Ovärderlig omsorg vid tidens gräns

av SYSTER INGRID OSB
För en tid sedan fick jag tillbringa några dygn tillsammans med min mormor strax innan hon gick bort. Ingalunda en självklarhet för den som lever i kloster, något som bidrog till att göra denna tid extra dyrbar. I dödens närhet är det som att tid och rum suddas ut. När kropp och sinne blivit skört är det inte stunden för stora samtal, däremot är närvaron värd allt. Kanske påminner man varandra om värdefulla minnen, delar ett sedan årtionden gemensamt skämt och befäster relationen. Framför allt sitter man tyst i varandras närhet. Båda är på väg att bryta upp – den ene från livet här på jorden, den andre från den konkreta kroppsliga relationen. Ja, tid och rum får helt andra dimensioner än i vardagens många göromål.

Men tiden försvinner inte riktigt, snarare rör den sig i stora språng. Långa stunder av tystnad, vila och inåtvändhet kan plötsligt bytas till ett snarast akut läge för den som inte kan gå på toaletten på egen hand. Tiden som nyss stod stilla springer plötsligt i väg, driven framåt av kroppens behov. Allt det man som ung och frisk tar för givet är plötsligt att helt projekt, eller en omöjlighet.

Under mina dygn hos mormor slog det mig (trots att jag vet det sedan innan) att det finns en underström i tillvaron: Alla de undersköterskor och vårdbiträden som dag och natt, helg som vardag – oavsett pågående regeringskris eller den senaste stormen på Twitter – duschar, stöder, trugar mat och medicin, kammar, klär på och av dem som inte längre klarar det på egen hand. Och gör det med omsorg, värme och medkänsla. Trots att förutsättningarna ofta är alltför knappa.

Alla som försökt hjälpa en annan person, det må vara med stödstrumporna, tandborstningen, toalettbehoven, eller att få i sig mat och dryck, vet att det inte alls är särskilt lätt – hur mycket god vilja man än har. Det är milsvid skillnad (inte minst för den som tar emot hjälpen) mellan nybörjaren och den som i sin egen kropp besitter kunskapen hur man reser, sätter, tvättar och vänder en annan människa. Det krävs förmodligen lika mycket övning här som för att bli skicklig på ett instrument eller i en idrott. Skillnaden är att det alltid är skarpt läge för den som vårdar.

Mormor hade hemtjänst, flera gånger dagligen och den sista tiden även på natten. ”Man kan alltid jobba inom hemtjänsten” är ett ganska vanligt uttryck, säkert har jag själv också tänkt så. Aldrig mer kommer jag att tänka att vem som helst kan göra det arbetet. Den som ringer på och går in har ingen aning om vad som väntar. Allt kan vara lugnt och under kontroll. Men det kan lika gärna ha hänt en olycka i sängen, ett fall på väg ut i köket eller byggts upp ett dåligt humör och frustration över den egna begränsningen. Det faktum att vården sker i hemmiljö kan säkert också bidra till en mer utsatt situation – för båda parter. Beredskapen att hantera situationen, oavsett hur den ser ut, ställer stora krav på att kunna ta in en situation och bedöma vad som är bäst, just här och nu. Lägg dessutom till att det i hög grad är ett ensamarbete. Att efter ett besök som varit svårt eller frustrerande ensam sätta sig i bilen och kunna koppla om för att möta nästa person med vänlighet utan att låta frustrationen spilla över ställer krav på mognad och ett professionellt förhållningssätt.

Foto: Wikimedia commons.

Den omdömesförmåga, värme, inlevelse och kunskap jag fick se prov på hos mormors hemtjänst var fantastisk. De bidrog i hög grad till att mina dygn tillsammans med henne blev så värdefulla. När de med jämna mellanrum ringde på var det aldrig ett störande inslag, utan en trygghet och förvissning om att mormor fick ha det så bra det bara var möjligt. Trots ålder, sjukdom och svaghet kunde vi vara just mormor och barnbarn. Gränsen mellan tid och evighet är så tunn i dödens närhet att även den som sitter bredvid får ana en större verklighet, i sanning en nåd. Kroppen är inte ett utslitet skal som kan ignoreras utan del av en älskad människa och värd all omsorg och respekt.

Troligtvis invänder någon nu att det inte alltid fungerar bra. Dessvärre är den invändningen säkert berättigad. Att missförhållanden uppdagas och kan rättas till är otroligt viktigt. Däremot tror jag inte att fel främst beror på medvetet slarv eller ont uppsåt, snarare på bristfällig introduktion, tidspress och okunskap om vad arbetet verkligen innebär. Att den vård och omsorg mormor fick utgör ett positivt undantag synes mig osannolikt. Snarare tror jag att den är ett exempel på det ovärderliga arbete som utförs, oftast i det tysta, av 210 300 vårdbiträden och undersköterskor (varav många inom äldrevården) dygnet runt, året om. Ovärderligt, och just därför behöver det verkligen värderas högt.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2021-09-07

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.