Teresa av Ávila – en handlingskraftig mystiker

av FREDRIK HEIDING

Det är i dag, den 28 mars, 500 år sedan Teresa av Ávila (1515–1582) föddes. Jubileet har redan börjat firas högtidligt i Spanien och i andra länder; hennes liv och gärning uppmärksammas också här i Sverige där karmelitisk spiritualitet tilltalar många. Här i Sverige kan nämnas att biskop Anders Arborelius håller föredrag om den heliga Teresa i S:t Lars katolska församling i Uppsala torsdag den 23 april. En utställning är också planerad i församlingen i samband med jubileet.

Teresa av Ávila inträdde i Karmelitorden vid 21 års ålder, 1536. Hon skulle komma att reformera Karmelitorden i flera avseenden. För det första inskärpte hon vikten av bönelivet, som man får förmoda var eftersatt i vissa karmelitkloster på den tiden. Den avgörande betydelse som hon tillmäter bönen ser vi prov på i hennes bok Den inre borgen, där hon tilltalar systrarna i klostren:

”Nu säger jag er att alla vi som bär karmeliternas heliga dräkt är kallade till bön och kontemplation. (Det är den grund vi bygger på, den ätt vi härstammar från, nämligen våra heliga Fäder på Berget Karmel).” (Den inre borgen, Femte boningen, kap. 1:2, s. 72).

Karmelitordens livsstil att leva i fattigdom radikaliserades också. Den skulle gälla alla systrar. På den tiden kunde klostren inhysa både fattiga kvinnor och bättre bemedlade kvinnor som till och med kunde ha tjänstefolk och andra fördelar. Sådana samhällsklasser inne i klostret ville Teresa sudda ut. Och hon var verkligen beslutsam och handlingskraftig. Teresa lät grunda inte mindre än 17 reformerade kloster under en period av 20 år, alltså nästan ett kloster per år. För att få en inlevelse i hennes företagsamhet rekommenderas filmen Teresa de Jesús från 1983, med Concha Velasco i huvudrollen (den femte och sjätte episoden som skildrar grundandet av de nya klostren kan man se på YouTube via denna länk här).

Bön och handling

[Målning: Marta och Maria, av Diego Velázquez]. Hur kunde hon leva i stillhet med kontemplationen som grund och samtidigt vara så handlingskraftig? Ja, sådan var hennes personlighet. Men vi ser också i hennes texter att det fanns en religiös motivation, inte minst utifrån hennes tolkning av Lukasevangeliet kapitel 10:38–42 som beskriver Marta och Maria. För Teresa av Ávila var tro och gärningar lika viktiga, något som illustreras i hennes syn på Marta och Maria:

”Tro mig, Marta och Maria måste stå sida vid sida för att ta emot Herren som sin gäst. De måste alltid vara med honom, så att de inte visar honom dålig gästvänskap genom att inte ge honom något att äta. Hur skulle Maria kunna göra det, när hon alltid satt vid hans fötter, om inte hennes syster hade hjälpt henne? Hans mat är att vi samlar själar åt honom, på varje sätt vi kan, för att de må bli frälsta och prisa honom i evighet.” (Den inre borgen, Sjunde boningen, kap. 4:12, s. 181).

Teresa av Ávilas andliga texter och praxis hör till den kristna mystikens klassiker. Hennes spiritualitet byggde vidare på några föregångare, dit hör franciskanen Francisco de Osuna, vars huvudsakliga bönemetod var överlåtelsebön där tankeverksamheten hade en underordnad betydelse. I en viss böneform skulle man faktiskt inte tänka alls (no pensar nada).

Positiv gudsbild och människosyn
Vi möter i hennes spiritualitet både en positiv gudsbild och en positiv människosyn. Hon beskriver Gud som en vän. ”Den inre bönen synes mig inte vara något annat än vänskapligt umgänge och flitiga samtal i ensamhet med den vi vet älskar oss [que no es otra cosa oración mental, a mi parecer, sino tratar de amistad, estando muchas veces tratando a solas con quien sabemos nos ama].” (Boken om mitt liv, kap. 8:5, s. 72)

I boken Den inre borgen väljer Teresa en metafor för den mänskliga personen som verkligen är ljus och hoppingivande. Förebilden är borgar i Kastilien, men dessa ska i den överförda meningen inte förstås som ointagliga fästningar med skyddsmurar mot omvärlden. ”Man kan betrakta vår själ som en borg helt och hållet av diamant eller mycket klar kristall. Den har många rum, liksom himlen har många boningar. Och om man noga betraktar den, mina systrar, så är den rättfärdiges själ ingenting annat än ett paradis vari han [Gud] sade sig finna behag.” (Den inre borgen, Första boningen, kap. 1:1, s. 22).

Precis som Katarina av Siena (1347–1380) talade Teresa om människans ”skönhet”: ”… att han [Gud] har skapat den till sin avbild, för att vi skall kunna fatta själens stora värdighet och skönhet.” (Den inre borgen, Första boningen, kap. 1:1, s. 22).

Teresa av Ávilas böcker innehåller ett rikt bildspråk. För att fånga in människans relation till Gud använder Teresa skapade ting i naturen såsom vatten, trädgårdar och djur. Dessa får sedan en metaforisk betydelse. Tack vare detta bildspråk är det relativt lätt att förstå hennes teologi. Samtidigt kräver hennes efterlämnade verk tålamod och koncentration hos läsaren. Teresa skrev på lediga stunder och återvände till manuset efter att exempelvis ha varit på resande fot då hon grundade kloster. Hon hade inte heller den akademiska bildning som till exempel hennes samtida karmelitbroder Johannes av Korset hade. Strukturen i hennes böcker är därför inte alltid lätt att följa. Det inser hon själv, och markerar understundom att hon inte minns om hon redan har tagit upp en viss fråga. Det finns här också en uppfriskande spontanitet och improvisation: ”Eftersom jag inte vet vad jag kommer att säga, kan jag inte göra det på ett ordnat och sammanhängande sätt.” (Fullkomlighetens väg, prolog 2, s. 13)

Karmeliternas återkomst
Vi kan i Sverige glädja oss åt karmelitsystrars och karmelitbröders närvaro, och över dem som tillhör Tredje orden av karmeliter. I samband med reformationen förbjöds klosterlivet helt och hållet, ett förbud som upphävdes fullt ut först 1977. Karmelitsystrar från Belgien kom till Glumslöv i Skåne 1956 och kunde grunda det första karmelitklostret för systrar den 3 augusti 1963. Detta var det första officiella klostret efter reformationen. Det tog tre år från det att ansökan skickades in 1958 till att systrarna fick tillstånd att grunda klostret. Trots att lagen om religionsfrihet hade införts sju år tidigare, 1951, utlöste systrarnas ansökan häftiga debatter i riksdagen och flera remissinstanser var antingen helt negativa eller föreslog villkor av olika slag, varav ett var att klostren skulle ha en majoritet av svenskfödda systrar. Rädslan, får vi nog säga, för utlänningar i allmänhet och katoliker i synnerhet var påtaglig. Mer om detta kan man läsa i Anne-Elisabeth Steinmann, Karmelitorden: historia – helgon – Anda, 1981, samt i artiklar i tidskriften Credo. I dag är öppenheten för karmeliternas spiritualitet tack och lov mycket större.

Fredrik Heiding 2015-03-28

https://karmel.se