av BERND HAGENKORD
Den som tycker att mycket verkar välbekant vid läsningen av den nya påvliga skrivelsen Gaudete et exsultate, har nog lyssnat mycket på eller läst mycket av påven Franciskus under senare år. Sedan dag ett har påven lagt fram sina temata om och om igen – troget hållit sig till den pedagogiska princip som säger att människan lär sig genom repetition, inte genom omväxling.
Att dessa ämnen är mer än en själasörjares betraktelser eller goda råd, blev tydligt redan i påvens första skrivelse Evangelii gaudium från november 2013 som med rätta betecknats som en programmatisk skrift. Nu kommer det en ny sådan skrivelse, ”Gläd er och jubla”, lyder titeln i översättning.
Därmed bär alla dessa stora skrivelser från påven titlar som innehåller ordet ”glädje”: Evangelii gaudium – Evangeliets glädje; Laudatio Si’– Lovad var Du; Amoris laetitia – Kärlekens glädje. Det finns en tanke bakom detta.
Här skulle jag vilja peka på tre saker som slagit mig. (För Vatican News har jag skrivit en utförlig introduktion eller sammanfattning.) För det första det praktiska anslaget. Påven vill att kallelsen till helighet ”med dess risker, utmaningar och chanser ska få anta gestalt”, skriver han. Han skriver inte om något, han skriver direkt till människorna. Han skriver till oss. Att skaka om och använda direkt tilltal har ju alltid varit utmärkande för påvens sätt att skriva och tala – här blir det ännu en gång särskilt tydligt.
Att alldeles konkret vara kristen
Och det hela blir till ett system. Med Thomas av Aquino sätter påven barmhärtighetsverken före bönen och gudstjänsten. Helighet av i dag – själv vill jag formulera det: att vara kristen i det 21:a århundradet – ska komma till uttryck i barmhärtighet. Och här använder han ett tydligt språk, till exempel i fråga om flyktingar och migranter eller när det gäller verbala övergrepp på hemsidor på nätet som kallar sig katolska eller när den kristna kallelsen förvrids genom att man bygger alltför mycket på egna förmågor eller prestationer. Detta är textpassager som också språkligt påminner mycket om Evangelii gaudium – kraften och styrkan i utsagorna visar hur viktiga dessa aspekter är för honom.
Själv kom jag vid läsningen några gånger att tänka på uttrycket ”Ingenting gott blir det om man inte åstadkommer det själv” (Es gibt nichts Gutes ausser man tut es, kortdikt av Erich Kästner [bilden t.h.], översatt av Anders Aleby, övers. anm.). Naturligtvis finns det filosofiskt goda, det som vi kallar Gud, men denne Gud får inte någon plats, han lämnas utanför, när tron på honom och hans kallelse till människorna inte förverkligas i praktiken. Just detta förefaller mig vara den röda tråden i påvens skrivelse.
Att öva sig i urskiljning
För det andra har vi motståndarna, frestelserna. Man kan läsa hela skrivelsen som en studie i andlig urskiljning, ”att pröva levnadsvägarna inför Gud”. ”Urskiljning behövs inte bara i extraordinära situationer, när vi ska lösa svåra problem eller fatta viktiga beslut. Urskiljningen är ett medel i kampen (sic!) för att kunna följa Herren bättre. Vi behöver ständigt urskiljning för att kunna känna igen Guds tidstabell och hans nåd så att vi inte missar den inspiration som Herren ger och för att inte låta hans inbjudan till andlig växt gå oss förbi” (avsnitt nr 169).
Påven använder alltså ordet ”kamp”. Uttryck som ”utmaning” eller liknande är uppenbarligen i påvens öron alltför harmlösa för att allvaret och dramatiken i händelseutvecklingen.
Djävulen
Motståndaren är den Onde, det onda i dess personifierade form. Djävulen. Påven ägnar detta ett eget stycke. Naturligtvis vet också han, att skriften på denna punkt inte kan uppfattas bokstavligt på ett enkelt sätt. Men samtidigt varnar han för att betrakta det hela som harmlöst. ”Vi ska alltså inte tänka att detta är en myt, ett skådespel, en symbol, en bild eller en idé. Denna felsyn leder oss till att sitta med armarna i kors, att bli slarviga och att falla offer för flera risker. Djävulen borde inte få behärska oss. Han förgiftar oss med hat, förtvivlan, avundsjuka och med våra laster. Han begagnar sig av vår oaktsamhet för att förstöra våra liv, våra familjer och gemenskaper” (avsnitt nr 160). Även här kan man tala om dramatik. Det är något står på spel. Att inrätta sig i språkliga eller teologiska bilder eller förklaringar hjälper inte. Även jag själv blev oroad av kraften i påvens tal om djävulen.
