Dygd och naturrätt: verktyg att förstå #metoo och ett samlande ”vi”?

av THOMAS IDERGARD
År 1981 publicerade den skotske filosofen Alasdair MacIntyre boken After Virtue som kom att bana väg för dygdetikens återkomst i en moralfilosofi dominerad av konsekvenskalkyler och handlingskriterier. Dygdetiken frågar först vad som utmärker en god person, inte vad som utgör en riktig, men isolerad, handling.

MacIntyres utgångspunkt är en individualistisk västerländsk kultur som tappat förståelsen för tanken att det i människans natur finns ett slags bruksanvisning i form av objektiva värden som vi har att söka och förstå med vårt förnuft, och försöka förverkliga. Utan detta blir ett vettigt samtal om moral omöjligt, eftersom det saknas en gemensam förståelse för vad termer i det moraliska språket, som exempelvis godhet, egentligen betyder.

Den som tar del av slutsatser från den gångna höstens #metoo-kampanj kan se vad MacIntyre menade. Bakom paroller av beslutsamhet som att ”ingenting kan nu bli som förut” framskymtar obegripliga ”åtgärder” som C-ledaren Annie Lööfs krav på mer sexualkunskap för blivande lärare, eller vanliga ideologiska besvärjelser mot könsmaktsordningar och patriarkat. Förmodligen har kung Carl XVI Gustaf (!) kommit närmast det verkliga behovet genom att i en intervju påpeka att det handlar om ”moral och etik”. Men där tar språket slut. Och inte bara för kungen utan för hela vår kultur.

Vi saknar en gemensam förståelse av vikten av dygder som kyskhet och kroppslig integritet, impuls- och självkontroll och plikten att betrakta varje annan mänsklig person som ett mål men aldrig ett medel för egna behov. Istället talar vår offentlighet ett språk där sexuell utlevelse, kalkylerad egennytta, att agera utifrån sina känslor (inklusive impulser) och pornografisk estetik på olika sätt är ideal. Och där den enda moralen är att göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan – i praktiken enligt definitionen hos den handlande.

Allt detta är bara en konsekvens av avsaknaden av moraliska begrepp, grundade i en uppfattning om vad som är en god person och därmed det gemensamma goda. I ett tankeväckande inlägg på tidskriften Fokus blogg, beskrev chefredaktören Johan Hakelius häromdagen vår samtid som en nästan desperat jakt på ett ”vi” som kan ge mening åt våra strävanden som samhällsmedlemmar när individuell konsumtion och behovstillfredsställelse inte räcker (se här). Han exemplifierar med vitt skilda fenomen som nationalism, identitetspolitik och ett tilltagande offentligt intresse för religion, och menar att den enda hållbara förutsättningen för gemensamma intressen är det ”vi” som ”börjar bortom politiken, bortom människan som enbart en rationell varelse med materiella behov”. Berthold Brecht hade alltså fel: ”först kommer faktiskt moralen”.

Det för oss tillbaka till MacIntyre och dygdetikens förutsättning: det ändamål, grek. telos, för det mänskliga livet som de handlingar som kultiverar dygder på samma gång kommer ur och strävar efter att uppfylla, och som är känt som naturrätten. Det etiska budskap som finns inskrivet i det mänskliga personliga varandet och som kan inses med det praktiska mänskliga förnuftet, oavsett kultur och religion.År 2009 publicerade Vatikanens internationella teologikommission dokumentet ”På jakt efter en universell etik: ett nytt sätt att se på naturrätten” (cirka 50 sidor, tillgängligt på engelska här som visade hur naturrätten finns inbäddad i de olika världsreligionernas visdomstraditioner, och formulerade grunddragen till en universell beskrivning av den mänskliga personen, hennes frihet och hennes plikter och ansvar för det gemensamma goda, i vilket både alla människors och hela människans goda ingår. Teologikommissionen såg i naturrätten det som kan förse en pluralistisk värld med vad som kunde kallas en objektiv värdegrund, möjlig att förstås av alla enbart på basis av erfarenheten av att vara människa.

Så skulle alltså jakten på ett förenande ”vi” och på klara moraliska begrepp om godhet inte leda oss ut på strukturernas, nationalstaternas eller överstatlighetens politiska arenor – utan in i oss själva.

Thomas Idergard 2018-01-03