av MAGDALENA DAHLBORG
Under oktober månad samlades för andra gången biskopar och en ovanligt stor andel andra i Vatikanen till en synodsession om synodalitet. När slutdokumentet hade röstats igenom, meddelade påven att han slog fast slutdokumentet som det officiella resultatet av synoden. Det är ett beslut som både markerar att det fortfarande är påven som bestämmer, och att påven kan bestämma sig för att vara tyst. Den synodala processen är en del av kyrkans många sekler långa undersökning av relationen mellan lokalt och universellt, och mellan Petrusämbetet, biskoparna och de troende. Påvens beslut att utan kommentarer sätta sitt namn på slutrapporten, blir därmed i sig en kommentar till kyrkans ständigt pågående försök att förstå sig själv. Det kan förstås också bara betyda att han varit väldigt inblandad i författandet.
På vissa håll hörs besvikelse över vad man uppfattar som fortsatt status quo: inga kvinnliga diakoner, inga gifta präster, ingen demokratisering. Andra drar – av samma skäl – en lättnadens suck, men ser hela spektaklet som tid och pengar i sjön. Men kanske har dessa helt enkelt tolkat syftet för ytligt.
Omkring en procent av världens katoliker deltog aktivt i synodsamtal i församlingar, stift och regioner, om man ska tro en genomgång som Luke Coppen vid internettidskriften The Pillar gjorde efter ”stiftsfasen”. Det låter inte så mycket, men var därmed kanske det största globala samtalet någonsin och visade att det faktiskt är möjligt att involvera även personer på lokal nivå i internationella överläggningar. Den synodala processen har varit en uppvisning i katolsk samhällsförståelse: alla människor lever i relationer, men främst på lokalnivån. Varje människa jag är relaterad till, har i sin tur relationer, och genom varandra har ingen av oss särskilt många steg till världsledare eller för den delen till alldeles vanliga människor i andra delar av världen. Det går att involvera väldigt många personer i olika samhällsskikt och kulturer i de beslut som rör hela vår värld, men själva samtalen behöver hållas lokalt, med instanser som knyter samman de olika lokala sammanhangen. Det synodala arbetssättet på universell nivå behöver utvärderas, bearbetas och förfinas, men det kan fungera som modell även utanför det kyrkliga sammanhanget.
Den som följde processen och läste rapporterna från andra delar av världen än den egna fick en möjlighet att betydligt djupare än vad som tidigare varit möjligt förstå den katolska kyrkans enorma mångfald. I rapporterna från stift och biskopskonferenser blev det tydligt dels att olika delar av världen har olika utmaningar, dels att vissa frågor finns mer eller mindre överallt. Medan den katolska kyrkan i västvärlden oroas över skilsmässor och sekularisering, brottas andra regioner med att pastoralt hantera polygama äktenskap. Men i princip överallt finns problem med bristande kommunikation mellan olika grupper i församlingarna, med stora behov av vuxenkatekes och med att prästernas arbetsbörda (och för den delen ensamhet) är för stor. Att såväl skillnader som likheter tydligare kommit i dagen är en viktig vinst.
Den synodala processen har pågått och fortsätter på flera nivåer. Att det är biskopssynodens två sessioner i Rom och vägarna dit som varit i fokus är begripligt. Samtidigt har mycket av det viktigaste skett i församlingarna, som är de sammanhang där flest vanliga katoliker haft möjlighet att delta. Flera församlingar där synodsamtal genomförts har rapporterat reaktionen ”det här borde vi fortsätta med!”. Det har helt enkelt varit betydelsefullt att tillsammans reflektera över församlingens uppgift i närsamhället och vilka svårigheter man upplever, och sådana samtal ger också bättre underlag för kyrkoherden och pastoralrådet som ska prioritera och planera. Så skriver också biskopssynoden i slutdokumentet att de enklaste och mest värdefulla frukterna av den synodala processen är de som mognar i de lokala gemenskaperna – familjerna, församlingarna, rörelserna – där man övat på att lyssna, att dela med sig av sina gåvor och att ta ett medansvar för kyrkans uppdrag. Om det är någonting som verkligen alla behöver få med sig från processen, så är det insikten om att vi alla behöver ta ansvar för uppdraget att evangelisera världen. Engagemanget i kyrkan och tron är inte någonting vi gör en och en halv timme på söndagen, vi är kallade att evangelisera med hela våra liv i de sammanhang där vi arbetar, umgås och rör oss.
Liturgin är den källa där vi kan hämta kraft i vårt uppdrag, men för att liturgin ska kunna firas och bära frukt i världen behöver församlingen hjälpas åt med allt runtom. Den synodala processen har gett dem som deltagit en övning i att lyssna, att sätta sina egna åsikter och synpunkter åt sidan, att ge utrymme åt meningsmotståndare och marginaliserade. Men på många håll har de som deltagit varit samma personer som alltid kommer när det händer saker i församlingen, eller också har det knappt gått att samlas eftersom alla har haft annat för sig. Viktiga saker, som jobb och familj och återhämtning, som man knappast kan be de troende att prioritera ner. Det spelar också roll hur samtalen har presenterats, vilka frågor som ställts och hur syftet förklarats. Vi har en situation där antalet katoliker ökar medan antalet präster och ordenssystrar minskar. Rent konkret behöver på allt fler håll i världen församlingarna bäras av lekfolket och prästerna behöver få avlastning (och naturligtvis behöver vi också be och arbeta för fler kallelser). Det ställer nya krav på katekes för såväl barn som vuxna och kanske i synnerhet under de känsliga åren efter konfirmationen, så att det blir en del av vardagen att komma förbi kyrkan, att hjälpa till och att bidra med synpunkter och tankar. Men det kräver att människor tror att de faktiskt har någonting att bidra med och uppfattar att de blir lyssnade på.
Det är troligt att vissa kyrkorättsliga förändringar kommer i synodens spår, men det är egentligen inte det viktigaste för oss som är vanliga troende i vanliga församlingar. Synoden har redan präglat vår nya församlingsordning, genom att tydligare markera att kyrkoherden behöver förankra sina beslut och se till att våga använda lekfolkets kompetens, så på det viset är delar av det synodala arbetet redan implementerat i vårt stift, åtminstone i formalia. Men det kräver lekfolk som är beredda att ta på sig ansvar i församlingarna och som ser värdet i engagemang bortom söndagsmässan.
Det allra viktigaste med synoden är övandet i att lyssna på varandra över meningsskiljaktigheter och att orka ta till oss den katolska kyrkans enorma mångfald. Frågan är om vi är beredda att ta det ansvar som krävs av oss.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 8/2024, s. 1–2.