Eurovision

av KJELL BLÜCKERT

– Kan vi tänka oss att utvidga inte bara EU utan hela Europa utan att de båda imploderar?

Eurovision Song Contest har funnits i snart 60 år. Den har bytt namn och profil många gånger. Den har också utmanats av proggvänstern och omsjungits med refrängen ”doin’ the omoralisk schlagerfestival”. Kärt barn har många namn och namnskiftena åskådliggör att mellon som så många andra institutioner har förändrats men med bibehållen grundidentitet. Vem kan i dag tänka sig att de olika svenska bidragen skulle sjungas av en och samma person, så att bedömningen av den musikaliska kvaliteten skulle bli rättvis? Så var det 1965 när operasångaren Ingvar Wixell framförde alla tävlingsbidragen i den svenska uttagningen. Vem kunde då 1965 tänka sig att Israel och före detta sovjetiska delrepubliker samt Australien skulle delta i en europeisk sångtävling med benämningen Eurovision?

Institutioner förändras samtidigt som de förblir desamma. Se på den katolska kyrkan, universiteten och nationalstaterna, som genomgått djupgående förändringar men ändå betraktas som samma aktörer i kontinuitet. Frågan om kontinuitet och diskontinuitet kan dock bli brännande för såväl kyrkor som nationalstater. Därom vittnar situationen i de forna sovjetiska områdena liksom diskussionen om kontinuiteten mellan Svenska kyrkan och den medeltida katolska kyrkan i Sverige. Ett annat talande exempel är den förre borgmästaren i London Boris Johnsons jämförelse mellan EU och, som han menade, andra misslyckade försök att ena Europa såsom nationalsocialismens europeiska tredjerikemegalomani.

I dagens situation pläderas från många håll för ett öppet Europa. Människor, varor och tjänster ska så långt möjligt kunna flöda fritt inom unionen. Men Europa får inte bli en Festung Europa utan en mottagande gemenskap. ”Öppna era hjärtan”, sade statsminister Reinfeldt i valrörelsen 2014. Påven Franciskus har vid återkommande tillfällen, och inte minst under sin första resa till flyktingön Lampedusa, pläderat för samma sak.

EU:s utvidgning diskuteras fortlöpande. Är det nu dags att utvidga Europa? Är inte vår världsdel i själva verket gränslös, något som faktiskt mellon antyder? Europa är ett öppet begrepp, geografiskt och idémässigt, men samtidigt har det en ram som blir tydlig bland annat i de formuleringar som har angetts i preambeln till EU:s konstitution. Här lyfts fram det ”kulturella, religiösa och humanistiska arv ur vilket de universella värden har utvecklats som utgörs av människans okränkbara och oförytterliga rättigheter liksom frihet, demokrati, jämlikhet och rättsstaten”. Det är värden som sprungit fram ur en kristen tankevärld och praxis och som under historiens lopp idisslats och smälts om på olika sätt inte minst genom upplysningstidens idéströmningar och 1800-talets framväxande politiska
ideo­logier.

Preambeln fastslår att Europa kommer att gå vidare ”på civilisationens, framstegens och välståndets väg, till fromma för alla invånare, även de svagaste och de fattigaste, att Europa önskar förbli en kontinent som är öppen för kultur, kunskap och sociala framsteg och att Europa önskar fördjupa det offentliga livets demokratiska och öppna karaktär och verka för fred, rättvisa och solidaritet i världen”. Man är förvissad om att Europa ”förenat i mångfalden, erbjuder de bästa möjligheterna att fortsätta det stora äventyr som gör Europa till ett område där människans förhoppningar kan infrias”. Det är stora ord. Det är en Magna Charta för dem som vill skapa Europa.

Det som vi i dag tänker på som Europa är en kultursfär som under de senaste 2 000 åren förflyttats från de landområden som utgjorde Romarriket runt hela Medelhavet inklusive Nordafrika, det vi i dag kallar Mellanöstern och de områden vi tidigare kallade Mindre Asien, numera Turkiet, till nordvästra och centrala Europa. Påven Johannes Paulus II påminde ofta och gärna om att Europa behövde andas med båda sina lungor – öst och väst – och blev på så sätt profetisk i sin vision av ett större Europa. Tyngdpunkten har också förskjutits från en kontinent som kristen hegemoni till ett synsätt där kulturernas samexistens och toleransen med rätta blivit det förhärskande idealet.

Kan vi tänka oss att utvidga inte bara EU utan hela Europa utan att de båda imploderar? EU:s och varje stats uppgift att kontrollera våld, garantera allas välfärd och rättigheter får inte sättas i fara av alltför snabba förlopp.

När påven Franciskus nu som Karl den store-pristagare inbjuder oss till att skapa en ”ny europeisk humanism” kunde denna gå i en utvidgande riktning. Men är det nuvarande Europa (läs: både EU och nationalstaterna) tillräckligt starkt för att leda en process av denna karaktär? Finns det tillräckligt många ledare med tyngd – som Angela Merkel? Här krävs nämligen inspirerande och uppslagsrika politiska ledare. För att behålla väljarnas (läs: skattebetalarnas) förtroende måste en Eurovision förklaras på ett pedagogiskt och entusiasmerande sätt. Här måste förkunnas att vi ska älska vår nästa som oss själva. Vår uppgift är både solidaritet med de utifrån kommande och omsorg om oss själva och vårt eget.

Här krävs också ett engagerat civilsamhälle. Staten kan och ska inte göra allt. Vad skulle hända om vi åtlydde påvens upprop att varje församling (kristen som muslimsk, scoutkårer och idrottsföreningar …) tog hand om en flyktingfamilj? Hur många tusen församlingar och föreningar finns det inte i Sverige? Om alla toge hand om en flyktingfamilj och ett ensamkommande flyktingbarn, hur mycket skulle då inte kunna åstadkommas?

Å ena sidan pekas det ofta på den resurs som alla olika slags immigranter är. Europa behöver (återupp)byggas med migranter, säger påven i ett försök att skaka liv i en som han menar trött kontinent. Å andra sidan – och egentligen som ett resultat av migrationsprocesserna – skulle EU och Europa kunna utvidgas in i de områden som tidigare utgjorts av väl integrerade delar av en gemensam kultursfär. Europa skulle mot bakgrund av sin rika kulturella, språkliga och religiösa mångfald nu på ett icke kolonialt sätt kunna bli en katalysator för en ny enhet i mångfald.

I de nya kommunikationsteknologiernas tidevarv skapas genom de nya européerna täta förbindelser med dessa medborgares ursprungsländer. På samma sätt som förbindelserna mellan Polen, Kroatien, Ungern och de ursprungliga EU-länderna knyter samman dessa områden i ett nytt Europa, kommer förhoppningsvis Syrien, Libanon, Kurdistan och Turkiet att knytas ihop med Europa.

Mellon kommer förhoppningsvis att också inbegripa länder som inte ursprungligen är europeiska, men väl kommer att bli det. Tänk när vi får en syrisk vinnare!

Gud är alltid större. Vi vill också se ett Europa som alltid blir större – inte genom att kolonisera sina grannländer utan genom ett ömsesidigt berikande. Europa semper maior.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.