av ANDERS EKENBERG
Anders Ekenberg, tidigare medarbetare i Signum och professor emeritus vid Newmaninstitutet, fick den 11 november ta emot 2024 års bibelpris av Svenska Bibelsällskapet och Sigtunastiftelsen. Motiveringen var hans insatser för att göra Psaltaren tillgänglig och sjungen i svenskt gudstjänstliv. Det föredrag som hölls vid tillfället återges här i bearbetad form.
Psaltaren är utan tvekan en av Bibelns allra viktigaste böcker. Den är nästan som ett koncentrat av hela Gamla testamentet. Den har spelat en oöverskådlig roll i den kristna kyrkan genom tiderna. Kyrkan har i hög grad uppfattat den som en profetisk bok, en bok vars texter pekar fram mot Kristus och hans mysterium. Den är urgammal – tillkommen mellan cirka 1000 och cirka 300 f. Kr. – men tycks samtidigt vara tidlös. Den präglas som all god poesi av täthet i uttrycket, bildspråk (självklart från den värld psalmisterna levde i) och medveten rytm. Dessutom, som all gammalorientalisk poesi, av det som brukar kallas parallellism: verserna består i regel av två (ibland tre) rader som hör samman och balanserar varandra på olika sätt.
En av de mest kända kyrkofäderna, Johannes Chrysostomos – verksam inemot år 400, först i Antiochia i Syrien och sedan i Konstantinopel – är välkänd som predikant och vältalare. Till de insatser han gjorde i den egenskapen hörde bland annat att han höll en rad predikningar över Psaltaren som bidrog till att psalmerna införlivades i alldeles vanliga kristnas liv. På hans tid hade psaltarsången börjat att på bred front fungera som en sång där folk kunde göra psalmerna till sina dels genom att lyssna, dels genom att stämma in med omkväden, refränger. Facktermen för den sångformen är ”responsorial psalmodi”.
Chrysostomos höll en gång en predikan över psalm 42, ”Som hjorten trängtar till vattenbäckar”. I den sade han bland annat:
”Även om du är fattig och på grund av din fattigdom inte har råd att köpa en bok eller inte äger några böcker eller inte har någon ledig tid, så ta fasta enbart på omkvädena till psalmerna som du har sjungit här – dem som du sjungit inte bara en eller två eller tre utan många gånger. Du kommer att få stor tröst av det.”
Han avslutade med att säga:
”Gå inte bara härifrån, utan samla på er omkvädena som pärlor. Meditera ständigt över dem hemma och sjung dem för era vänner och hustrur. Om någon lidelse kommer över er, om något begär vaknar, om vrede eller någon annan oförnuftig drift ansätter er, så låt dessa ord vara er ständiga läkedom. På det sättet kan vi få njuta mycken frid i detta livet och nå fram till den eviga saligheten i det kommande” (Johannes Chrysostomos, In Ps. 41=42.6, 7).
Tidig psaltarsång
På den här tiden samlades man på många håll till bön i kyrkorna varje dag, morgon och kväll, i en gudstjänstform som brukar kallas ”katedralofficium”. Då sjöng man gärna ur Psaltaren, men bara ett fåtal ständigt återkommande psalmer: på morgonen särskilt psalm 63, ”I gryningen söker jag dig”, på kvällen psalm 141, ”Må min bön stiga upp inför dig som ett kvällsoffer.” De lärde sig folk utantill, och därför kunde de ofta sjungas i korus. Under andra hälften av 300-talet blev det också utbredd sed att hålla nattliga gudstjänster, vigilior, med psaltarsång. Bakgrunden var framför allt att de tidiga eremiterna, munkarna och nunnorna tagit för vana att ständigt recitera psalmerna.
På 300-talets andra hälft började man runtom i både öst- och västkyrkan sjunga ur Psaltaren i huvudgudstjänsten, det vi brukar kalla mässan. Dels i samband med bibelläsningarna, dels under utdelandet och mottagandet av nattvarden, kommunionen. Då i en form som passade vanligt folk: en sjöng verserna, alla lyssnade och stämde in med ett omkväde, ett ”svar” (grek. hypakoe- , lat. responsum) som gjorde att alla kunde göra psalmen till sin. Efterhand mattades den här seden av, olika snabbt i olika regioner. En bidragande orsak var att körsången började utvecklas och att körerna tog över en del av sången. Men under ett antal århundraden var responsorial psaltarsång levande praxis runtom i den kristna världen.
