av SYSTER INGRID OSB
Den som behöver hjälp ska få det.
Detta slår Benedikt av Nursia fast i sin klosterregel, för honom är ömsesidigheten något mycket grundläggande. Ett sådant uttryck kan låta naivt eller verklighetsfrämmande. Vi ser dagligen exempel på att de som behöver hjälp av något slag inte alls alltid får det. Från det stora perspektivet – människor drabbade av fattigdom, krig eller naturkatastrofer. Till det lilla, personliga – den ensamstående föräldern, barnet som blir mobbat i skolan, den gamla som väntar förgäves på besök. Behov kan vara så många saker; materiella, andliga, sociala.
Men, att be om hjälp – är vi villiga att göra det? Om vi är ärliga tror jag vi finner att det inte sällan tar emot att göra det. Vi betraktar det som en nödutgång att ta till i sista hand. Att det trots allt är bättre att klara sig på egen hand. Ett sätt att slippa undan att be om hjälp är att vi med sammanbitna tänder och lidande min signalerar ”här sliter jag, men det är minsann ingen som erbjuder mig hjälp”. Med den egenpåtagna martyrkronan nära till hands hoppas vi att någon ska se vår belägenhet. Vi vill gärna ha hjälp, men slippa be om den.
Paradoxalt nog är vi samtidigt ofta uppfyllda av att vilja ha det ena eller andra. För att vi tycker vi förtjänar det eller har rätt till det, because I’m worth it som en stor kosmetikkedja uttryckte det. Inte sällan förklär något vi har lust till i ett behov, hittar på alla möjliga svepskäl till varför vi behöver det ena eller andra. Självklart späs detta på av reklam och marknadsföring. Vi förutsätts vilja ha nytt, mer och bättre. Igår, imorgon och allra helst exakt just nu, precis det jag önskar.
Så vad är skillnaden mellan att vilja ha något och att be om något? Jag tror att det avgörande ligger i att när vi ber om hjälp blottar vi oss, gör oss på ett eller annat sätt sårbara. Dessutom utsätter vi oss för risken att ingen kommer oss till hjälp eller, än värre, för att bli betraktade med förakt. För några veckor sedan berättade SVT-nyheter om en kvinna i Norrbotten som på Facebook vädjat om hjälp för att ha råd att gå till tandläkaren – och mötts av hån, hat och nedsättande kommentarer. Hon bad inte om pengar, utan om pantburkar. De, som i likhet med mig, inte använder sociala medier tänker lätt att här var det denna kommunikationsforms fulaste ansikte som visade sig. Kanske är det så, men vi kan också låta det bli en varningsklocka till oss själva. Ser jag ner på den som ber om hjälp?
Om vi är riktigt, riktigt ärliga svider det kanske till inombords vid den frågan, det gör det i mig. Det är lätt att bära på ett förakt för svaghet – andras, eller den egna. Kanske för att vi innerst inne är rädda för den. Vi ryggar tillbaka för att vi inte vill erkänna att svaghet gör oss beroende av andra människors välvilja. Måhända tänker vi att vi inte skulle vara värda att ta emot hjälp.
Men – och här finns en chans att upptäcka något viktigt – att be om hjälp är att vara modig och mänsklig. Modig och mänsklig nog att inse att jag inte är mig själv nog, att jag hör samman med andra människor med oräkneliga trådar. Det kan mycket väl hända att de trådarna stärks när jag öppnar mig för att ta emot någons hjälp eller själv är den som sträcker ut händer, omtanke och förmåga för att bistå någon annan. Det kan till och med vara så att jag gläder någon annan genom att ge henne möjligheten att göra något för mig. I fallet med kvinnan som SVT berättade om verkar det ha blivit så. För historien slutade inte med hån och förakt! Utan, efter att händelsen uppmärksammats av etablerad media, med att många visade stor vilja att hjälpa och stötta.
När Benedikt talar om starka respektive svaga bröder gör han det inte i betydelsen av två olika kategorier av människor, utan med insikten att vi alla bär såväl styrkor som svagheter. Någonting säger mig att Benedikt skulle ha uppskattat Tomas Tranströmers kända ord: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Det är mänskligt – och gör oss mera mänskliga – att be om hjälp. Idag är det kanske du, imorgon kan det vara jag – eller vi båda.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2022-08-09
Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.