av JOHN SJÖGREN
OS i Paris går mot sitt slut. Och man kan fråga sig vad vi mest kommer att minnas, de många fantastiska idrottsprestationerna eller debatten kring den uppmärksammade invigningen. Särskilt de som rör sig i kyrkliga kretsar lär inte ha kunnat undgå diskussionerna om teaterkreatören Thomas Jollys tableau vivant som framställde en dionysisk backanal i en sättning som förde tankarna till Leonardo Da Vincis målning föreställande den sista måltiden. Några uppfattade det som ett hån mot kristna och reaktionerna har varit starka bland många troende.
Debatten tog sig också till Sverige. I Svenska Dagbladet var Ann Heberlein tvungen att ta fram skämskudden. Att många kristna och konservativa högerdebattörer inte kunde se att det var Dionysos och Apollon som porträtterades, inte en variant av eukaristins instiftande, tydde inte bara på en lättkränkthet utan också på en pinsam brist på bildning. Johan Lundberg konstaterade i sin tur på sajten Rak höger att ”den nietzscheanska traditionen som hyllar allt överskridande har gått vinnande ur ännu en kraftmätning”.
När nu en tid har gått sedan invigningen är det måhända möjligt att betrakta den bortom den värsta polariseringen och de upprörda känslorna. Man skulle kunna se Jollys performance som en del av en rörelse som pågått i en stor del av västvärlden de senaste decennierna. Det handlar om en förskjutning där det tidigare marginaliserade alltmer kommit att placeras i centrum.
För Jollys tableau vivant kan ses som ett klassiskt uttryck för det karnevaleska. En iscensättning som vänder upp och ner på den etablerade ordningen och maktstrukturen, som ifrågasätter alltför snäva normer och levnadsmönster. Men som framförallt påminner majoritetssamhället om den marginaliserades och normbrytandes rätt att inkluderas i gemenskapen. Det är en manifestation för den goda mångfalden.
Karnevalens anda har dock traditionellt funnit sin funktion i kulturer som också bär på en föreställning om ett gemensamt centrum. Ett centrum där inte i första hand mångfald utan enhet betonas. I den kristna världen har detta centrum främst representerats av kyrkan. Kyrkobyggnaden i byns mitt har varit det konkreta uttrycket för detta. Mitt i stadens myller finns den plats där hela samhällets mångfald är ämnad att stråla samman i en enhetlig gemenskap som tillsammans riktar sin uppmärksamhet och vördnad uppåt, mot hela tillvarons källa, mot den Treenige i vilken mångfald och enhet helt och hållet sammanfaller.
När en sådan kultur vid stora publika händelser, till exempel en OS-invigning, symboliskt velat manifestera sitt väsen har oftast det gemensamma lyfts fram, det allmänmänskliga, det som går utöver individuella skillnader och binder oss alla samman. Kort sagt, enheten har betonats. Vad vi såg i årets invigning var i stället hur mångfald, inkludering och värdet av individuell unicitet lyftes fram. Karnevalen har med andra ord rört sig från marginalen till centrum. Men frågan är om det är där den gör mest nytta.
Karnevalens anda är alldeles livsnödvändig för en kultur som betonar enheten. Om den inte finns där för att påminna om mångfalden, om den utstötte och marginaliserade, kommer ett sådant samhälle bli auktoritärt och förtryckande. Det kommer vilja släta ut all mångfald till en förenklad enhet. Men i ett samhälle som saknar rörelsen och blicken mot en gemensam enhet, där endast mångfald och det individuellt unika betonas, kommer till sist centrumet helt att upplösas. Och utan centrum blir allting periferi. Ett sådant samhälle, utan gemensam kärna, riskerar att urarta till ett allas krig mot alla.
Idealet bör alltså vara en livgivande spänning mellan periferi och centrum, enhet och mångfald. En hållning som för den kristne ytterst har en metafysisk grund – i Honom, all verklighets källa, som på samma gång är en och tre, enskild och många.
John Sjögren 2024-08-08
Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.