av VANJA SÖDERGREN
För ett par veckor sedan diskuterades den ironiska samtidspoesins vara eller icke vara på kultursidorna. Skribenten Dante Löfmarck inledde det hela med att ifrågasätta ironins dominans som stilgrepp inom samtidspoesin och efterfrågade en ny riktning, en väg tillbaka ”till det undanträngda allvaret” (Göteborgs-Posten den 4 mars 2024). Han fick snabbt en rad mothugg: den utpekade huvudpersonen Elis Monteverde Burrau försvarade sig med att den som uppfattar hans författarskap som ironiskt gör en ytlig läsning (Göteborgs-Posten 5/3 2024), Expressens kulturchef Victor Malm menade att ironin i själva verket är så frånvarande i litteraturen att den knappt känns igen (Expressen 12/3 2024), och Dante Löfmarck blev kallad både pretentiös och elitistisk.
Själv tyckte jag att Löfmarcks inlägg var uppfriskande – och modigt! Det krävs nämligen mod, dels för att vara allvarlig och efterfråga allvar, dels för att som ung, nyetablerad skribent kritisera personer med hög status inom kulturvärlden. Löfmarcks invändning mot den ironiska poesin kan också läsas som en önskan om något som går utöver litteraturen, som rör själva samtiden och den typ eller persona som lätt tar sig fram och vinner status där. Där finns en längtan efter djup och allvar i en ytlig tid som sällan kommer under huden, och där en viss typ av klassiskt, existentiellt, elegiskt allvar ofta får stå tillbaka för uttryck som rör sig längs avantgardistiska, progressiva, surrealistiska eller postmoderna linjer.
Visst kan ironin, precis som Mikaela Blomqvist poängterar (Göteborgs-Posten 9/3 2024), vara ett intressant litterärt grepp, sprunget ur lekfullhet, humor eller en nödvändigt skeptisk blick – men den är, eller bör vara, just ett grepp bland andra, ett skrivandets verktyg. Problemet uppstår när ironin blir ett modus vivendi som får dominera poesin, eller värre, själva livskänslan. Jag tror med andra ord inte att det är något fel på ironin i sig, utan vad den i vissa fall ersätter eller ställer sig i vägen för.
Allvar kräver som sagt mod, det kräver att man sätter ner foten, vågar stå för något, gör sig sårbar. Likt dejtingvärldens kanske-män vaktar den ironiske ständigt på nödutgången och kan aldrig avsäga sig möjligheten att fly, slingra sig, byta åsikt eller image. Att skydda sig bakom en ironisk persona är ett listigt sätt att kunna förbli aktuell och ständigt ligga steget före sina kritiker. Men kanske riskerar man därigenom att gå miste om något som är långt mycket viktigare – om ironin blir ett skydd som gör att man inte riktigt släpper in livet och låter sig drabbas av det.
Tanken om ironin som ett psykologiskt skydd formulerar Horace Engdahl i aforismsamlingen Cigaretten efteråt: ”Ironi är ett sätt att hantera blyghet, skygghet, rädslan för att bli infångad eller sårad. Men om man inte vill ta några risker, kan man inte vara med och spela. Så länge jaget skyddar sig med ironi, är vägen stängd för Eros. Ironi är att underkänna verkligheten, att inte vilja uppslukas av livet, att inte vilja invaderas. Det är detsamma som att blockera hängivenheten. Då återstår till slut bara det egna högmodet.”
Att aldrig våga allvaret är att aldrig riktigt drabbas av livet, och ytterst att stänga dörren för Eros, kärleken. Till Horace Engdahls uppräkning kan tillfogas att ironin också kan vara ett sätt att hantera brist på innehåll, substans, värden. I vilken utsträckning dagens poeter använder ironin som ett litterärt grepp eller en skyddande pose lämnar jag osagt – jag har i ärlighetens namn läst för lite samtidspoesi för att kunna avgöra det. Problemet är som sagt inte ironin som sådan, utan när den tränger ut allvaret eller skapar ett kulturklimat där allvar anses pretentiöst eller tråkigt.
Något jag däremot känner mig säker på är att livets största stunder präglas av ett djupt allvar. Där gäller det som Bo Bergman skrev, på sitt högst allvarliga sätt, i dikten ”Mellan själ och själ” från Gamla gudar (1939):
Ständigt skriva vi till varandra brev som aldrig nå fram,
ordlösa brev om vår lust, vår längtan, vår skam.
Hjälp oss att lyssna! Alla tala
vi samma språk ändå,
när de stora stundernas vingar
över vår levnad gå.
Det språk som vi talar i livets allra största stunder, vågar jag nog påstå, är inte ironins språk. Litteraturen och poesin får gärna vara ironisk, men får inte försumma att värna det språket. Om en sak är jag nämligen övertygad: att människans behov av allvar är omättligt.
Vanja Södergren 2024-04-25
Detta är en opinionstext.