Ingen partipolitik i kyrkan

av ULF JONSSON Nu i dagarna, från den 6 till den 19 september, pågår röstningen i Svenska kyrkans kyrkoval. Ett fenomen som sedan länge kritiseras i dessa sammanhang är att de politiska partierna kan ställa upp nomineringsgrupper till kyrkomötet. Inför årets kyrkoval har den kritiken vuxit sig starkare och den kommer från fler håll än tidigare.

Särskilt värt att notera är att flera av Svenska kyrkans biskopar inför årets kyrkoval har förklarat att de politiska partierna inte har i kyrkomötet att göra. Ärkebiskop Antje Jackelén sade i en intervju i våras (Dagen 21/4) att kopplingen till de politiska partierna är en anakronism som bör avskaffas. Även de tidigare ärkebiskoparna Gunnar Weman och KG Hammar har i somras offentligt förklarat att de politiska partierna är destruktiva för kyrkan och att de inte hör hemma i kyrkans ledning. De tre ärkebiskoparnas uttalanden leder tankarna till förslaget som biskopen av Växjö, Fredrik Modéus, lade fram i sin doktorsavhandling år 2015, om att de som regelbundet deltar i kyrkans gudstjänstliv kunde skapa egna beslutande organ som är oberoende av de partipolitiskt tillsatta organen.

I den nuvarande ordningen för val till kyrkomötet har rester av det gamla statskyrkosystemet överlevt skilsmässan mellan Svenska kyrkan och staten år 2000. Ända sedan reformationstiden har Svenska kyrkan varit underordnad landets politiska ledning (regering, riksdag, respektive kungamakt). Och med inspiration från den legendariske socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg behöll de politiska partierna under 1900-talet ett fast grepp om kyrkomötet, utifrån tanken att kyrkan behöver kontrolleras av statsmakten. Dessutom kunde partierna därigenom främja den egna politiska agendan genom att instrumentalisera kyrkan för sina politiska syften.

Men under 1900-talet vann samtidigt tanken på religionsfrihet allt större stöd bland befolkningen, och idén att politiker ska detaljreglera människors religionsutövning framstod som allt mer förlegad. Inte desto mindre har politiker av olika kulör varit ovilliga att ge upp sitt inflytande över Svenska kyrkan. Därför får Svenska kyrkan finna sig i att kyrkomötets beslut om hur gudstjänster ska firas och vad man ska tro på fattas av ledamöter som till största delen sitter på partipolitiska mandat.

Det grundläggande problemet är att religionsfrihetstanken är oförenlig med att den politiska makten styr och ställer över folks religiösa tro och över samfundens interna angelägenheter. Men politiker avstår sällan gärna från makt. Och tre av riksdagens partier insisterar ännu i dag på att nominera kandidater till kyrkomötet: Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna. När statsminister Stefan Löfvén den 22 augusti meddelade att han lämnar posten som partiordförande för S inledde han sitt tal med att uppmana folk att gå och rösta i kyrkovalet. Det säger något om vilken vikt man ännu tillmäter frågan inom S. Och Centern krokar gärna arm med Sverigedemokraterna i syfte att hålla liv i åtminstone vissa delar av det politiserade nationalromantiska statskyrkosystemet.

Men kanske skymtar vi ändå så småningom början på slutet av denna i kristenheten udda kvarleva av ett gammalt statskyrkosystem. Rösterna som är kritiska mot den partipolitiska inblandningen i Svenska kyrkan blir allt fler, både inifrån och utifrån. Biskoparnas kritiska och modiga ställningstaganden förtjänar verkligen en särskild eloge. Och sedan många år tillbaka möter man återkommande en liknande typ av kritik på ledarsidorna i de stora dagstidningarna. Exempelvis skrev i lördags, den 11/9, Erik Helmerson på Dagens Nyheters ledarsida om det märkliga fenomenet att Svenska kyrkan vart fjärde år förvandlas till slagfält för politiska partier och att detta visar hur statsskadad Svenska kyrkan ännu är, 22 år efter att hon skilts från staten.

Det är dags att börja utreda hur lagstiftning, kyrkoordning och andra regelverk behöver omarbetas för att Svenska kyrkan ska bli fri från den partipolitiska styrningen av sina egna interna angelägenheter. Så kan Svenska kyrkan tillåtas bli det hon i sin kärna redan är – Sveriges i särklass största kristna trossamfund.

Ulf Jonsson 2021-09-12

Detta är en opinionstext.