Det var om dessa omkväden som Johannes Chrysostomos sade: ”Samla på er dem som pärlor.” Det omkväde han just den gången tänkte på var första versen i psalm 42: ”Som hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud”, den psalm man den dagen hade sjungit i samband med de andra läsningarna ur Bibeln. Under kommunionen sjöngs på många håll psalm 34 med omkvädet ”Smaka och se att Herren är god” eller psalm 145 med ”Allas ögon väntar efter dig, och du ger dem deras mat i rätt tid.” Och Chrysostomos är inte den ende bland kyrkofäderna som kommenterar både psaltarsången och omkvädena. Så gör också vid åtskilliga tillfällen till exempel Augustinus.
Självklart förekom Psaltarens psalmer i kristen gudstjänst redan före 300–400-talen. Men oftast var det då helt enkelt som texter man använde dem: de lästes eller reciterades, och man uppfattade dem då inte minst som profetiska texter, det vill säga så som psalmerna ofta citeras i Nya testamentet. Ett exempel på det är när Lukas skriver att den uppståndne påminde lärjungarna om ”allt som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna” (Luk 24:44). Dessutom predikade man inte sällan över psaltartexterna. Under 300-talets andra hälft började dock Psaltaren på bred front användas som sångbok också. Som sagt levde den responsoriala psaltarsången i vanliga gudstjänster kvar i ett antal århundraden, och den har återupplivats i vår tid.
Det är kanske ingen tillfällighet att den har slagit an i dag. Visserligen är nu de flesta åtminstone i västerlandet mer eller mindre läskunniga, men alla är inte inriktade på att läsa och många är läströtta. I det läget kan detta att få tillägna sig Psaltaren genom att helt enkelt lyssna och bara stämma in med ett omkväde vara välgörande (Notex. 1).
Olika utförandeformer
Man kunde kanske tro att psaltarsången är övertagen från judisk sed. I antik judendom förknippade man emellertid i första hand Psaltaren med templet och tempelgudstjänsten. Annars sjöng man – som nutida forskare, särskilt Johannes Maier, har påvisat – inte särskilt mycket ur Psaltaren i judisk gudstjänst förrän framåt medeltiden, då psalmerna blev en reguljär del av synagogans gudstjänst. Det finns inte heller – som särskilt James McKinnon och Regina Randhofer har klargjort – mycket som talar för att de melodier som användes till kyrkans psaltarsång skulle ha byggt på judiska förlagor, även om man kan konstatera vissa likheter.
På Jesu tid hade Psaltaren sedan länge fungerat som bönbok för fromma judar. Den var Jesu egen bönbok, och den användes flitigt runtom i den första kyrkan, vilket framgår av både evangelierna och breven. Men förutom i templet användes alltså Psaltaren inte särskilt mycket som sångbok inom dåtida judendom; man kantillerade – halvsjöng, reciterade med lite melodi – men det var inte fråga om sång i egentlig mening. Man sjöng de så kallade Hallelpsalmerna, psalm 113–118, vid påskmåltiden, först i Jerusalem och senare på andra håll när påskmåltider efter Jerusalems fall år 70 började hållas där också. Men annars var det bara då och då som psaltarsång förekom bland antikens judar. Särskilt vid festligare måltider, men då kunde också andra sånger förekomma. Detta att sjunga ymnigt ur Psaltaren uppkom alltså som en kristen sedvänja. Praktiserad för det första under kommunionen, för det andra – när klostren började växa fram – i de dagliga tidebönerna, för det tredje i samband med bibelläsningarna i huvudgudstjänsten. Man kan rentav, med den amerikanske musikologen James W. McKinnon, tala om ett slags psaltarväckelse ungefär från mitten av 300-talet.
