HALLONSTEN, GÖSTA
För hundra år sedan skrev Leo XIII Orientalium Dignitas om den katolska kyrkans förhållande till östkyrkor na. I början av maj utkom Johannes Paulus II::s apostoliska skrivelse Orientale Lumen. Denna skrivelse publicerades inte endast med tanke på hundraårsjubileet utan ämnet är speciellt aktuellt eftersom påven och patriarken Bartolomaios kommer att mötas personligen i Rom den 29 juni på Petri och Pauli dag. De båda kyrkoledarna är ivriga ekumener som ofta betonar ansvaret för det gemensamma kristna vittnesbördet i vår tid.
\”Den först kallade\” benämnes i den bysantinska traditionen aposteln Andreas (Joh 1:40-42). Enligt den förste kyrkohistorikern Eusebios skall han ha missionerat hos skyterna. Därför räknas han sedan gammalt som grundläggare av kyrkan i Konstantinopel. Sedan Konstantin den store grundlagt sin nya huvudstad i Bysans vid Bosporen kom dess biskop att fa en ledande ställning i den östliga delen av kyrkan. I den organisation av kyrkan som gällde under andra hälften av det första årtusendet – pentarkin – var patriarken av Konstantinopel den andre i rang efter påven. De övriga tre var patriarkerna av Alexandria, Antiochia och Jerusalem. Från Konstantinopel utgick också missionen till slaverna, och \”det nya Roms\” biskop har intill i dag behållit sin primatställning inom den ortodoxa kyrkan.
Det är också därför som brytningen mellan Rom och Konstantinopel 1054 fatt symbolisera den schism mellan östlig och västlig kristendom som ännu består. Historikerna är dock ense om att det handlade om en successiv separation, som började långt tidigare och kan anses definitiv först med medeltidens utgång. På motsvarande sätt var det s.k. upphävandet av den ömsesidiga bannbullan som påven Paulus VI och patriarken Athenagoras företog 1965 symboliskt. De personer som 1054 ömsesidigt exkommunicerade varandra är ju döda. Men påven och patriarken \”överlämnade åt glömskan\” de fördömanden som en gång uttalats. Så inleddes den period av ömsesidigt utbyte och dialog som ännu pågår. Men att återupprätta full gemenskap återstår.
Bartolomaios – en stark ledare
Som ett led i närmandet mellan det nya och det gamla Rom sänder man årligen delegationer till varandras patronatsfester. Andreasdagen 30 november deltar en delegation från Rom i firandet i Konstantinopel. Johannes Paulus II var personligen närvarande 1979. Den 29 juni, Petrus och Paulus dag, är den romerska kyrkans stora högtid. I år leds delegationen från Konstantinopel av den ekumeniske Patriarken själv, Bartolomaios I.
Mötet mellan påven och patriarken är ett möte mellan två starka kyrkliga ledare. Patriarken Bartolomaios, med stor ekumenisk erfarenhet och gedigna språkkunskaper, har sedan han 1991 besteg S:t Andreas tron visat en påfallande handlingskraft. Den ekumeniske patriarkens ställning inom den ortodoxa kyrkogemenskapen är annars inte helt oomstridd. Eftersom antalet kristna i patriarkatets egentliga område, Turkiet, har krympt till bara några tusen blir dess ställning både politiskt och kyrkligt alltmera trängd. Moskva – \”det tredje Rom\” – har sedan länge visat intresse för att överta ledarställningen inom ortodoxin. Den ryska kyrkan är också den avgjort största med sina cirka 70 miljoner troende. Under Konstantinopelpatriarkatet lyder emellertid också Kreta och Tolvöarna, samt de många grekiska emigranterna – diasporan – i Amerika, Australien och Europa. Så har Konstantinopel trots allt lyckats vidmakthålla sin ledarställning, och under Bartolomaios I närmast stärkt den.
Patriarken har tagit initiativ till möten med alla ortodoxa kyrkors överhuvuden. Ett nytt sådant skall äga rum i september på Patmos till 1900-årsminnet av Johannes Uppenbarelse. Han har lyckats bilägga tvister i diasporan, och han har avsevärt påskyndat förberedelserna för det så kallade panortodoxa konciliet. Detta \”stora och heliga koncilium\” har förberetts sedan 1961 och skall ta upp frågor som är brännande för den ortodoxa kyrkogemenskapen: förhållandet till andra kristna, eventuell revision av fastebestämmelserna, frågan om ortodoxin i diaspo
ran och hur det skall gå till när en nationell kyrka förklaras självständig och frigörs från moderkyrkan. Alla frågorna orsakar spänningar inom ortodoxin, särskilt den sistnämnda. Endast när dessa spänningar står inför sin lösning kommer också konciliet att äga rum. Till dessa problem kommer så den nya situation som kyrkan i de före detta kommuniststaterna befinner sig i och den fortskridande sekulariseringen i länder som Grekland, där man för övrigt nu på allvar börjat diskutera ett skiljande av kyrkan från staten. Genomgående kan man finna en åsiktsskillnad mellan de delar av ortodoxin som förespråkar ett om än försiktigt ”aggiornamento\” t.ex. i form av gudstjänstlivets anpassning till moderna förhållanden och dem som motsätter sig varje förändring. Detta kan ta sig uttryck i motståndet inom den ryska kyrkan mot införandet av modern ryska i stället för kyrkslaviska i liturgin, eller det av biskopssynoden i Moskva till slut förkastade förslaget att utträda ur Kyrkornas världsråd. Också Athosmunkarnas och Jerusalempatriarkatets skoningslösa kritik mot ekumenisk dialog, särskilt med den romersk-katolska kyrkan, är ett tecken på att patriarken Bartolomaios möte med påven inte nödvändigtvis stärker hans ställning i den ortodoxa världen.
