGT SÄFSTEN
Socialstyrelsen i Sverige har ett övergripande tillsynsansvar för frågor som rör vård och omsorg. De senaste åren har myndigheten presenterat nationella utvärderingar som rör insatser vid depression, ångest och schizofreni, vid bröst-prostata, tjocktarms- och ändtarmskancer, samt tandvård. Socialstyrelsen har dessutom presenterat utvärderingar av kommunernas sociala omsorg av barn och unga.
Det är en delvis mycket bedrövlig bild som avslöjas. Kanske särskilt i ljuset av olika tekniska landvinningar, som får en betydligt större uppmärksamhet och har en högre status. Socialstyrelsen prioriterar arbete för att förstärka skyddet och omsorgen för barn och unga som av kommunernas socialtjänst är placerade i familjehem och hem för vård eller boende (HVB). Med siffror från tillsynsverksamheten slås man över hur det illa det står till i folkhemmet. Några få exempel från kommunernas socialtjänst belyser detta.
Tio gånger fler barn och unga som är tvångsplacerade har vårdats för självskadehandling än i den övriga befolkningen. För barn och unga placerade i familjehem är andelen sju gånger högre.
Dödligheten är nästan fem gånger så hög bland barn och unga som varit tvångsplacerade, jämfört med andra barn och unga.
Andelen unga placerade som regelbundet använder antidepressiva läkemedel, sömnmedel och antipsykotiska läkemedel var 15–19 gånger högre jämfört med barn och unga i den övriga befolkningen.
Andelen som regelbundet använder ångestdämpande läkemedel eller melatonin var 12 gånger högre. För ADHD-läkemedel var andelen 9 gånger högre. Vad gäller unga i familjehem var användningen av psykofarmaka 4–7 gånger vanligare än för övriga unga.
Barn och unga som är placerade ges inte samma möjligheter som andra barn till ett gott vuxenliv. Bland de 17-åringar som placerades före 10 års ålder hade endast sex av tio grundläggande behörighet till gymnasiet. Det är mycket oroande, eftersom utbildning är den enskilt viktigaste faktorn för ett gott vuxenliv. Ekonomiskt bistånd är vanligare bland unga vuxna som varit placerade inom den sociala barn- och ungdomsvården än bland dem som inte varit placerade. Var tionde ung vuxen med ekonomiskt bistånd hade tidigare varit tvångsplacerad av socialtjänsten.
Barn och ungdomar kan inte föra sin egen talan på samma sätt som vuxna. Därför behöver alla som arbetar med dem aktivt identifiera, förstå och bevaka deras bästa åt dem. Tvångsplaceringarna i HBV-hem sker med stöd av lagen. Men många barn och unga som är placerade av kommunerna i den sociala barn- och ungdomsvården får alltså inte samma möjligheter som andra barn till ett gott vuxenliv. Det finns speciellt utsatta undergrupper, till exempel ensamkommande flyktingbarn som gått igenom svåra separationer och olika andra traumatiserande händelser men som reduceras till opersonliga ”ärenden” av svenska myndigheter (och kanske till sist utvisas ur landet). Andra speciella undergrupper utgörs av barn som är brottsoffer eller offer för trafficking. De fallen tycks ha ett ännu bräckligare skyddsnät.
Äntligen har man fått upp ögonen för att en (annan) undergrupp: unga vuxna (18–24 år) står utanför och aldrig tar sig in på arbetsmarknaden. Det fenomenet är inte enbart nationellt utan förekommer även i övriga Europa. Enligt tidningsuppgifter är antalet fall enormt stort: 77 000 ungdomar mellan 16 och 29 år har vare sig arbetat eller studerat under tre år i rad. 20 000 av dem har aldrig varit inskrivna på Arbetsförmedlingen. De riskerar att permanent hamna utanför samhället.
Varför har de blivit så att vissa unga vuxna fått svårigheter att bli självförsörjande – inte studerar, arbetar eller söker arbete? Gruppen som man kallar för ”Not in Employment, Education or Training (NEET) omfattar ungdomar som inte är i arbete, utbildning eller ”insatser”. Det japanska begreppet hikikomori används ofta synonymt och betyder ungefär ”den som drar sig undan”. Varför har det tagit så lång tid innan problemen synliggörs?
Det görs säkert ett gott arbete i det tysta, men Socialstyrelsens nationella översikter ger tydliga exempel också på något annat. Samhällets dikeskörningar är ökända. Socialtjänsten tycks ha anmärkningsvärt svårt att identifiera de verkliga risksituationerna för barn och unga. I vissa ärenden har oerhört dyrbara interventioner på individnivå enbart lett till mer elände. Prestige har lett till att problem inte synliggjorts, utan i stället dolts. Andra risksituationer och hela grupper har helt glömts.
Man kan snabbt erinra sig de upprörda känslor de så kallade vanvårds- och upprättelseutredningarna från 2011 gett upphov till – de visar hur samhället i sin fartblindhet hanterat unga i en tid nära oss. Problemen är alltså inte nya. Enskilda fall från modern tid visar att övergrepp i samhällets tjänst fortgår. Mot de minsta och svagaste. Men frågan om utanförskap tycks betydligt mer omfattande än vad som ryms inom socialtjänstens ramar, betydligt fler unga vuxna och deras familjer berörs. Spåren förskräcker. Det är lätt att förstå om det leder till att unga vuxna drar sig undan från samhällsgemenskapen när den kan ha dessa uttryckssätt.
Dessa frågor berör oss alla. Man kan inte fly in i att ”alla har sitt”. Lidandet kanske finns i den egna familjen, i klassen, i församlingen. I dessa situationer krävs också att kyrkan som en del av samhällsgemenskapen engagerar sig för alla grupper som står utanför. Särskilt det karitativa arbetet och socialläran har här yttersta dignitet. Ytterst handlar det om synen på människovärdet.
Bengt Säfsten 2013-09-28
Socialstyrelsens rapporter här
Arbetsförmedlingens rapport här
Sveriges Radio 2013-06-13
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5562852
Se även Svenska Dagbladet Näringsliv 2013-06-08
https://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/20-000-unga-riskerar-permanent-utanforskap_8247464.svd
Svenska Dagbladet, opinion, 2013-03-07
https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/placerade-barn-mar-daligt_7973378.svd
Se även den brittiska regeringens rapport från 2013-08-22