Att måla den Andre på väggen – intryck från symposion

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG
Jag är uppvuxen med Improperierna i långfredagens liturgi. Det är särskilt starkt när församlingen svarar på körens sång med bön om förbarmande och nåd. Församlingens rop markerar tydligt att det är vi, vi som samlas, vi som ber, som också förråder och korsfäster, dag för dag. Att texten kan tolkas och har tolkats som ett sätt att peka ut den judiska gemenskapen, det förstod jag först i vuxen ålder.

Hur förhåller vi oss till svårare passager i vår historia? Hur hanterar vi att även en del av de mest centrala delarna av våra berättelser använts och används för att baktala och exkludera en hel grupp? Hur talar vi pedagogiskt om detta, med medvetenhet om det problematiska men utan att därför helt försaka det goda i det arv vi lever med? Om detta handlade symposiet ”Att måla den Andre på väggen”, ett samarbete mellan Stockholms katolska stift, Svenska kyrkan, Judiska centralrådet och Samarbetsrådet för judar och kristna, som hölls i Humanistiska teatern i Uppsala 7 mars 2019. Alla föredrag från dagen finns nu utlagda på denna länk. För att sätta fokus på kristna fördomar mot den judiska gemenskapen användes som lins den medeltida kyrkokonsten, med sitt rika bildspråk.

Anders Andrén.

Anders Andrén och Herman Bengtsson inledde med var sitt föredrag om judars närvaro i det kyrkliga bildspråket, såväl i illustrationer från de gammaltestamentliga berättelserna som i bilder ur evangelierna. Medan Andrén främst lyfte positiva exempel i en mer generell översikt, uppmärksammade Bengtsson lyssnaren på framväxten av de karikatyrdrag som än i dag uppfattas som ”typiskt judiska” – kroknäsa, stora läppar, svarta lockar – men också på sådant vi inte lika ofta förstår som judiska karikatyrer, som hattar med horn eller överdrivet moderiktiga kläder (i kontrast till sedesamt och enkelt klädda goda kristna).

Judesugga.

Herman Bengtsson höll senare även ett pass på plats i Uppsala domkyrka, där bland annat en av få ”judesuggor” i landet kan beskådas som pelarkrage i högaltarets närhet.

Bilders makt och behovet av att kunna läsa inte bara bokstäver utan även bildspråk togs upp av Joanna Rubin Dranger, och undertecknad menar att ska man bara se ett enda av dagens föredrag (och inte är specialintresserad just av kyrkokonsten) så är det detta. Rubin Dranger tog avstamp i diskussionen om ”blackface” som var som mest intensiv år 2012, men har fortsatt sedan dess. Hon konstaterade att det i princip bara är när det gäller könsstereotyper det finns en bredare förståelse för problematiken med stereotypisering och karikatyrer, annars är det framförallt den som drabbas som protesterar. Det är inte det enskilda fallet som är problemet med den stereotypa bilden, utan det faktum att det enskilda fallet är ett av tusentals.

Joanna Rubin Dranger.

Som katolik i Sverige är det lätt att känna igen sig – problemet är inte en missuppfattning om avlaten eller om relationen till helgonen, utan att dessa missuppfattningar upprepas i lärobok efter lärobok och blir en del av den allmänna ”kunskapen” om det katolska. Detsamma gäller naturligtvis andra som i en specifik kontext eller globalt är i minoritet eller underordnade. Rubin Dranger uppmärksammade även publiken på kunskapsbanken www.bildersmakt.se, där det också går att hjälpa till med kunskapsutvecklingen och medvetandegörandet på området.

Den typiske juden (Herman Bengtssons föredrag).

Efter ett studiebesök i Uppsala domkyrka tog Annika Strömmer från Forum för levande historia ett mer praktiskt grepp på bildanvändning, med ett pass om hur man talar, främst med ungdomar, om svåra bilder som ändå måste visas. Det kan röra sig om bilder från Förintelsen, men också lynchningar och andra bilder som berör starkt och som också pekar ut en specifik grupp som offer. Hon talade också om vikten av att ha god kunskap om det material som används, att veta varför man använder det material man använder och de termer som brukas.

Dagen avslutades med ett panelsamtal med bland andra kardinal Anders Arborelius, Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén, rabbi Ute Steyer och företrädare för museal verksamhet. Rabbi Steyer påpekade att golvet i Humanistiska teatern är dekorerat med Uppsala Universitets symbol, som i sig har de hebreiska bokstäver som representerar det outtalbara Herrens namn. För en jude är det otänkbart att skriva de bokstäverna på ett golv, där de kan bli trampade på.

Detta för i sin tur vidare till en viktig större diskussion som inte rymdes inom symposiet – när övergår en symbol till något annat? Hur kan vi förhålla oss till andras heliga symboler och ting, hur medvetna behöver vi vara och när slutar någonting vara heligt? Det är en diskussion som rör religiösa föremål i museer, symboler i offentligheten men också de många kyrkor i landet som på samma gång är religiösa byggnader som används och en del av kulturarvet och det gemensamma. En vidare diskussion som behöver få mer utrymme.

Symposiets angelägenhet syns inte minst i processerna kring diskriminering på Karolinska sjukhuset och den skrämmande antisemitiska utvecklingen såväl i Sverige som i hela Europa, men i mer påtaglig form genom polisens tydliga närvaro vid Humanistiska teatern. Vårt behov av att tränga bortom stereotypisering och fördomar är lika stort nu som alltid – i de snabba reaktionernas och den globala kommunikationens tid kanske större nu än någonsin tidigare.

