Ondskan – det mest religiösa hos Rolling Stones?

av JOHAN WALLESJÖ
När The Rolling Stones 80-årige trumslagare Charlie Watts nyligen gick bort, kallades han i flera medier för ”motvikten” eller ”motsatsen” till det snart 60 år gamla rockbandets mer hedonistiska personligheter Mick Jagger och Keith Richards.

Mycket kan sägas om Rolling Stones långa och makalösa karriär, där album som Beggar’s Banquet, Let it bleed och Exile on Main Street bara är några odiskutabla milstolpar i rockhistorien. Men till skillnad från exempelvis Bob Dylan och Leonard Cohen, som i likhet med Stones antog sina artistiska former på 1960-talet, har musikkritiker troligen ganska sällan legat sömnlösa, grubblande över textens djupare mening i en Stoneslåt. Antagligen har heller inte enskilda textrader i sig själva etsat sig fast i lyssnarens medvetande på samma sätt. Bandets uttryck har från början och fram till i dag alltid i någon mening representerat urkraften från 60-talets ungdomskultur.

Därför har det också varit alltför lätt att i dag kritisera Rolling Stones för att vara ett band som visserligen för det mesta hållit rock’n roll-fanan högt, men heller inte har åldrats särskilt väl längs vägen. Emellertid finns det bottnar och skikt även i Jagger/Richards låtskrivande, även om ett existentiellt sökande med religiösa förtecken inte framträder som hos Dylan och Cohen. Både när det gäller religion i allmänhet och Bibelns texter i synnerhet har bandets två frontfigurer uttryckt en ambivalens. Mick Jagger ska ha sagt i en intervju: ”I don’t have belief in the Holy Book” (Jag tror inte på den Heliga Boken). Medan Keith Richards har yttrat: ”I read the Bible sometimes but it bores me to death” (Jag läser Bibeln ibland men den tråkar ut mig till döds).

Å andra sidan har Jagger framhållit en intressant kluvenhet inför religion och hur denna kan påverka låtskrivandet på ett mer undermedvetet sätt: ”I’m very ambivalent about religion. When you write songs, you think it’s going to be about one thing and something else creeps in, and you make that the theme” (Jag känner mig väldigt ambivalent till religion. När du skriver sånger tänker du att de ska handla om en särskild sak, då någonting annat istället smyger sig in och blir sångens tema).

Bibelns texter med dess personligheter har faktiskt smugit sig in och kan ibland vara påtagligt närvarande i Stoneslyriken. I sången Saint of me från 1997 dyker tre bibliska gestalter upp; Paulus, Johannes Döparen och Salome. Jagger sjunger om Paulus: ”Saint Paul the persecutor/Was a cruel and sinful man/Jesus hit him with a blinding light/And then his life began” (Den helige Paulus förföljaren/Var en grym och syndfull man/Jesus slog honom med ett bländande ljus/Och sedan började hans liv).

Beggar’s Banquet från 1968 valde bandet att göra en tolkning av Prodigal Son – en sång starkt förknippad med Stones vid det här laget men som hade skrivits och spelats in av bluessångaren Reverend Robert Wilkins några år tidigare. Ett låtval som är intressant på ett album som bland annat skildrar negativa och bittra drogerfarenheter. Prodigal Son är Lukasevangeliets berättelse om den förlorade sonen i en modern men ändå tidlös bluestolkning, och där fadern mycket riktigt till slut går sonen till mötes; ”Well, father said, see my son comin’ home to me, comin’ home to me, Father ran and fell down on his knees, said, sing and praise, Lord have mercy on me” (Fadern sade, se min son som kommer hem till mig, kommer hem till mig, Fadern sprang och föll ner på sina knän, och sade, sjung och lovprisa, Gud var mig nådig).

På samma album finns även sången om den där bibliska potentaten, den som i dagligt tal också sägs läsa just Bibeln på ett alldeles särskilt sätt. I Sympathy for the devil är jaget nämligen ingen mindre än djävulen själv, som villig tar på sig ansvaret för en rad händelser i världshistorien – från Jesu tvivel på sig själv till mordet på tsaren i Sankt Petersburg, andra världskrigets blietzkrieg och Kennedymorden.

Men som sig bör inleder han med att presentera sig själv; ”Please allow me to introduce myself/ I’m a man of wealth and taste/ I’ve been around for a long, long years/ Stole million man’s soul an faith” (Tillåt mig att presentera mig/Jag är en man med rikedom och smak/Jag har varit här under många många år/Stulit miljoner människors själar och tilltro). Djävulens gäckande gestalt beskrivs så här i en rad: ”Pleased to meet you/Hope you guessed my name/But what’s confusing you/Is just the nature of my game” (Trevligt att träffa dig/Hoppas att du gissat mitt namn/Men vad som förvirrar dig/Är min aktivitets karaktär).

Intressant nog kan den sångtext hos The Rolling Stones där religionen spelar störst roll som helhet, vara just denna som handlar om när ondskan och synden tar gestalt, blir påtaglig och kontrasteras mot det grundläggande goda i tillvaron. En aspekt som Stones förvisso har undersökt grundligt genom åren.

Med anledning av Charlie Watts bortgång kan man därför också fundera över denne mans betydelse på ett djupare plan för det monumentala rockband han var medlem i allt sedan 1963. Vad handlade hans omvittnade roll som motvikt om?

Kanske var det så att den tystlåtne trummande Watts med sina stoiska drag på och utanför scenen, hans ovilja att själv stå i centrum för att låta andra skina – med allt detta också berättade något väsentligt för bandets betydligt mer extroverta frontfigurer, som i all sin briljans ibland också har tyckts försvinna bort som förlorade söner?

Johan Wallesjö 2021-09-05

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.