Två ivriga ekumener
Mötet med de två kyrkoledarna kan ändå bli ett hoppets tecken för kristenheten. De är båda angelägna om att driva ekumeniken framåt och tar gärna överraskande initiativ. På långfredagen 1994 hade t.ex. patriarken Bartolomaios skrivit texten till den korsvägsandakt som påven av tradition håller i Colosseum i Rom. De har också gemensamt engagemanget för ett enat Europa och ett medvetande om att återföreningen mellan Öst och Väst är nödvändig för att kunna möta den moderna världens utmaning. Så kommenterade patriarken i en intervju i septembernumret av den katolska månadstidningen 30 dagar dialogen med Rom på följande sätt: \”Dialogen mellan katoliker och ortodoxa gäller inte bara \’religiösa\’ olikheter. Det blir mer och mer uppenbart att dialogen berör hela den dramatiska kris som det kulturella paradigm vi kallar \’modernitet\’ befinner sig i. Detta paradigm har sina källor i upplysningsfilosofin som stod i motsats till den medeltida teologin, men samtidigt är en avläggare av den sistnämnda.\” På likartat sätt ser påven Europas framtid och den omdiskuterade reevangeliseringen av Europa i perspektivet av föreningen mellan Öst och Väst – Europas två lungor. Inspirationen från den kristna kultur som skapades av missionärerna – slavernas apostlar Kyrillos och Methodios har vid sidan av Benedictus fått ställning som Europas skyddspatroner – skall föra Europa ut ur den kris som skapats av upplysningen och \”det moderna projektet\”.
Ett förpliktande arv
I sin apostoliska skrivelse Orientale lumen- \”det östliga ljuset\” – publicerad på S:t Athanasius dag den 2 maj, uppmanar Johannes Paulus II alla katolska kristna att lära känna och värdesätta den östkyrkliga traditionen. Detta så mycket mer som \”ropet från de människor som idag söker en mening i sitt liv når alla kyrkor i Öst och Väst\” (n. 4). Vi är kallade att koncentrera oss på det väsentliga, fortsätter påven. Vid tanken på de frågor, de förhoppningar och erfarenheter som dagens människor ställer kyrkan inför \”vänds mina tankar till det arv som kyrkorna i Öst förvaltar. Jag tänker inte beskriva eller tolka det arvet. Jag lyssnar till Österns kyrkor, som jag vet är de levande uttolkarna av den tradition de bevarat. När jag betraktar den ser jag element av stor betydelse för en mera fullödig och grundlig förståelse av den kristna erfarenheten. Dessa element kan bidra till ett mera fullständigt kristet svar på människors förväntningar i dag. Det kristna Öst har i jämförelse med varje annan kultur en unik och priviligierad roll som den ursprungliga miljö där kyrkan föddes\” (n. 5).
Skrivelsen är publicerad på hundraårsdagen av Leo XII1:s Orientalium Dignitas, som också mycket klart underströk den östkyrkliga traditionens värde. Också efter Leos pontifikat har förhållandet till Östkyrkan uppmärksammats i flera påvliga skrivelser. Det verkliga genombrottet kom dock med Andra vatikankonciliet, som i dekretet om ekumeniken ger en särskild roll åt de ortodoxa kyrkorna och den östliga traditionen. Men Andra vatikankonciliet, från vilket Johannes Paulus citerar ymnigt i sin skrivelse, har en vidare betydelse i dessa sammanhang. De stora koncilietexterna Om kyrkan och Om uppenbarelsen, liksom många av de mindre dekreten visar en klar inspiration från den patristiska förnyelsen inom katolsk 1900-talsteologi och en större närhet till östkyrkligt tänkesätt än vad som var vanligt under århundradena från Trientkonciliet och framåt. Ofta beskrivs konciliets syfte och mål med Johannes XIII:s ord aggiornamento, – \”a jour-förande\”, öppning mot världen. Men konciliets bestående insats på längre sikt torde ändå vara dess ressourcement återanknytningen till den fornkyrkliga och medeltida teologi som står nära östkyrklig tradition. I själva verket är nog ett sant aggiornamento endast möjligt genom ressourcement, som ju både patriarken och påven tycks mena.
Att lära känna den östliga traditionen
Kanske är det också detta perspektiv som gör skrivelsen Orientale lumen så angelägen. Den innehåller annars inget särskilt nytt, och påven berör endast försikrigt kontroversfrågorna.
