Hela hjärnan eller hela människan?

av GÖRAN SUNDSTRÖM
Skolan är som bekant en arena för många åsikter. Under de senaste åren har röster höjts på många håll om krafttag för att höja elevernas resultat både i jämförelse med andra länder och i relation till de högre nivåer svenska skolbarn visat historiskt. En försvagad lärarkår har fått se inspel från andra vetenskapliga områden som säger sig veta bättre.

I den reformerade läroplanen har läraren ansvar också för elevernas lärande, medan man i andra länder begränsar ansvaret till att bedriva undervisning. Den svenska modellen väcker ökat intresse för människans hjärna. Det betyder att man allt mer börjat intressera sig för rön från hjärnforskning på bekostnad av mer traditionella pedagogiska teorier inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena.

Också läkarvetenskapen har fått ordentligt fotfäste i det här sammanhanget eftersom man har upptäckt en rad neuropsykologiska funktionshinder som kan ha en nedsättande konsekvens för lärandet. Här kan nämnas olika varianter inom autismspektrat liksom de många bokstavskombinationer som vi blir allt mer vana vid. Till detta kan läggas en ökad uppmärksamhet på elevers psykiska ohälsa, sömnsvårigheter och stressrelaterad problematik.

Även om elevhälsa är väsentligt för att förstå elevens situation i sin helhet tenderar ett biologiskt medicinskt synsätt på eleven att sätta pedagogiken i en undanskymd position. Lärarnas arbetsmarknadsorganisationer har samtidigt arbetat hårt för att driva opinion för en stärkt professionell status för sina medlemmar. Det har bland annat handlat om att arbeta för att alla lärare skall vara behöriga pedagoger, och numera är dessutom reformen om lärarlegitimation implementerad.

Det är därför iögonfallande att en verksam lärare tillika tidigare ordförande på Lärarnas Riksförbunds studerandeförening, Isak Skogstad, i Svenska Dagbladet (25 september 2017, länk här) ropar på en reträtt från pedagogikens grundvalar till förmån för hjärnforskning och kognitionspsykologi. Ett sådant steg skulle innebära att det medicinska perspektivet vinner ytterligare terräng samtidigt som det ironiskt nog kan riskera en ökad misstro mot lärarkårens professionalism.

Visst finns det fog för att misstro pedagogiska experiment i postmodern anda där läraren blir ett slags stöttande coach för de fritt forskande skolbarnen som driver sin egen utveckling utifrån sin självmotiverade kunskapstörst. Men det är viktigt att komma ihåg att pedagogik är ett mångfacetterat fält som rymmer synen på lärare som inte minst förmedlar kunskap, utvecklar ramar och verktyg för att iscensätta undervisning.

I en replik till Skogstads utspel skriver ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, i Svenska Dagbladet (2 oktober 2017, länk här) att lärarutbildningen endast skall reformeras av lärarprofessionen själv utifrån ”evidens och kunskap”. En ökad satsning på disputerade lärare framhålls av ministern, liksom omfattande satsningar på lärares egen forskning. Ett exempel på ett sådant initiativ är Stockholm Teaching and Learning Studies där lärare uppmuntras till forskning i professionshöjande och verksamhetsutvecklande syfte. Samarbetet mellan skolhuvudmän och Stockholms Universitet möjliggör för lärare att ansöka om medel för egen ämnesanknuten forskning inom det pedagogiska och didaktiska området vilket i det enskilda fallet kan innebära mindre undervisande tjänst på motsvarande en arbetsdag per vecka.

Det finns alltså anledning att känna någon form av optimism i en tid då synen på den lärande människan allt mer avhumaniseras. Instrumentella materialistiska diskurser får mothåll av en lärarkår som kämpar för att ta tillbaka kommandot över den verksamhet de rimligtvis är bäst skickade att förstå sig på.

Samtidigt borde man fundera över lärares ansvar visavi elevernas lärande, likt någon form av nöjd kund garanti. Eleverna kan inte betraktas som robotar som utvecklas bara de matas med korrekt input. Bakomliggande mänskliga och professionella relationer kan inte trollas bort genom medicinering.

I stället välkomnas den satsning på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som lanserats inom skolan de senaste åren. Under den gångna veckans konferens Leda Lärande 2017 uppmärksammade Inger Eriksson, professor i pedagogik vid Stockholms Universitet och vetenskaplig ledare för Stockholm Teaching and Learning Studies, det faktum att den vetenskapliga grunden till undervisning i många stycken ännu inte finns. Inte undra på att det utrymmet ser lockande ut för andra klåfingriga intressenter. De professionsutvecklande och forskande lärarna kommer på sikt att bli den viktigaste resursen för att fylla det vetenskapliga tomrummet på pedagogikens och ämnesdidaktikens område. De blir därigenom också en viktig röst för en mer human syn på den lärande människan.

Göran Sundström 2010-10-17
Leg. gymnasielärare i Stockholms stad
Tekn. dr i fysik