Den katolska kyrkans utveckling i Sverige

Av ERIK ÅKERLUND

Hur ser egentligen läget ut för den katolska kyrkan i Sverige 2014? Svaret på den frågan kan se väldigt olika ut, bland annat beroende på hur frågan ställs förstås.

Ett sätt att närma sig frågan är dock definitivt att titta på statistiken för Stockholms katolska stift, som finns fritt tillgänglig på stiftets hemsida. Som så ofta leder dock svaren också till fler frågor. Jag tog därför kontakt med Jan Svensson, registeransvarig på Biskopsämbetet, för att räta ut några frågetecken.

En sådan fråga rör medlemsutvecklingen. Den ser för de senaste tio åren mycket positiv ut. Antalet medlemmar har ökat med omkring 3 000 varje år, något som ger närmast bibliska associationer. (”De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen” Apg 2:42.) Detta återges också, av journalister och opinionsbildare, som att den katols­ka kyrkan växer så det knakar i Sverige.

Men om man går till siffrorna över dop, upptagningar, dödsfall och utträden – adderar här och subtraherar där – så kommer man fram till att det bara borde skilja några hundra medlemmar från år till år (oftast några hundra plus). Varifrån kommer då de 3 000?

En källa till det ökande antalet registrerade medlemmar är förstås inflyttning till Sverige av katoliker från andra länder. Med den låga andelen katoliker i Sverige jämfört med resten av världen är det rimligt att in- och utflyttning från och till Sverige leder till att antalet katoliker i Sverige ökar. Det är, med andra ord, mer sannolikt att en person som flyttar till Sverige är katolik än att en som flyttar från Sverige är det (allt annat lika). Till detta kommer också inflyttningsströmmar från områden med hög andel katolsk befolkning under vissa år.

Detta kan dock inte förklara hela ökningen. För att förstå denna resterande del måste man gå tillbaka drygt tio år i tiden, till separationen mellan stat och kyrka i Sverige år 2000. I och med denna fick också andra samfund än Svenska kyrkan möjlighet att ta ut skatt via skattsedeln, något som bland annat den katolska kyrkan bestämde sig för att göra. Detta innebar dock också att Stockholms katolska stift ändrade sitt sätt att räkna medlemmar. Det finns ingen anledning att här gå in på detaljer om detta, men summa summarum kan man säga att ett av resultaten blev att antalet medlemmar i den katolska kyrkan i Sverige sjönk dramatiskt. Omkring millennieskiftet uppskattade man antalet medlemmar till 144 000. Efter turbulensen kom man ut med 80 000 registrerade medlemmar.

Det är dock utifrån detta rimligt att anta att det finns betydligt fler katoliker i Sverige än de som finns registrerade i stiftets medlemsregister. I takt med att åren går, och flera av de icke-registrerade katolikerna kommer i kontakt med kyrkan i samband med olika kyrkliga handlingar – framför allt på ”de fyra mötesplatserna” dop, konfirmation, vigsel och begravning – förs också allt fler in i rullorna.

Alltså: den årliga ökningen på 3 000 personer kommer dels från inflyttade katoliker, dels från katoliker som redan länge bott i landet men som av olika anledningar inte registrerats, något som särskilt har påverkats av den stora turbulensen omkring år 2000.

Hur många som tillhör vardera av dessa grupper – nyinflyttade eller bara tidigare oregistrerade – är enligt Jan Svensson omöjligt att avgöra. Det finns ingen ruta att kryssa i om vid vilken tidpunkt man registrerat sig. Detta hade ju dock varit en intressant uppgift att ha, då en stor andel nyinflyttade katoliker skulle tyda på en de facto hög ökning av antalet katoliker i landet, medan en hög andel tidigare inte registrerade skulle peka mot en mindre reell ökning av antalet katoliker i Sverige.

Vad gäller det ”verkliga” antalet katoliker i landet nämner också Jan Svensson att antalet betjänade i den katolska kyrkan i Sverige är ungefär ”dubbelt så många” som antalet medlemmar. Antalet medlemmar var år 2012 ungefär 104 000 personer. Även om inte alla betjänade – alltså deltagare i den katolska kyrkans gudstjänster och andra verksamheter – är katoliker, utan även anhöriga och vänner till katoliker eller bara allmänt nyfikna, så pekar ändå siffrorna på i storleksordningen uppemot 200 000 katoliker. (Vad gäller ”betjänade personer” kontra medlemmar kan man nämna att frikyrkosamfund brukar ha fler betjänade personer än medlemmar, medan särfallet Svenska kyrkan har fler medlemmar än betjänade.)

Det är dock oklart varifrån denna siffra på betjänade kommer. Enligt Biskopsämbetet samlas nämligen ingen statistik över exempelvis mässdeltagare in. Det görs inte ens ett årligt stickprov, exempelvis en helg per år. Detta är – måste man säga – ytterst märkligt. Stiftets verksamhet borde väl kunna planeras betydligt bättre om man har bättre information rörande aktivitetsgrad i olika församlingar och olika delar av landet.

Oavsett detta tycks det dock rimligt att göra bedömningen att det fortfarande finns ett ”underskott” vad gäller antalet registrerade katoliker i Sverige, och att alltså siffrorna kommer att öka ett tag framöver ”av sig självt”. Detta också, förstås, på grund av inflyttningen till Sverige.

Om man dock vill fortsätta att växa utöver detta krävs andra krafttag. Sekulariseringen i Sverige slår även mot den katols­ka kyrkan. Andelen aktiva utträden är relativt hög. (0,7 procent av medlemmarna varje år; inte mycket mindre än Svenska kyrkan, för att ta en jämförelse, där knappt 1 procent brukar utträda årligen och där man talar om en ”medlemskris” bland annat eftersom man tycker att så många utträder.) Antalet konversioner ligger stadigt på omkring 100 personer per år, något som det gjort under otaliga år och närmast tycks ha blivit en naturkonstant. Om någon avvikelse kunde skönjas är det snarast att det är något mindre än 100 personer som upptas varje år under senare år. Man kunde tänka sig att det blir fler vuxendop, i takt med att allt färre personer barndöps i Sverige, men även denna siffra tycks ligga ganska stilla.

Trots en vid första anblicken mycket positiv medlemsutveckling är situationen för den katolska kyrkan i Sverige faktiskt mera lik de andra samfundens vad gäller antalet medlemmar än vad man vid första anblicken kan förledas att tro. Även den katolska kyrkan drabbas av sekulariseringen. Även katoliker påverkas av de värderingar och den världssyn som är allmän i samhället i stort.

På den positiva sidan kan man dock konstatera att ”balansen” mellan dem som döps och upptas, å ena sidan, och dem som dör och lämnar, å den andra, faktiskt ändå går tämligen jämnt ut, med till och med lite fler som kommer in än som lämnar. Den katols­ka kyrkan i Sverige har också en ålderspyramid där tyngdpunkten, och därmed medelåldern, ligger lägre än i många andra samfund.

Som del av en världsvid kyrka är den katolska kyrkan i Sverige också mindre känslig för nedgångar av kyrklighet och religiositet just i Sverige än vad många andra kyrkor och samfund är; även om en förlorad kyrkobesökare i en del av världen inte kan ”vägas upp” av en ny kyrkobesökare i en annan del så blir ändå svängningarna – såväl upp- som nedgångar – mindre kraftiga på specifika platser för en världsvid än för en mer nationellt bunden kyrka.

För statistisk översikt hänvisas till den tryckta utgåvan.

Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet.