av CHRISTOFFER SKOGHOLT
E pluribus, unum: av många – en, brukar, tillsammans med In God We Trust räknas som de Förenta staternas motto. Denna betoning på enhet i mångfald går att koppla till den mänskliga förmågan att bilda samarbetande enheter – ”plural-subjekt” som evolutionspsykologen Michael Tomasello kallar det. Denna förmåga utgör enligt Tomasello grunden för den specifikt mänskliga livsformen och för människans evolutionära framgång. Men Trumpadministrationens perspektiv på sociala och politiska relationer återspeglar en annan syn på vad som ger evolutionär framgång, som dessutom har mer gemensamt med en babylonisk än en biblisk förståelse av Guds och människans natur.
Samarbete eller nollsummespel
I västerlandets idéhistoria går det att urskilja två huvudperspektiv på människans sociala natur. Det ena perspektivet förknippas ofta med Thomas Hobbes (1588–1679), och innebär att mänskliga relationer är i grunden antagonistiska och konfliktfyllda. Det andra perspektivet förknippas inte minst med Aristoteles (384–322 f. Kr.) som menade att det finns något artificiellt i att ens tala om en ”enskild individ” eftersom en människa enbart kan överleva i en större gemenskap. Naturtillståndet är från början ett tillstånd av samarbete, för Aristoteles.
Trumpadministrationens modus operandi verkar utgå från tanken att det finns två grupper i historien: vinnare och förlorare. Och de som vinner, vinner genom att dominera förlorarna. Donald Trumps världsbild går i det avseendet i linje med en tankefigur som återkommande uttrycks av Richard Dawkins. När Dawkins analyserar organismers relationer – överlevnadsmaskiner, som Dawkins kallar dem – i Den själviska genen beskriver han dessa som ett antagonistiskt nollsummespel:
”För en överlevnadsmaskin är en annan överlevnadsmaskin (som inte är dess barn eller nära släkting) en del av miljön, på samma sätt som en klippa, en flod eller en matbit. Den är något som är i vägen eller något som kan utnyttjas. Den skiljer sig emellertid från klippan eller floden i ett viktigt avseende – den har en benägenhet att slå tillbaka” (s. 116).
Andra organismer skiljer sig från miljön enbart av de skälet att de kan slå dig, eller du dem. Det här verkar fånga Trumps syn på internationella politiska relationer: predator or prey, du är antingen exploatör eller exploaterad. Det är väl därför logiskt att han fascineras av figurer som agerar på ett exploaterande sätt – strong-men såsom Vladimir Putin.
Karl Marx analyserar också sociala relationer utifrån samma grundläggande tankefigur. I första kapitlet i det Kommunistiska manifestet heter det att:
”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp.”
Skillnaden mellan Marx och Trump är att Marx sympatier finns hos de förtryckta, medan Trump har sina sympatier hos de starka – de med ”starka kort” som han sade till Zelenskij i det ovala rummet. Men i grunden delar Marx och Trump samma analys av vad som styr sociala och politiska relationer.
För vissa är detta också evolutionens logik, som ju bildar vår ”skapelsemyt”. Inte i betydelsen ”falsk föreställning” utan i betydelsen av en grundläggande berättelse om och förklaring av tillvarons och människans natur. Denna vulgära förståelse verkar faktiskt forma tankesättet hos Trumpadministrationen. Andy Ogles, republikansk kongressledamot, försvarade Trumps utspel om att ta över Grönland, både med en hänvisning till USA:s säkerhetsintressen, men också till att USA är ”quite frankly, the dominant predator”.
Tomasello om människan som ”det ultra-sociala djuret”
Till skillnad från dessa läsningar av människans natur så menar evolutionspsykologen och primatologen Michael Tomasello att det som kännetecknar människans sätt att leva i världen är att det bygger på samarbete i en i naturen aldrig tidigare sedd utsträckning: människan är det ”ultra-sociala djuret”.
Mänskligt samarbete är, menar Tomasello och andra psykologer, grundat i förmågan till ”gemensam och delad uppmärksamhet” som gör det möjligt för oss att ta del av varandras inre världar, och dela med oss av vår egen.
Det gör det dels möjligt för oss att erfara ett slags gemensamt första-personsperspektiv. Att se en solnedgång, eller en film, tillsammans med någon annan är en kvalitativt sett annorlunda upplevelse mot att göra samma erfarenhet ensam.
Denna förmåga till ömsesidig förståelse gör det också möjligt för människor att samordna sina handlingar på ett nytt sätt och därigenom bilda vad Tomasello kallar för plural-subjekt. Ett plural-subjekt är en funktionell helhet, som består av flera subjekt som samarbetar utifrån en gemensam förståelse och delade mål.
Förmågan till gemensam och delad uppmärksamhet skapar å ena sidan ett unikt kommunikativt behov: att kommunicera enbart för att dela inre världar. Men det möjliggör också en praktisk förmåga att samordna sina handlingar med andra med hjälp av ömsesidig förståelse och argument, snarare än med tvång.