Förvisso måste en romersk påve kommentera den känsliga frågan om de med Rom unierade kyrkorna. Han framhåller att intentionen bakom dem var att tjäna enheten och inte att förneka sin egen tradition (n. 21). Samtidigt framhåller han: \”Dessa kyrkor bär på ett tragiskt sår, ty de hindras ännu från att ha full gemenskap med de östliga ortodoxa kyrkorna, trots att de delar samma tradition\” (n. 21). Och han uppmanar både de unierade och de latinska katolikerna till omvändelse och bot i syfte att nå fram till ömsesidig förståelse. Det är uppenbart att påven här ställer sig bakom den katolsk-ortodoxa dialogkommissionens pricipiella avståndstagande från unioner, samtidigt med erkännande av dessa kyrkors faktiska existens och existensberättigande. Denna så kallade Balamandöverenskommelse (se Signum 1993:9/10) är dock kontroversiell både bland ortodoxa som är kritiska mot ekumeniken, och bland unierade som kan uppfatta den som svek från Rom. Men på denna fråga hänger uppenbarligen hela den fortsatta dialogen. Det är därför utmärkt att påven å ena sidan framhåller den romerska kyrkans ansvar för hela den kristna enheten (n. 20) och å andra sidan att enheten endast kan nås genom \”full respekt för vars och ens tradition och nödvändiga autonomi\” (n. 20). Den latinska kyrkans traditioner och bruk far inte vara normgivande för alla (n. 20).
Skrivelsen är i övrigt en inträngande appell till västliga kristna att lära känna den östliga traditionen, som utgör en integrerad del av Kristi kyrkas tradition. Redan i början framhåller påven: \”Vi har nästan allt gemensamt, och framförallt har vi längtan efter enhet gemensamt\” (n. 3). De drag i den östliga traditionen som Johannes Paulus II särskilt vill lyfta fram är gudstjänsten och det sakramentala livet. Där, och inte minst i den rika hymntraditionen, kan västliga kristna lära känna den östliga traditionen. I det sammanhanget framhåller påven också gudomliggörelseläran, och understryker starkt att denna lära om gemenskap med Treenigheten går hand i hand med en mycket utvecklad känsla för det gudomliga mysteriets outsägliga karaktär (n. 6-7). Uttryckligen nämns i positiva ordalag den östliga teologins apofatiska drag, det vill säga dess framhållande av den negativa och mystiska teologin (n. 16).
Vidare framhåller påven den östliga traditionen som ett \”auktoritativt exempel på lyckad inkulturation\” (n. 8). Stor vikt lägger påven vid munkväsendet, här inbegripet seden att ha en andlig fader (n. 9, 12-13). Det monastiska livet är en bro mellan Öst och Väst som klarare än många dialoger visar på enheten (n. 9). I samband med liturgin framhålls även dess kosmiska aspekter, och hur det liturgiska och sakramentala livet helgar det materiella (n. 11). Slutligen framhåller påven att \”Öst hjälper oss att uttrycka den kristna synen på personen\”, inte minst genom den starka betoningen av inkarnationen – att Gud blivit människa – och av Treenigheten som en gemenskap i kärlek (n. 15).
I en andra avdelning talar påven om vägen till enhet. Här framhåller han åter kunskapens betydelse (n. 17). Han talar också om splittringen som orsakad av \”vissa dogmatiska missförstånd\” och ett \”successivt främlingsskap\” mellan Ost och Väst (n. 18). Vägen tillbaka är kärlek och medvetandet om att man måste förkunna Guds rike tillsammans (n. 18).
I den ovannämnda intervjun framhöll patriarken Bartolomaios att enheten inte åstadkoms genom förhandlingar och kompromisser som fokuserar på organisatorisk enhet. I kyrkan handlar det om liv som besegrar döden. Därför kan bara omvändelsen övervinna \”historiens synder\”. På samma linje säger påven att han varje dag \”har en växande önskan att gå igenom kyrkornas historia för att till sist skriva en historia om vår enhet och därmed återvändandet till den tid då, efter Herrens Jesu död och uppståndelse, evangeliet spreds till olika kulturer och ett fruktbart utbyte började […]\” (n. 18).
Om ledarna för de två största kristna kyrkogemenskaperna, med deras respektive interna problem, genom att mötas i Rom den 29 juni kan bidra till att förverkliga denna dröm, må vara osagt. Skrivelsen Orientale lumen innehåller dock en programförklaring som både katoliker och ortodoxa kan instämma i: \”Det är absolut nödvändigt att vi inser vårt stora ansvar: vi måste samarbeta i förkunnandet av Guds rike, annars blir vi försvarare av nya splittringar […] Om de som vill vara främst är kallade att vara allas tjänare, så måste kärlekens primat växa ur modet i denna kärlek. Jag ber Herren att inspirera, först och främst mig själv och den katolska kyrkans biskopar till konkreta steg som vittnar om denna övertygelse. Kyrkans innersta natur kräver det\” (n. 19).
Publicerad 1995 i nummer 5