av HEINZ WERNER WESSLER
Påven ville egentligen inte ta in det, att han mellan den 2 och 7 juli än en gång skulle resa till Afrika, i rullstol den här gången. För tre år sedan var han i Östafrika och i Mauritius. Denna skulle det ha varit den demokratiska republiken Kongo och Sydsudan – två kristna länder i komplicerade konfliktsituationer med rika råvarutillgångar och svaga regeringar. Men i fredags, den 10 juni tillkännagavs det att Franciskus såg sig tvingad att skjuta upp sin resa. De båda värdländerna hade inför resan med tydlig begeistring betecknat den som ett hoppingivande tecken i en svår tid. Såväl kyrkliga som världsliga ledare i båda länderna reagerade med bestörtning:
Demokratiska Republiken Kongo (DR Kongo) var det namn som landet vid Kongofloden fick i samband med sin självständighet från Belgien 1960 och som man återtog 1997 efter slutet på diktaturen under den samvetslöse diktatorn Mobutu Sese Seko (1930–1997). Sydsudan blev 2011 självständigt från Sudan efter en lång kamp men störtade snabbt ner i en spiral av interna konflikter, som hittills har krävt 100 000 människors liv.
De rika råvarutillgångarna borde egentligen vara en välsignelse för varje land, men här är det tvärtom. En aning om den tidiga kolonialtidens otroliga brutala exploatering av befolkningen förmedlar den berömda romanen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. I dag är det de strategiska råvarorna för energiomställningen, som väcker världsmarknadernas begär i Kongo, framför allt efter kobolt, litium, tantal, columbium och liknande. I Sydsudan är det framför allt olja och gas som driver konflikten.
Man talar om konfliktmineraler, som håller igång krigsekonomin. Statsväsendet räknas ofta mer som ”a failed state” än som ”a failing state”. Mer än hälften av de i dag uppskattningsvis 100 miljoner kongoleserna är katoliker – i Sydsudan räknar man med cirka 40 procent katoliker (bland en stor andel anglikaner).
Under det mörka 1970-talet skaffade sig ärkebiskopen av huvudstaden Kinshasa, Joseph-Albert Malula (1917–1989) ett stort anseende, eftersom han vågade sätta sig upp emot diktatorn Mobutus nycker. Malula deltog i Andra Vatikankonciliet, blev kardinal 1969 och engagerade sig enligt uppgift bland annat för utvecklandet av den zairiska riten, som till sist accepterades av Rom 1988.
Den stora profetiska personen i nästa generation var Monsengwo Pasinya (1939–2021). Som biskop av Kisangangi blev han moderator för Den suveräna nationalkonferensen (1990–1992) och 2007 ärkebiskop av Kinshasa. År 2012 upptogs han slutligen i kardinalkollegiet och ansågs till och med som en papabile.
Den språkbegåvade och världsvane Monsengwo engagerade sig för en förstärkning av kommissionen för Justia et Pax, som i många afrikanska länder finns på alla hierarkiska nivåer, ända ned på församlingsnivå.
Knäfallet inför inbördeskrigets motståndare i Sydsudan, Salva Kiir och Riek Machar, vars fötter Franciskus kysste vid besöket i Vatikanen 2019, till deras stora förvåning, gjorde säkert statsledningarna i Kongo och även i Sydsudan oroade. Dramatiska protokollsbrott från den egensinnige påvens sida är absolut tänkbara, när denna resa, som är en tydlig, hjärtinnerlig önskan hos påven, kommer till stånd. Dock, alla är försonade genom Kristus, så lyder det officiella mottot för den tills vidare uppskjutna resan.