Psaltarens psalmer kan sjungas på många olika sätt, vilket man också har gjort under historiens lopp. Det finns en oöverskådlig mängd både solo- och körsånger, t. ex. visartade melodier och körmotetter, med text ur Psaltaren. Men i det strikt gudstjänstbundna, liturgiska, psaltarbruket är det tre former som har förekommit: (1) En eller ett par sångare eller en kör eller en gudstjänstfirande gemenskap sjunger psalmen från början till slut: in directum-psalmodi, ”psalmodi rakt på”. (2) Verserna sjungs växelvis mellan två halvor av kören eller gemenskapen: antifonal eller hellre växelkörig psalmodi. (3) Man låter en eller flera försångare sjunga verserna, och så stämmer alla in med ett omkväde: responsorial psalmodi. I den tredje formen måste det förstås, om det ska vara riktigt meningsfullt, ingå ett omkväde som tål att upprepas och lönar sig att upprepa. Ett omkväde som kan bli en ”pärla”, som Johannes Chrysostomos sade.
Vill man sjunga själva psalmverserna i korus – antingen rakt på från början till slut eller växelvis – måste melodierna vara så böjliga att de smidigt anpassar sig efter att versraderna har olika längd och skiftande rytm, och dessutom måste då alla klara av att sjunga så. Tiderna igenom har den sångformen, med så kallade psalmtoner, varit den vanligaste i de dagliga bönegudstjänsterna (tidegärden) i den västliga kyrkan. De latinska psalmtonerna är inte idealiska på svenska på grund av skillnader i betoningsmönster och en del andra olikheter mellan språken. Men det går i och för sig att utforma psalmtoner som knyter an till den sångtraditionen och samtidigt harmonierar med svenska texter (Notex. 2).
Självklart kan psalmtoner komponeras i andra stilar än den gregorianska också. Den flerstämmiga Anglican Chant är bara ett bland flera exempel. Men melodierna måste som sagt vara anpassade efter att versraderna är olika långa och har varierande rytm. På svenska slutar de till exempel ibland på betonad stavelse, ibland följs den sista huvudbetoningen av någon eller några obetonade eller mera svagbetonade stavelser. Det kräver en del av dem som sjunger, och för att komma in i det här sångsättet krävs att man sjunger så regelbundet. Annars är risken att man inte kan koncentrera sig på texten utan hela tiden måste tänka på att pricka rätt i melodin – och meningen i all psaltarsång måste vara att man i första hand inriktar sig på texten. Det är den, inte den musikaliska formen, som gör det angeläget att om och om igen sjunga ur Psaltaren i gudstjänsten. Den musikaliska formen ska vara ett hjälpmedel och får inte stå i vägen för tillägnelsen av texten.
Modern responsorial psaltarsång
Vill man sjunga psalmerna regelbundet i alldeles vanliga gudstjänster är därför den responsoriala formen överlägsen: folk kan koncentrera sig på att lyssna och stämmer bara in med ett enkelt omkväde – lyssnande kombinerat med en viss aktivering.
Det var en fransk jesuit, präst och musiker, Joseph Gelineau (1920–2008), som omkring år 1950 lanserade detta nygamla sätt att sjunga Psaltarens psalmer. Han fick efterföljare runtom i världen och seden spreds snabbt. Själv kom jag i kontakt med hans psalmer sommaren 1963 och började året efter komponera sådana på svenska. Men redan 1961 skrev Lars Edlund några sådana för Marie Bebådelse katolska församling i Stockholm, där han då var organist. Uppslaget fick han troligen genom dominikanerna som då ansvarade för den församlingen, fransmän som ivrade för gudstjänstens förnyelse och för att den skulle firas på svenska. Hans psalmer fanns med i den samling jag utgav 1971, Ge mig svar (Notex. 3).
Den responsoriala sångformen spreds snabbt, särskilt inom den katolska kyrkan på olika håll i världen, där det under 1960-talet gällde att få fram fungerande sätt att fira gudstjänsten på olika inhemska språk. Det har lett till att responsoriala psalmer har komponerats och sjungits i alla möjliga stilarter. Både i den engelsk- och den spansktalande världen förefaller det oftast vara i en populärmusikalisk stil, gärna till gitarr. Men det finns också många exempel på hur man har tonsatt i anknytning till klassisk västerländsk kyrkomusiktradition eller ibland i anknytning till modernt konstmusikaliskt tonspråk. Massor av exempel från olika delar av världen finns på Youtube. (Sök t. ex. responsorial psalm, psaume responsorial, salmo responsorial eller Antwortpsalm.) (Notex. 4).