Och från detta onda utgår sedan på ett subtilt sätt de frestelser som vill föra oss bort från heligheten som är den kristnes väg av i dag. Den sällsynt klara framställningen om de gamla motståndarna, gnosticismen och pelagianismen, i skrivelsens andra kapital från avsnitt nr 35 rekommenderas för egna studier och för den dagliga examen som påven gärna ser att vi gör.
Klarspråk
För det tredje har vi tonläget. På några ställen har jag redan låtit det tona fram: påven använder sig av klarspråk. Och här har vi ytterligare en skillnad mot Evangelii gaudium: medan påvens första egna skrivelse också hade en del inslag av humor märks det nu att författaren har fem års erfarenhet som påve. Och dessa erfarenheter har inte fått honom att bli mer reserverad, tvärtom har erfarenheterna gjort honom klarare och tydligare. När påven skriver ”Därför kan vi inte göra anspråk på att vårt sätt att förstå verkligheten ger oss rätt att strikt övervaka hur andra ska leva sina liv” (avsnitt nr 46) riktar han sig till kyrkan, till dem ”som drömmer om en monolitisk lära där varje nyansering ska avvärjas”. Att påven om och om igen i tydliga ordalag upprepar denna svaga punkt visar hur viktigt den är för honom och hur avgörande han uppfattar att den är för det kristna livets framtid i det 21:a århundradet.
Ett annat exempel: flyktingar. Påven ser det som sin egen plikt att be kristna att ta emot flyktingar och migranter ”utan kommentarer, ursäkter och bortförklaringar”. I detta ämne har vi ju fått höra andra tongångar även ur kristna munnar.
”Om jag möter en människa som en kall natt sover under bar himmel kan jag välja att se henne som ett oväntat irritationsmoment, en onyttig dagdrivare, något störande, en besvärande tagg i mitt samvete, ett problem som politikerna borde ta i eller kanske till och med som en sopa som smutsar ned det offentliga rummet. Eller så kan jag reagera utifrån tron och kärleken och i denna person se en människa med samma värde som jag själv, en av Fadern oändligt älskad skapad varelse, en Guds avbild, en bror eller syster som är återlöst av Jesus Kristus. Det är att vara kristen! (avsnitt nr 98). Läs gärna vidare i styckena 101 och 102 där tonläget är detsamma.
Att glömma det åttonde budet
Likaså här: det påven skriver om katolska sociala medier slår an en särskild ton hos mig baserat på mina egna erfarenheter (läs vidare i avsnitt 115): ”man försöker kompensera sin egen otillfredsställelse genom att i raseri lasta av sig sin hämndlystnad. Det är påfallande hur man ibland helt går förbi det åttonde budet – du ska inte bära falskt vittnesbörd – under förevändning att man försvarar andra bud. Och på kuppen tillintetgör man skoningslöst andras anseende.”
Eller här: ”Samtidigt finns det kristna som vill gå en annan väg, den väg som kännetecknas av rättfärdiggörelse av egen kraft, av tillbedjan av den mänskliga viljan och den egna förmågan. Resultatet blir en egocentrisk och elitär självgodhet, utan sann kärlek. Detta kommer till uttryck i många hållningar som skenbart saknar samband: lagiskhet, fixering vid sociala och politiska prestationer, en pedantisk omsorg om kyrkans liturgi, lära och prestige, fåfänglighet i hanteringen av praktiska angelägenheter eller en överdriven fixering vid självhjälp och självförverkligande” (avsnitt nr 57). Det står nästan precis så redan i Evangelii gaudium, men tonen tycks mig nu hårdare på något sätt. ”Villfarelse” är ett starkt ord och ”tillbedjan” också, när det förekommer i ett religiöst sammanhang.
Vid det här laget har jag läst texten i påvens skrivelse flera gånger. Det förefaller mig, trots all dess skärpa, som att texten inte uttrycker någon bitterhet, och det känns viktigt att betona. Den som skriver vänder sig inte uppgivet mot motstånd som förhindrar en framåtriktad rörelse. Författaren vet med sig hur viktigt hans projekt är, det handlar om att vara kristen i det 21:a århundradet, och det kan bara uppnås om man lär sig att upptäcka den helige ande och Guds tilltal i världen av i dag. Och för det behövs det uppenbarligen klarspråk.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2018-04-09
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland och chef för Vatikanradions tyska redaktion. Texten på tyska finns här
Påvens skrivelse Gaudete et exsultate finns via länken här