JONSSON, ULF
Religionsfriheten är grundlagsfäst i Sverige. Den skyddas dessutom av Europakonventionen om mänskliga rättigheter och av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Att man, som Europakonventionen fastslår, har rätt ”att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro” är på våra breddgrader numera en självklarhet och ingen vettig människa ifrågasätter det. Visserligen har företrädare för Förbundet Humanisterna pläderat för religionsfrihetslagstiftningens avskaffande, men inte i akt och mening att avskaffa religionsfriheten som sådan, utan till förmån för en mera omfattande frihetslagstiftning som uttryckligen också inkluderar sekulära livsåskådningar. En sådan komplettering av lagstiftningen för att skydda rätten till frihet från religion kan man gärna diskutera, under förutsättning att det inte rör sig om ett försök att osynliggöra eller försvaga religionens ställning i samhället genom införandet av en vagare begreppsapparat. Också i en sådan utvidgad lagstiftning om livsåskådningsfrihet måste rätten till fri religionsutövning uttryckligen nämnas vid namn.
Även om religionsfriheten, både för enskilda individer och för organiserade samfund, är en självklarhet för oss idag har den inte alltid varit det. Och på många håll i världen är den inte någon självklarhet ännu den dag som idag är. I detta nummer av Signum tecknar Rolf Nygren, professor i rättshistoria, den historiska utveckling som så småningom ledde fram till införandet av religionsfrihet i Sverige. Att det inte var värnandet om människors frihet och allas likhet inför lagen som ledde dit, utan snarare jordnära ekonomiska intressen och statens oförmåga att med tvångsmedel hindra folk från att utöva sin religion, är något som vi svenskar idag alltför lätt glömmer bort.
Det tål att påpekas att det politiska och idéburna försvaret för religionsfriheten i den svenska offentligheten trädde upp på scenen först efter det att andra faktorer hade tvingat fram en humanare behandling av de grupper som vi ännu för några årtionden sedan i vårt land brukade beteckna som ”främmande trosbekännare”. Först 1951 fick vi en religionsfrihetslagstiftning av något så när modernt snitt, som exempelvis gjorde det möjligt också för katoliker att arbeta som lärare i svenska skolor. Skilsmässan mellan kyrka och stat genomfördes så sent som år 2000, och ännu i början av 1990-talet sköttes den svenska statens folkbokföring av den lutherska statskyrkan. Religionsfriheten har länge suttit trångt i Sverige, och på detta område har vi ingenting alls att yvas över i jämförelse med många andra länder, som exempelvis USA.
Men den svenska staten står inte ensam där med Svarte Petter. Också den katolska kyrkans väg till försvar för religionsfriheten var kantad med hårt motstånd. När kraven på religionsfrihet växte sig starka runt om i Europa under 1800-talet fördömdes de av kyrkans ledning som uttryck för en antikyrklig och religionsfientlig hållning. Men även om kraven på religionsfrihet då faktiskt i-bland kunde motiveras av direkt antireligiösa skäl, kommer man inte ifrån att den dåtida kyrkoledningens agerande för oss idag framstår som obegripligt inskränkt och intolerant. Ett vältaligt exempel är Pius IX:s encyklika Quanta cura från 1846. I länder där katolikerna utgjorde en minoritet skulle de visserligen själva ställa krav på religionsfrihet, ty de som har den sanna tron har alla rättigheter på sin sida, menade påven. Protestanter och andra heretiker som råkade leva i katolska länder kunde däremot inte ställa några sådana krav. Förhoppningsvis skulle de så småningom inse att de hade fel tro och omvända sig. Ett sådant synsätt var vanligt inom katolicismen långt in på 1900-talet. En definitiv ändring kom först i och med Andra Vatikankonciliet, då den katolska kyrkan förklarade att religionsfrihet är en mänsklig rättighet som inte får förvägras någon. En inflytelserik faktor bakom denna omsvängning var de samlade erfarenheter som katolikerna i Nordamerika hade gjort. När Förenta staternas författning formulerades 1791 var religionsfriheten en central fråga. Under ledning av den förste katolske biskopen i Nordamerika, jesuiten John Carroll (1735–1815), ställde sig USA:s katoliker bakom den amerikans-ka författningen. Därmed erkände de amerikanska katolikerna i praktiken religionsfrihetstanken långt innan den katolska kyrkan som helhet var beredd att göra det. Med denna historiska erfarenhet i bagaget lyckades de amerikanska biskoparna driva igenom beslutet om religionsfrihet på Andra Vatikankonciliet. Därmed exporterades de nordamerikanska katolikernas bejakande av religionsfrihetsprincipen till resten av den katolska kyrkan.
