Den levande Gudens lek

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av gästkrönikör WERA VON ESSEN

I bland hör jag något om identitet kopplad till katolsk tro, att den skulle vara lite spännande att slänga sig med i offentligheten. Åh, tänker jag då, vad lite man lär veta om andlig kamp om man tror det. Den yttre personan hjälper föga när det väl gäller. Ingen ser ju när jag motvilligt sätter ena foten framför den andra och promenerar till benediktinklostret i Olinda, nordöstra Brasilien. Ingen ser en när man i prövningen står ensam med valet – de gamla vanliga frestelserna, eller fortsätta på den smala vägen? Jag tar omvägen, bakvägen till kyrkan, för att jag inte vill gå igenom folkvimlet i denna lilla stad vars karneval är världsberömd. Från september till februari övar man inför de färgglada, rituella tågen; musiken, dräkterna, allting förbereds under månader, och ibland tänker jag att detta är lika katolskt som de vackra och många klostren. Hit kom Latinamerikas första ordnar, i Recife finns dessutom kontinentens äldsta synagoga. Parallellt med det bedjande folket finns det dansande folket, och prästerna som säger att det inte är fel att leka som man kallar det, leka i karnevalen. ”Men bete er inte som djur”, predikade en av dem lite barskt, ”Lek, men bete er som kristna!”

Jag har lärt mig en del om leken nu, jag lärde mig att den kan vara lite som att motvilligt sätta ena foten framför den andra, att sätta plymer i håret och gå ut i vimlet fastän man känner sig tråkig. Låta sig förvandlas i ett ljus som jämnar ut samhällshierarkierna under några dagar varje år. I karnevalens tåg är alla lika, ingen står över strömmen. Jag lärde mig något om att leka med respekt för människornas arbete och förberedelser, för deras integritet. Kanske är det vad man menar med den ”katolska famnen” i ett land. Att det trots våldsamheter i religionens namn finns en särskild acceptans för människans behov av karneval, och sammanblandningen av olika andliga praktiker ser man dagligen här. Ljudet av trummor vid månfasernas början och slut, ceremonier vid havet, vita blommor i vattnet, en stilla kännedom om änglar och demoner. Här finns ingen identitet att hämta, tvärtom anses man nog lite konstig om man inget begriper av det osynligas liv.

När jag anländer brukar solen precis ha gått ner. Sockervaddsrosa moln, som plötsligt skiftar till violkaramellsblått, lägger sig runt kyrkan som en snabbt försvinnande vallgrav. Munkarna svettas i sina kåpor och sjunger de gregorianska hymnerna överröstade av musiken från gatan. Kapellet är gyllene. Det luktar av mögel och fukt. Fläktarna surrar i hettan. Prästen är outtröttlig i sin glädje när han sträcker fram livets bröd. Jag ville inte gå i mässan och tackar Gud för mässplikten när jag promenerar hemåt. Äntligen kan jag se tecknen i gatuhörnen, genom fönstren, helgonbilderna ovanför sofforna, människor som vilar framför teven med Marias lysande ansikte på en tavla i bakgrunden. Inget motstånd, ena foten framför den andra, blicken har skiftat, världen framträder i stället för att skapas av min projektion, ja, världen leker, som i en dans, som om den hade plymer i håret. Och det har den ju också.

 

Wera von Essen är författare.

Ur Signum nr 8/2024, s. 3.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av gästkrönikör WERA VON ESSEN

I bland hör jag något om identitet kopplad till katolsk tro, att den skulle vara lite spännande att slänga sig med i offentligheten. Åh, tänker jag då, vad lite man lär veta om andlig kamp om man tror det. Den yttre personan hjälper föga när det väl gäller. Ingen ser ju när jag motvilligt sätter ena foten framför den andra och promenerar till benediktinklostret i Olinda, nordöstra Brasilien. Ingen ser en när man i prövningen står ensam med valet – de gamla vanliga frestelserna, eller fortsätta på den smala vägen? Jag tar omvägen, bakvägen till kyrkan, för att jag inte vill gå igenom folkvimlet i denna lilla stad vars karneval är världsberömd. Från september till februari övar man inför de färgglada, rituella tågen; musiken, dräkterna, allting förbereds under månader, och ibland tänker jag att detta är lika katolskt som de vackra och många klostren. Hit kom Latinamerikas första ordnar, i Recife finns dessutom kontinentens äldsta synagoga. Parallellt med det bedjande folket finns det dansande folket, och prästerna som säger att det inte är fel att leka som man kallar det, leka i karnevalen. ”Men bete er inte som djur”, predikade en av dem lite barskt, ”Lek, men bete er som kristna!”

Jag har lärt mig en del om leken nu, jag lärde mig att den kan vara lite som att motvilligt sätta ena foten framför den andra, att sätta plymer i håret och gå ut i vimlet fastän man känner sig tråkig. Låta sig förvandlas i ett ljus som jämnar ut samhällshierarkierna under några dagar varje år. I karnevalens tåg är alla lika, ingen står över strömmen. Jag lärde mig något om att leka med respekt för människornas arbete och förberedelser, för deras integritet. Kanske är det vad man menar med den ”katolska famnen” i ett land. Att det trots våldsamheter i religionens namn finns en särskild acceptans för människans behov av karneval, och sammanblandningen av olika andliga praktiker ser man dagligen här. Ljudet av trummor vid månfasernas början och slut, ceremonier vid havet, vita blommor i vattnet, en stilla kännedom om änglar och demoner. Här finns ingen identitet att hämta, tvärtom anses man nog lite konstig om man inget begriper av det osynligas liv.

När jag anländer brukar solen precis ha gått ner. Sockervaddsrosa moln, som plötsligt skiftar till violkaramellsblått, lägger sig runt kyrkan som en snabbt försvinnande vallgrav. Munkarna svettas i sina kåpor och sjunger de gregorianska hymnerna överröstade av musiken från gatan. Kapellet är gyllene. Det luktar av mögel och fukt. Fläktarna surrar i hettan. Prästen är outtröttlig i sin glädje när han sträcker fram livets bröd. Jag ville inte gå i mässan och tackar Gud för mässplikten när jag promenerar hemåt. Äntligen kan jag se tecknen i gatuhörnen, genom fönstren, helgonbilderna ovanför sofforna, människor som vilar framför teven med Marias lysande ansikte på en tavla i bakgrunden. Inget motstånd, ena foten framför den andra, blicken har skiftat, världen framträder i stället för att skapas av min projektion, ja, världen leker, som i en dans, som om den hade plymer i håret. Och det har den ju också.

 

Wera von Essen är författare.

Ur Signum nr 8/2024, s. 3.