Någon gång under 1970-talet kontaktades jag av Harald Göransson (1917–2004), Svenska kyrkans då mest tongivande musikaliska kraft i arbetet på ny psalmbok och gudstjänstordningar. På hans förslag hade 1969 års psalmkommitté beslutat att psaltarpsalmer med omkväden skulle ingå i den nya Svenska psalmboken, och han och jag samarbetade ett antal år om saken. Vi tog kontakt med Bibelkommissionen, som då påbörjat arbetet med Psaltaren, vilket ledde till att jag deltog i den gammaltestamentliga översättningsenhetens arbete till dess att den nya översättningen var klar 1995. Vi genomförde också på 1970- och kanske 1980-talet några samlingar för tonsättare, bland annat norrmännen Egil Hovland och Trond Kverno och svenskarna Roland Forsberg och Curt Lindström. Avsikten var att få resonera med dem om hur man får fram övertygande versioner av psalmerna. Träffarna på olika konferensställen fungerade också som ett slags psalmodisk experimentverkstad.
Två saker betonades i kontakterna med tonsättarna: (1) Dels att det gällde att texten i omkvädena måste behandlas alldes kongenialt med hur de ska uttalas på svenska. Svenskan är ju ett betoningskänsligt språk, och det gäller att inte misshandla texterna genom felbetoningar när man sätter toner till dem. (2) Dels att psalmverser och omkväden måste hänga ihop med varandra och bilda en organisk enhet, så att folk utan svårighet kan falla in i omkvädet. De flesta har tonsatt verserna i form av något slags rytmiskt fritt recitativ, omkvädena däremot i taktbunden rytm. Men om man gör så gäller det att de båda förenas till ett så att de inte är åtskilda, musikaliskt sett, utan kännbart hänger ihop. Det finns också exempel på hur verserna – för att man ska uppnå ett maximalt gott samspel mellan dem och omkvädena – tonsatts i en mera taktbunden rytm. Likaså har några tonsättare kombinerat recitativ eller halvrecitativ med taktbundna slutfall som gör att det känns när omkvädet ska komma. (Det finaste exemplet på det är säkert Karl-Olof Robertsons psalm 36, ”Hos dig är livets källa”, Den svenska psalmboken 658.).
Psaltarsångens omistliga värde
Med tiden har jag för egen del mest inriktat mig på att få fram melodier till psalmerna i anknytning till den gregorianska sången, som är så viktig i romersk-katolsk tradition.
Oavsett vilken musikstil man vill ha är det viktigaste att Psaltarens texter får vara ständigt närvarande, och att de också blir sjungna. Psalmerna i Psaltaren har ju unika egenskaper. De är inte bara texter riktade till oss som åhörare eller läsare. De är också i hög grad avsedda att bli våra egna ord: ord av klagan, tillförsikt, förtvivlan, hopp, sorg och jubel. Och genom sin poetiska form, som dikter, ropar de flesta psaltarpsalmer efter att inte bara bli lästa utan också sjungna: att genom en enhet av text och melodi, innehåll, klang och rytm få människors inre att vibrera och därmed påverka deras hjärtan och deras liv. Sjungandet sluter också samman dem som sjunger.
Strävandena att introducera den responsoriala psaltarsången även i Sverige har burit frukt. I den romerska mässan ingår sedan år 1969 en psaltarpsalm som ett fast inslag i anknytning till den första textläsningen, en psalm som är vald med ledning av den. Då och då sjungs psalmerna på samma sätt i andra gudstjänstsammanhang också. Cirka 120 psalmer och cantica – liknande sånger ur andra bibelböcker – och ungefär 425 omkväden av den sorten ingår i den katolska gudstjänstboken Cecilia. Den svenska psalmboken innehåller ett antal psaltarpsalmer av samma typ, åtskilligt fler musiker har tonsatt och fortsätter att tonsätta sådana, och det praktiseras lite varstans. Därmed är det här sättet att sjunga Psaltaren i vanliga gudstjänster inte längre okänt i Sverige.
Det finns säkert inget bättre sätt att göra Psaltaren förtrogen för vanligt folk i alldeles vanliga, regelbundna gudstjänster. Den responsoriala sången förstärker dessutom hela gudstjänstens karaktär av växelverkan, ytterst mellan Gud och hans folk: mellan honom som talar och ger sina gåvor och oss som får höra, ta emot och ge svar.
Anders Ekenberg är professor emeritus i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 8/2024, s. 30–36.