av HEINZ WERNER WESSLER
Sverige är drabbat av ”Korankrisen”. Riktade provokationer från individer i samhällets och politikens periferi leder till dels lugna, dels rätt ilskna protestaktioner från troende muslimer. Svenska flaggor och bilder på statsministern blir offentligt trampade på och brända, ambassadörer kallas in till utrikesministerier, ambassader stängs, och i Irak stormades den till och med. Visa-ansökningar har i praktiken blivit omöjliga i flera länder.
Säkerhetspolisen meddelar att säkerhetsläget har försämrats betydligt. Vårt lands goda rykte i den arabiska världen är i spillror. Den vanlige medborgaren skakar skeptiskt på huvudet: Varför all denna uppståndelse bara för att någon tänder eld på några trycka sidor?
I uttalandet från Sveriges kristna råd (15/7) om att bränna heliga böcker handlar det om en grundläggande fråga. Där görs en markering: ”Vi tar starkt avstånd från medvetna kränkningar av människors tro.” Men till och med statsministern gör det klart att det enligt svensk lag knappast finns några möjligheter att förhindra sådana kränkningar. Uttalandet innehåller ett ännu bredare påstående: ”Sådana handlingar utgör ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning.” Försvararna av de hädiska provokationerna åberopar alltid den högt hållna rätten till yttrandefrihet. Står religionsfrihet därmed emot yttrandefrihet?
Många demokratiska ordningar har lagar som förbjuder eller åtminstone begränsar öppen hädelse, trots grundläggande yttrandefrihet. Till exempel har Indien en mycket sträng lagstiftning om hädelse. I den västerländska världen och särskilt i Sverige har dock vad som anses vara tabu kommit nära noll under årtiondena efter andra världskriget. Numera kan man göra praktiskt taget vad som helst med ett kors. Kyrkor och engagerade troende har länge insett att protester oftast bara gör saken värre.
Att frågan betraktas annorlunda i andra delar av världen är för förespråkarna av total yttrandefrihet förvirrande. Men har vi i norra Europa rätt att tvinga Indien att följa våra lagar och normer? Anklagelsen om västerländsk kulturimperialism är inte helt obegriplig.
Dessutom: Det finns en gråzon mellan skyddsvärd religionskritik och hädelse. Lagstiftare och domstolar måste ständigt justera den. Kanske är det dags att ta upp grundläggande frågor till debatt igen.
I den liberala traditionen, från John Locke och Immanuel Kant till Friedrich August von Hayek, ansågs religiös tolerans och religionsfrihet som fundamentet för samhällelig fred, som en förutsättning för individens yttrande- och trosfrihet gentemot staten, detta sedan man hade upplevt ödesdigra religionskrig. Samtidigt har staten rätt och skyldighet att tvinga trossamfund att anpassa sig till sitt rättssystem.
Västerländska ordningar skyddar till exempel äktenskapet och utesluter därmed rätten till månggifte. Även den radikala kulturrelativismen håller mest fast vid monogama kärleksrelationer. I Indien har man däremot, med en särskild familjerättslagstiftning baserad på religion i fråga, möjlighet för muslimska män att lagligt gifta sig med upp till fyra kvinnor under vissa förutsättningar. Varför inte, skulle kulturrelativisten säga, om det är vad de önskar.
Efter dödsdomen mot Salman Rushdie 1989 såg den berömda orientalisten Annemarie Schimmel (Mystical Dimensions of Islam) sitt livsverk för förståelse mellan Öst och Väst hotat och pläderade försiktigt för att den västliga världen skulle försöka förstå vreden hos många muslimer över Satansverserna, som knappt någon av Rushdie-hatarna hade läst. Detta gjorde henne till en fiende för många, även bland akademiska kollegor och studenter. I Sverige står vi i dag inför en liknande situation. Men debatten måste föras.
Andra Vatikankonciliets deklaration Dignitatis humanae från 1965 kopplar samman religiös frihet med människans värdighet. Människan måste vara helt fri att agera enligt sitt samvete – i den riktningen argumenterar redan Thomas av Aquino. Men det finns gränser.
Religionsfrihet finns inte så länge det inte finns en viss laglig skyddsnivå för religion. Det handlar inte alls om ett omodernt postulat. Moderniteten är på intet sätt tvungen att vara hånfull. Rätten till hädelse existerar inte alls. ”Korankrisen” avslöjar inte yttrandefrihetens styrka i Sverige, utan snarare en bekymmersam svaghet i rättssystemet: Skamlösa provokatörer lyckas förnedra staten, inte bara en trosgemenskap eller överhuvudtaget religion i sig. På så sätt driver man yttrandefriheten in absurdum. Det mångkulturella samhället ställer oss med all önskvärd tydlighet inför detta grundläggande problem. Att vara mångkulturell betyder inte att man kan förolämpa en tro efter behag. Bortom polariseringen är det dags att noga granska lagstiftningen och domspraxis på detta område
Heinz Werner Wessler 2023-07-28
Detta är en opinionstext.