Magdalena Dahlborg 2019-03-21

Foton: Magdalena Dahlborg.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG
Jag är uppvuxen med Improperierna i långfredagens liturgi. Det är särskilt starkt när församlingen svarar på körens sång med bön om förbarmande och nåd. Församlingens rop markerar tydligt att det är vi, vi som samlas, vi som ber, som också förråder och korsfäster, dag för dag. Att texten kan tolkas och har tolkats som ett sätt att peka ut den judiska gemenskapen, det förstod jag först i vuxen ålder.

Hur förhåller vi oss till svårare passager i vår historia? Hur hanterar vi att även en del av de mest centrala delarna av våra berättelser använts och används för att baktala och exkludera en hel grupp? Hur talar vi pedagogiskt om detta, med medvetenhet om det problematiska men utan att därför helt försaka det goda i det arv vi lever med? Om detta handlade symposiet ”Att måla den Andre på väggen”, ett samarbete mellan Stockholms katolska stift, Svenska kyrkan, Judiska centralrådet och Samarbetsrådet för judar och kristna, som hölls i Humanistiska teatern i Uppsala 7 mars 2019. Alla föredrag från dagen finns nu utlagda på denna länk. För att sätta fokus på kristna fördomar mot den judiska gemenskapen användes som lins den medeltida kyrkokonsten, med sitt rika bildspråk.

Anders Andrén.

Anders Andrén och Herman Bengtsson inledde med var sitt föredrag om judars närvaro i det kyrkliga bildspråket, såväl i illustrationer från de gammaltestamentliga berättelserna som i bilder ur evangelierna. Medan Andrén främst lyfte positiva exempel i en mer generell översikt, uppmärksammade Bengtsson lyssnaren på framväxten av de karikatyrdrag som än i dag uppfattas som ”typiskt judiska” – kroknäsa, stora läppar, svarta lockar – men också på sådant vi inte lika ofta förstår som judiska karikatyrer, som hattar med horn eller överdrivet moderiktiga kläder (i kontrast till sedesamt och enkelt klädda goda kristna).

Judesugga.

Herman Bengtsson höll senare även ett pass på plats i Uppsala domkyrka, där bland annat en av få ”judesuggor” i landet kan beskådas som pelarkrage i högaltarets närhet.

Bilders makt och behovet av att kunna läsa inte bara bokstäver utan även bildspråk togs upp av Joanna Rubin Dranger, och undertecknad menar att ska man bara se ett enda av dagens föredrag (och inte är specialintresserad just av kyrkokonsten) så är det detta. Rubin Dranger tog avstamp i diskussionen om ”blackface” som var som mest intensiv år 2012, men har fortsatt sedan dess. Hon konstaterade att det i princip bara är när det gäller könsstereotyper det finns en bredare förståelse för problematiken med stereotypisering och karikatyrer, annars är det framförallt den som drabbas som protesterar. Det är inte det enskilda fallet som är problemet med den stereotypa bilden, utan det faktum att det enskilda fallet är ett av tusentals.

Joanna Rubin Dranger.

Som katolik i Sverige är det lätt att känna igen sig – problemet är inte en missuppfattning om avlaten eller om relationen till helgonen, utan att dessa missuppfattningar upprepas i lärobok efter lärobok och blir en del av den allmänna ”kunskapen” om det katolska. Detsamma gäller naturligtvis andra som i en specifik kontext eller globalt är i minoritet eller underordnade. Rubin Dranger uppmärksammade även publiken på kunskapsbanken www.bildersmakt.se, där det också går att hjälpa till med kunskapsutvecklingen och medvetandegörandet på området.

Den typiske juden (Herman Bengtssons föredrag).

Efter ett studiebesök i Uppsala domkyrka tog Annika Strömmer från Forum för levande historia ett mer praktiskt grepp på bildanvändning, med ett pass om hur man talar, främst med ungdomar, om svåra bilder som ändå måste visas. Det kan röra sig om bilder från Förintelsen, men också lynchningar och andra bilder som berör starkt och som också pekar ut en specifik grupp som offer. Hon talade också om vikten av att ha god kunskap om det material som används, att veta varför man använder det material man använder och de termer som brukas.

Dagen avslutades med ett panelsamtal med bland andra kardinal Anders Arborelius, Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén, rabbi Ute Steyer och företrädare för museal verksamhet. Rabbi Steyer påpekade att golvet i Humanistiska teatern är dekorerat med Uppsala Universitets symbol, som i sig har de hebreiska bokstäver som representerar det outtalbara Herrens namn. För en jude är det otänkbart att skriva de bokstäverna på ett golv, där de kan bli trampade på.

Detta för i sin tur vidare till en viktig större diskussion som inte rymdes inom symposiet – när övergår en symbol till något annat? Hur kan vi förhålla oss till andras heliga symboler och ting, hur medvetna behöver vi vara och när slutar någonting vara heligt? Det är en diskussion som rör religiösa föremål i museer, symboler i offentligheten men också de många kyrkor i landet som på samma gång är religiösa byggnader som används och en del av kulturarvet och det gemensamma. En vidare diskussion som behöver få mer utrymme.

Symposiets angelägenhet syns inte minst i processerna kring diskriminering på Karolinska sjukhuset och den skrämmande antisemitiska utvecklingen såväl i Sverige som i hela Europa, men i mer påtaglig form genom polisens tydliga närvaro vid Humanistiska teatern. Vårt behov av att tränga bortom stereotypisering och fördomar är lika stort nu som alltid – i de snabba reaktionernas och den globala kommunikationens tid kanske större nu än någonsin tidigare.

Magdalena Dahlborg 2019-03-21

Foton: Magdalena Dahlborg.