Ibland hörs i svenska massmedier röster som hävdar att det inte längre behövs någon särskild lagstiftning om religionsfrihet i Sverige, eftersom de relevanta friheterna ändå i praktiken skyddas genom annan lagstiftning. Den som säger så lägger ett tungt ansvar och en tung bevisbörda på sina egna axlar, inte minst när man betänker hur lång och svår vår egen väg till religionsfrihet har varit. Och vad skulle man därmed överhuvudtaget alls vinna, om man nu verkligen inte är ute efter att inskränka religionsfriheten i sig?
Det är dessutom tveksamt om religionsfriheten faktiskt skyddas fullt ut genom annan lagstiftning. Så är exempelvis gudstjänster offentliga sammankomster, och utan den särskilda religionsfrihetslagstiftningens stöd skulle man kunna få den orimliga situationen att församlingar skulle behöva inhämta särskilt tillstånd från polisen för att kunna fira gudstjänst. Och även i dagens Sverige händer det faktiskt att individer på olika sätt diskrimineras på grund av sin religion eller att församlingar möts av religionsfientligt motiverat motstånd när de söker byggnadslov för en ny kyrka eller en ny moské. Till detta kommer att ett avskaffande av den särskilda religionsfrihetslagstiftningen i vår del av världen skulle sända helt fel signaler till de länder där medborgarna ännu idag på ett brutalt sätt förvägras religionsfrihet. Ideologiskt ateistiska länder som Kina och Nordkorea behöver, liksom många muslimskt präglade länder, påminnelsen om att religionsfrihet är en grundläggande, universell mänsklig rättighet.
Frihet och respekt hör ihop med varandra. Religionsfriheten främjas inte minst genom en respektfull attityd gentemot andra människors övertygelser och genom ömsesidiga kontakter mellan olika religiösa grupper. Den interreligiösa dialogen växer idag glädjande nog på många håll i världen. Även här i Sverige finns goda exempel att visa på, såsom Samarbetsrådet mellan judar och kristna, liksom Kommissionen för interreligiös dialog som upprättats av Stockholms katols-ka stift. Sådana initiativ finns all anledning att understödja.
Vad som däremot är till föga hjälp är den reflexmässigt ogina inställning till religion som ofta präglar svenska massmedier. Istället för att se religion som en källa till mening och livsglädje betraktas den ofta i första hand som ett problem. Religion kan förvisso skapa problem och missbrukas på olika sätt, men den som vill göra fenomenet religion rättvisa kan inte nöja sig med enbart ett sådant konstaterande. Den som eftersträvar goda relationer med sin granne börjar ju heller inte med att undersöka hur långt man kan provocera honom innan han börjar reagera våldsamt. Hur fel det kan bli visade en ledarskribent på Svenska Dagbladet i slutet av mars genom att aningslöst spekulera kring ryktena om en maximalt islamofob film i termer av att det kunde visa sig bara vara ”tidernas aprilskämt”. När den nederländske högerpopulisten Geert Wilders film Fitna sedan lades ut på internet under något dygn i början av april kunde man konstatera att den innehöll beskrivningar av muslimer lika hatfulla och människoföraktande som nazisternas beskrivningar av judarna i Tredje riket. Muslimerna i Europa pekades som grupp ut som ett diaboliskt livsfarligt hot mot den europeiska kulturen. Hade Svenska Dagbladets ledarskribent som utgångspunkt istället valt att fråga sig hur man kan främja goda relationer mellan olika religiösa och icke-religiösa grupper i ett mångkulturellt samhälle och hur man kan främja att religionen kan spela en positiv roll för både enskilda och för samhället i stort hade man förmodligen landat i en kommentar av ganska annorlunda slag.
Publicerad 2008 i nummer 4