Tomasello tänker sig att dessa adaptioner uppkom som ett resultat av selektionstryck mot samarbete, då det inte gick att överleva och finna mat på egen hand, utan enbart tillsammans.
Det uppkom då en selektion för förmågor för samarbete, och moraliska motivationer till att dela lika på det man får genom sitt samarbete, säger Tomasello i bland annat A Natural History of Human Thinking och A Natural History of Human Morality. Förmågan att samarbeta och motivationen att dela lika på resultatet, blev en adaptiv fördel.
Gud och människan: plural-subjekt
Det finns intressanta paralleller att dra mellan Tomasellos analys och skapelseberättelsen i Första Moseboken. När människan skapas i Första Moseboken kapitel 1, så talar Gud nämligen för första gången i ”vi-form”: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.”
Detta brukar av exegeterna tolkas som att Gud i skapandet av människan överlägger med det himmelska hovet – med änglarna. Det innebär att Gud, i själva skapelseakten av människan, framträder som ett plural-subjekt.
Detta, att människan skapas av ett samarbetande plural-subjekt, får ytterligare en dimension när det läses mot bakgrund av omgivande kulturers skapelseberättelser, såsom Atrahasis-eposet och Enuma Elish. Dessa berättelser utgjorde en del av den kognitiva miljön för de bibliska författarna, som alluderar till och förvandlar innehållet i dessa myter, i den bibliska skapelseberättelsen.
I Artrahasis-eposet skapas människan efter att låg-gudarna bestämt sig att strejka från sitt tunga arbete att producera mat åt hög-gudarna.
Hög-gudarna bestämmer sig då för att i stället skapa människan som arbetskraft. Människan skapas för att bära ”gudarnas börda” genom att en låg-gud dödas och blodet från den mördade guden blandas med lera.
Men i Första Moseboken skapar Gud människan inte i våldsam konflikt utan i ett samarbete, och inte som slavkraft åt Gud, utan bjuds in att samarbeta med Gud och det himmelska hovet – ”till att vara oss lika”.
Exegeten Richard Middleton menar att skapelseberättelsen i Första Moseboken utgör ett slags ideologi-kritik, i den marxistiska bemärkelsen: en kritik av den babylonska föreställningsvärlden som legitimerade en ojämlik maktordning, där enbart kungen var Guds avbild, och där mänskligheten var Guds slavkraft (och då i förlängningen kungens – Guds avbilds – slavkraft).
Människan är i Första Moseboken den enda varelse som uttryckligen skapas som en differentierad helhet (”som man och kvinna skapade han henne”) och hon skapas med uppdraget att vara delaktig i Guds rådande i världen. Hon skapas alltså av ett plural-subjekt, som ett plural-subjekt och bjuds in att bli ett plural-subjekt med Gud.
Trump och uppbrytandet av enheten i mångfalden
Trumps fokus på maktmedel i stället för ömsesidig förståelse ligger mer i linje med de babyloniska skapelsemyternas våldsamma idé om människans skapande än med Första Moseboks beskrivning av Gud som en samarbetande Gud som delar med sig av makt och agens.
Som av en händelse så är ju Förenta staternas valspråk e pluribus, unum. Ur många – en. Men det är denna attityd av enhet-i-mångfald som nu håller på att brytas ner. Trump är fientlig i retorik och handling framför allt mot USA:s tidigare vänner och allierade, och internt är USA svårt polariserat.
EU, berättade Trump häromveckan, blev till för att ”jävlas med USA”. Justitieministern Pam Bondi säger att den offentliga förvaltningen i USA måste ”rensas ut” från kritiker av administrationen.
I skapelseberättelsen framträder bilden av en Gud som är generös, och som delar med sig av agens och förmåga – jorden ska frambringa grönska, och levande djur. Inte bara människan ska vara delaktig i rådandet av skapelsen: solen och månen ska ”härska” över dag och natt. Skapelsen som helhet får vara delaktig i Guds generösa rådande.
I Trumpadministrationens sätt att se på sociala relationer och på makt så finns i grunden ett perspektiv som är motsatt den bibliska visionen. Under stormningen av Kapitolium blev det också tydligt att Trump med flera ville att ”makt” skulle trumfa ”rätt”. De ville inte att deras makt skulle begränsas av konstitutionen.
Trumpsupportrarna verkar vilja ha en Gud som inte är bunden av något annat än makt – en voluntaristisk Gud. De beter sig som om de vore skapade till en sådan obiblisk guds avbild.
I kontrast till detta är det tydligt i Bibeln att lagen (etiken) står över kungen (makten) och det är därför det finns en så stark genomgående kritik av hur de mäktiga utnyttjar sin makt och förvränger rätten.
Christoffer Skogholt, 2025-03-07
Detta är en opinionstext.